Alla inlägg under februari 2015

Av jagblirvi - 28 februari 2015 10:09


Japp nu har det kört igång så på tisdag börjar jag med Pergotime igen. Jag vet inte om det är åldern (blä, hatar att saker kan ha att göra med åldern) eller om det har med Pergotime att göra, men mensen har ändrats de två sista cyklerna. Mycket mindre i mängd och mycket mer smärta.

Är jag ledsen? Ja det är klart. Men det är som att jag inte orkar ta in det. Jag har i stort sett bestämt mig för att göra ytterligare ett par inseminationer och läsa på om IVF under tiden.

Av jagblirvi - 27 februari 2015 21:03


Nu på kvällen har jag börjat småblöda. Rätt kraftig värk precis som förra gången. Jag brukar inte ha speciellt ont och jag småblöder aldrig. Tvärtom. Jag inser väl att det är kört men jag skulle vilja se att mensen sätter igång ordentligt för att kunna släppa det helt. Nio gånger av tio sätter mensen igång på morgonen när jag stiger upp. Innan idag hade jag i stort sett accepterat (mer eller mindre) att det var kört. Men ju fler timmar som passerade idag desto mer började hoppet att väldigt sakta stiga. Fram tills nu när det dalar rätt snabbt igen. Jag hade min riktiga dipp förra helgen så när det sätter igång på riktigt så hoppas jag att jag kan hålla sorgen på en ok nivå.

Det är av allt att döma dags att se framåt istället!

Av jagblirvi - 26 februari 2015 22:07


Imorgon eller kanske på lördag kommer mensen. Det tror jag på riktigt. Konstigt nog så känns det inte lika tungt och sorgligt som jag trodde för några dagar sen. Jag har haft så mycket annat i huvudet de senaste dagarna så jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det. Det är klart att jag har tänkt på det, men jag har inte varit fokuserad bara på det. Skönt! Men vi får se hur det känns när jag väl får beviset för att det är kört.

Även om utgången blir som jag tror så ska det bli ruskigt skönt med helg!!

Av jagblirvi - 24 februari 2015 20:05


Jag är inte lika akut ledsen nu och det är skönt. Det känns tungt men jag går inte runt och kämpar mot tårarna hela tiden. Jag tror inte att det blir nåt den här gången heller. Jag har inga symtom. Lite molvärk är väl allt egentligen. Just nu orkar jag inte vara ledsen över det.

Men om vi skulle ta nåt positivt i den här bloggen för en gångs skull! :) Jag fick sms från Apoteket idag. Pergotime har kommit! Så imorgon ska jag hämta ut mina två återstående kurer. Jag trodde att leveransen skulle bli uppskjuten igen så jag blev mycket positivt överraskad! :)

Av jagblirvi - 23 februari 2015 20:39


Jag fick ytterligare två små blodskvättar igår, en inatt och en idag. Jag vet att de i sig inte måste betyda att det är kört. Men som det är just nu så är förloppet samma som förra gången och då gick det ju som det gick... :( Så jag är tveksam. Jag har inte tappat hoppet helt, men jag är tveksam. Just nu är jag så trött så det känns som att jag inte kommer att orka bli ledsen om det misslyckas. Vilket jag så klart kommer att bli. Men skulle det hänt idag vet jag inte om jag hade haft energi nog att gråta.

Det har gått ok att jobba. Men jag har ingen energi. Vi har fruktansvärt mycket att göra och har knappt näsan över vattenytan. Det har varit så länge och vi ser ingen ände på det. Vi är många som tycker att det är kämpigt. När det är så blir det lätt gnäll och negativ stämning. Det har jag skrivit om förut. Det finns energitjuvar och det känns som att de drar och vrider ur varenda droppe energi jag har. Jag försöker stänga ute dem och lyckas till viss del ibland. Men det är svårt. Som tur är har jag några verkligt fina arbetskamrater också. :)

Av jagblirvi - 22 februari 2015 14:54


Precis som förra gången på dag nio efter förmodad ägglossning så fick jag för ett par timmar sen en liten blodskvätt. Inget mer än så länge. Den i sig betyder vare sig det ena eller det andra. Men den fick mig att bryta ihop igen. Jag orkar inte misslyckas ännu en gång. Jag var hos mina föräldrar och mamma föreslog att jag skulle gå till min syster och prata. Hon har varit med om en lång och svår väg mot deras underbare lille pojk. Vi träffades en liten stund och pratade. Varken hon eller nån annan kan säga nåt som tröstar. Men det var ändå skönt att få prata lite. Hon har varit med om samma funderingar och oro. Hon vet hur det är att misslyckas gång efter gång och hur det känns att vara helt slut. Helt trasig. Jag berättade hur jag kände på kalaset igår och att jag skäms för det, men hon förstod.

