Igår var det verkligen ingen bra dag. Riktigt dålig faktiskt. Idag har det varit något lite bättre. Det är jobbigt, men inte konstigt, att se att det inte "bara" är att vända på allt och komma tillbaka. Idag har jag gjort lite mer än vad min kropp ville (för att ställa upp för min mamma) så jag hoppas att morgondagen blir ok. Jag skulle vilja orka ringa Göteborgs kvinnoklinik imorgon, men vi får se. När jag orkar det så gör jag det.

Jag är på ett sätt stressad över att tiden går och att det börjar bli orimligt att jag kör igång med IVF innan sommaren. Men jag är så trött att jag inte orkar bli stressad över det längre än nån minut. Stressen finns ändå där nånstans för imorse drömde jag en riktig stressdröm och vaknade med hög puls och en mycket stressad känsla i kroppen. Stressdrömmar är inte ovanligt för mig, men nu var det flera veckor sen sist vad jag vet.

En lite komisk sak som hände för en vecka sen eller nåt. Jag glömmer ju ord, vilket så klart är frustrerande. Den här gången gällde det i alla fall att jag fick Ted Gärdestads "Satellit" i huvudet helt plötsligt av nån konstig anledning. Men jag hörde inte ordet satellit utan där var det helt tomt. Jag hörde refrängen, men inte det ordet. Det spelade verkligen ingen roll, men det var irriterande att höra den i huvudet utan det ordet. Men när jag kämpade för att komma på ordet så dök istället "katolik" upp. Alltså "Katolik, katolik, ooooh..." & jag visste att det var fel, ändå fick jag bara upp det ordet hela tiden. :D Jag tänkte att jag var tvungen att googla det, men det glömde jag så klart av... ;)

Efter två bra dagar så var det inte lika bra idag. Jag kände när jag vaknade imorse att det inte var så bra och under dagen så ökade värken i lederna och även tröttheten. Jag släpade mig från bilen och hem där jag möttes av en överraskning som några fina vänner fixat. Jag skrev häromdagen om att mitt hems utsida behöver vårpiffas men att jag inte har nån ork. Men nu var piffningen gjord! :) Det var så fint och en så fin tanke så jag blev alldeles paff och väldigt glad. Jag har väldigt fina vänner.

Jag orkade inte ringa kvinnokliniken idag men jag har hopp om att kunna göra det på måndag. Det är nog inte så konstigt att det kom ett litet bakslag. Det känns ändå som att om jag bara försöker att ta det lugnt, lyssna på kroppen och inte gör mer än jag verkligen orkar så kan jag vända det här. Den där dvalan/dimman som jag har hasat runt i den senaste tiden känns som att den har skingrats lite och det känns skönt.

Nu är det sovdags! God natt!

Idag har det också känts förhållandevis bra så idag ringde jag vårdcentralen som har hjälpt mig med prover m.m Jag behövde dels få mer Levaxin utskrivet och så ville jag kolla det här med IVF-medicinerna. Levaxin fixade de men svaret på den andra frågan var nej. Det hade jag ju väntat mig. Kostnaden för de läkemedlen ryms inte i deras budget. Läkaren tipsade mig dock om att Göteborgs kvinnoklinik (där jag gjorde äggledarspolningen) eller reproduktionsenheten på Sahlgrenska kanske kan hjälpa mig. Nån som har erfarenhet av att ställa den frågan till dem? Planen är att försöka kontakta kvinnoklinken imorgon.

Jag har även kollat upp lite annat ikväll och nu är jag totalt helt slut. Det kan tyckas lite det jag har gjort idag, men det är det inte. Det kräver mer energi av mig nu än vad det hade gjort för några månader sen. Jag känner mig glad över att jag har orkat att ta tag i lite saker idag. Orkar jag inte imorgon så kontaktar jag kvinnokliniken på måndag istället. Jag tänker inte tvinga mig igenom nåt.

Nu ska jag vila lite innan det är sovdags. ;)

Idag har det känts bättre än på länge. Inte bra, men bättre. Jag hoppas att det fortsätter så här för då kanske jag snart orkar ta tag i saker.

Påsken var lugn. Jag lånade två av brorsbarnen under flera dagar och det var så mysigt och härligt. De är så underbara och ger så mycket må bra-energi. Jag var helt förbi av trötthet och kanske var det inte det bästa med barnpass när jag borde vilat. Men även om vi hittade på lite saker så var det lugna dagar. Hade jag inte lånat dem hade jag mått mycket sämre psykiskt. När de inte var här längre var det så fruktansvärt tomt... Tyst och tomt.

Jag har märkt flera gånger att min hjärna inte fungerar. Jag glömmer saker hela tiden och tappar ord. Jag börjar göra en sak, får fokus på nåt annat och glömmer bort den första saken. Så kan man ju vara lite även normalt sett, men det här är på ett sätt som jag inte brukar vara. Jag brukar ha rätt bra koll. Det är svårt att förklara, men det är läskigt! Till stor del för att jag har varit här förut och jag vill inte att det ska bli värre...

Jag känner mig urholkad, dränerad. Utsidan ser ut som vanligt mer eller mindre, men kroppen och speciellt ansiktet känns helt urholkat. Igår på jobbet gick jag in flera gånger på toa för att bara få sitta och blunda. På lunchen åkte jag hem och vilade. Jag fick frågan igår om jag inte funderat på sjukskrivning. Jo, det har jag ju men av flera skäl, bl.a den ekonomiska aspekten, så vill jag inte det. Motargumentet då var att om jag kraschar helt så kommer jag ju inte att orka med IVF. Väldigt sant. Jag fick också frågan hur stark min känsla är att jag är på väg åt samma håll som för några år sen. Svår fråga. Men jag är väl halvt säker, om inte mer. Förmodligen mer. Jag är rädd att sommaren kommer att knäcka mig. Har jag så här lite energi nu så att jag knappt tar mig igenom dagarna, hur ska jag orka med en slitsam sommar?

Jag vet att jag måste göra nåt. Men min förhoppning är att dagens positiva förändring håller i sig. Om den inte gör det måste jag offra några semesterdagar och se till att jag får en lite längre ledighet. Igår kändes det riktigt hopplöst och jag kände mig låst. Idag känns det lite bättre och jag känner ett litet hopp om att jag inte kommer att sjunka längre nu.

Just nu är högsta prioriteten att vila så mycket som möjligt. Följden blir att jag inte är så social, att dammråttorna frodas och att jag inte vårpiffar på utsidan. Men det får vara så! Jag måste komma tillbaka. Jag vill ju sätta igång med IVF:en.

Jag tog mig till jobbet idag. Det var skönt. På ett sätt. Men stämningen är inte rolig på jobbet... Det pyr överallt och vi har tappat hoppet. Vi ser ingen ljusning och det är skitjobbigt. Jag trivs med de flesta av mina arbetskamrater, men det är inte längre roligt att gå dit. Men det kändes bra att jag klarade av dagen. Huvudet var dock inte riktigt med och de sista timmarna ville jag bara lägga mig ner och sova. När jag kom hem somnade jag som en stock och hade jag inte blivit väckt av ett sms hade jag nog sovit i flera timmar.

Imorgon jobbar vi två timmar kortare och sen är det efterlängtad ledighet! :)

God natt!