Jag hämtade ut hormonerna i veckan och jag hade lust att börja knapra dem direkt. :) Men det måste ju göras lite saker innan dess...

Jag vet inte när jag kommer att få göra spolningen och innan den är gjord får jag ju inte börja med hormonerna. När man har gjort spolningen har man större chans till graviditet i tre månader. Spolningen görs runt dag tio och eftersom jag ska ta hormonerna dag fem-nio så kan jag alltså inte börja med dem förrän i cykeln efter spolningen. Om jag skulle få göra spolningen under den här månaden så kan jag alltså inte börja med hormonerna förrän i mitten på december. Det skulle då vara dags för insemination runt den 23-24 december. Inte helt optimalt... Jag kan ju inte tänka mig att kliniken har öppet på julafton. & skulle det bli dagen innan julafton så ställer det till det med ledigheten på jobbet. Vi har fyllt i önskemål om ledighet och jag har önskat att få ledigt mellan jul och nyår. Men om jag ska göra en insemination borde jag ju istället försöka få ledigt dagarna innan jul. Men det är ju högst osäkert att det blir en insemination då. & jag kan ju inte börja med hormonerna och sen inte kunna göra en insemination. F-n... Jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Det är ju inte säkert att jag får göra spolningen den här månaden. Det kanske dröjer en månad, eller två eller tre... Jag vet inte. Jag vet bara att "det brukar inte dröja så länge" enligt gynekologen. Tycker ni att det är rörigt? Ja, jag med...

För övrigt så känns det väl ok. Eller ja, det känns aldrig ok. Det är ju inte så att jag nånsin kan glömma att jag är barnlös. Det finns ju påminnelser om det överallt och påminnelserna kommer flera gånger varje dag. I affären, på tv, på radio, på jobbet, i familjen, i tidningar, på internet... Men jag mår inte lika dåligt som när jag fick veta att det hade misslyckats sist gång med. Det är ju så att det är några dagar som sorgen är som störst, sen avtar den lite och det går att se lite framåt. Men det blir också tyngre och tyngre för varje gång som försöken misslyckas. Jag tar det hårdare och faller lite längre för varje gång. Sist gång trodde jag att det hade lyckats och det bidrog också till att fallet blev desto djupare. Det hände även en annan sak som påminde mig om mitt misslyckande och tillsammans blev de här sakerna helt enkelt för mycket. När de första försöken misslyckades var det jobbigt. Men tanken fanns ju också att det är få som lyckas på första, andra och tredje försöket. Misslyckandet kändes inte lika mycket då. Dessutom så dränerar varje försök mig på energi. Energi som går åt till förberedelser inför resan, själva resan, hopp, oro och sorg när det misslyckas. Jag känner mig helt urlakad. Jag har fått lite hopp i och med att jag ska få göra spolningen och få hormoner. Men jag är TRÖTT. Lyckas jag nån gång i framtiden så kommer allt det här att vara värt det hundra gånger om. Men jag vill veta att det kommer att vara värt det!

Om en dryg vecka är det dags för blodprover och det ska bli spännande att se resultatet av dem. Låg hormonnivå eller inte?!

Sist vill jag be om ursäkt om jag är gnällig och negativ. Jag är medveten om det. Men det här är stället där jag avreagerar mig. Där jag får ut allt jag känner. När jag har fått det på pränt känns det ofta lite bättre. Det negativa bottnar i oro inför att jag inte ska få uppleva det som betyder mest för mig. I verkliga livet kan jag ju inte gå runt och vara ledsen hela tiden, men här får jag utlopp för de känslorna. Tack ni som orkar hänga kvar här!

& allra sist: jag är jätteglad att jag får hjälp av sjukvården och att det kanske finns en anledning till att det misslyckats hittills och att det förhoppningsvis går att göra nåt åt! Det är jag mycket tacksam för och det gör att jag har återfått en del av mitt hopp.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blir jag lite äldre... tjoho! Det är faktiskt rätt skönt att bli 41. Förra året hade jag ångest och dessutom kändes det som att jag var TVUNGEN att fira. Firandet blev jättelyckat, men åldern i sig hade jag stora problem med. Det enda som känn...

Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. Så jag tänker lite extra på alla er som liksom jag inte lyckats. Kram på er! ...

Snart är flytten över och det ska bli skönt. Jag ser fram emot att inreda den nya lägenheten och att allt lugnar ner sig lite. Att lämna kustsamhället känns däremot inte bra. Jag vet att jag på ett sätt säger lite hejdå till det i och med flytten. In...

Jag tittade lite tillbaka i min blogg igår. Det är två år sen jag gjorde ett försök att bli gravid... Det känns både som att det var nyss och väldigt längesen. Det är svårt att läsa och minnas. Även om jag har beslutat mig för att inte göra någ...

När året började kände jag mig positiv. Nytt år, nya förutsättningar! Jag vill känna så. Men saker har inte varit och är inte bra.    En del av orsaken är min boendesituation. Jag älskar mitt kustsamhälle. Men jag känner mig ensam och har gjort d...