Min lillasyster som vi firade igår pluggar på annan ort och är bara hemma över helgen. Jag bad henne om ursäkt förut för att jag är sån här. Hennes svar fick mig att gråta igen, men av tacksamhet. Hon sa till mig att inte ha dåligt samvete över det och att det är ok. Min brorson på snart fem år frågade varför jag var ledsen och kramade mig. Underbare pojk.

Jag är kvar hos mina föräldrar. På ett sätt vill jag gå hem, men jag vill inte vara ensam. Samtidigt orkar jag inte prata så jag sitter själv avsides från de andra. Jag slipper vara själv och jag slipper vara social. Perfekt.

Jag hoppas att det känns bättre imorgon när det är dags att jobba igen. Dels för att det kommer att bli jobbigt att jobba och vara så här och dels för att jag inte vill vara sån här. Jag vill vara glad! Samtidigt är det kanske bra att bryta ihop ibland och få ur sig all gråt.

Av jagblirvi - 22 februari 2015 08:32


Gårdagen var inte bra och kalaset gick inte bra alls. Jag kämpade mot tårarna hela tiden. Jag ville inte förstöra min lillasysters kalas (mer än jag redan gjorde genom att vara tyst och låg) så jag gick undan flera gånger. Det enda jag såg var massa barn (som jag älskar över allt annat) och lyckliga föräldrar. Jag kände mig så utanför och misslyckad. Jag är äldst av alla syskonen och är ändå så långt efter. Tick, tack, tick, tack... Efter en oskyldig kommentar från min underbare brorson brast det totalt och jag gick undan och bara grät och grät och grät.

Jag vet inte varför jag känner så här just nu. Kanske är det för att domen av senaste försöket närmar sig. Misslyckas det igen måste jag ta beslut som jag inte vill ta. Inte orkar ta. Igår var det ett år sen jag gjorde första inseminationen. Jag vet att många kämpar mycket längre... Men det hjälper inte mig. Det här tar kål på mig. Det blir mindre och mindre kvar av mig själsligt. Jag känner mig urholkad. Ledsen. Trött. Men alternativet att ge upp är så mycket värre. Otänkbart. Fruktansvärt.

Min mamma undrade igår om jag, trots att det var så tidigt, visste att det hade misslyckats eller om jag hade börjat med hormoner igen (som ju är slut, återkommer till det) eftersom jag var så ledsen. Jag tror att det är flera saker sammantaget. Snart resultatdags, ett år sen första inseminationen, fler och fler bebisar och att det här tär så på psyket. Det känns inte bättre idag men jag hoppas att mina små brorsbarn ska distrahera mig lite.

Ja, Pergotime... Senaste beskedet jag fick var ju att beräknat leveransdatum till leverantören var den 18:e. I fredags gick jag dig utan egentligen nån förhoppning. Helt rätt. Ingen Pergotime. Nytt (eventuellt) datum är den 24:e. De ska skicka ett sms till mig när leveransen kommit. Men det vågar jag inte lita på så jag kommer att gå dit igen om jag inte har hört nåt den 26:e. Om jag ska åka en gång till finns risken att det blir utan Pergotime igen.

Dags att ta tag i dagen!

Av jagblirvi - 21 februari 2015 11:08


Jag vet inte varför men jag känner mig så ledsen och uppgiven. Det är väl inte det att jag har gett upp hoppet egentligen. Det är för tidigt för det. Men jag vet inte... jag känner mig uppgiven. & jag känner mig missunnsam. Det är så många som blir gravida, får barn, barnen växer... Jag står fortfarande här barnlös och med en smärta som jag inte kan beskriva. Det gör så j***a ont. Jag har fruktansvärt svårt att vara glad för andras skull. En del av mig förstår att det är en jättelycka för dem, men en annan del av mig står inte ut med att se, lyssna, prata...

Idag ska vi ha familjekalas och kusinen med magen på instagram har precis fått en dotter. De ska inte vara med på kalaset. Men så klart kommer det att diskuteras. Så klart. Jag förstår ju det. Det största man kan få är barn och när det händer så ska det ju inte tystas ner. Min förnuftiga del vet det och tycker så. Min barnlösa del orkar bara inte med det. Jag försöker stålsätta mig. Jag känner mig missunnsam och har väldigt dåligt samvete över det. Jag vill bara att det här ska vara över. Jag vill att resan ska sluta lyckligt och det snart.

Presentation

Jag är en singeltjej vars högsta dröm är att bli mamma. Det är meningen med livet. År 2014 började mina försök att göra det till verklighet genom att åka till en klinik i Danmark. Här får ni följa min resa...

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6
7
8
9
10 11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23 24
25
26 27 28
<<< Februari 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se