Jag har bara mig själv att skylla för min urdåliga karaktär och x antal kg upp under en tid, men speciellt under det senaste året. Men fy f-n vad jag hatar bikinis och provrum. Igår provade jag min gamla bikini (= köpt förrförra året för 800-900 kr) som var lite för liten redan då (men köpte den i ren desperation eftersom inget passade). Nu passar den inte överhuvudtaget. No way. Inte ens i närheten. :(

Idag, mot bättre vetande, provade jag några bikinis på KappAhl. Katastrof. Inte nog med att jag kände mig misslyckad för att de inte passade. På mig idag har jag haft ett par brallor som jag gillar jättemycket och som jag känt mig fin i. I provrumsspegeln såg jag allt annat än fin ut. Blä. Så nu gillar jag varken bikinis eller min kropp överhuvudtaget.

Bikiniproblemet beror på att utbudet till stor byst är... så där... 90 % är halterneck vilket jag inte kan ha. Första prion är att hitta nån som passar. Passar den så vore det kul om den var någorlunda fin. När de två önskemålen är uppfyllda så hade jag varit glad om jag inte blev ruinerad. Stora kupor = oftast dyrt.

Byte av ämne: ni har kanske läst om att från april 2016 så kan det bli lagligt i Sverige för ensamstående med assisterad befruktning. Heja Sverige! Det var på tiden. Just nu vet jag inte hur jag ska göra till hösten med Danmark. Köra på och alltså behöva ta lån på ca 100 000 kr eller vänta in Sverige. Problemet är att jag inte vet när jag skulle få sätta igång här. Även om lagen träder i kraft i april så vet jag inte när det väl kör igång. Vilka köer kommer det att bli? När kan man sätta upp sig? Det är ju brist på donatorer så väntetid förutsätter jag att det blir. Om jag hade vetat att i april kan jag göra IVF i Sverige, då hade jag hoppat Danmark i höst. Men är väntetiden flera månader eller ännu längre, då kan och vill jag inte vänta. Men jag slipper gärna ett stort lån... Jag vet inte!?

För övrigt så känner jag en viss tillbakagång i mitt mående. Mycket jobb och övertid har tagit ut sin rätt och jag känner av det. Så nu gäller det att försöka lyssna på kroppen igen.

Om jag bortser från bikinidilemmat (svååårt) så ser jag fram emot sommaren och förhoppningsvis lite värme. Jag ser fram emot ljumma kvällar efter jobbet och jag ser fram emot besök på kusten ibland på helgerna. Längtar!! :)

Igår var det verkligen ingen bra dag. Riktigt dålig faktiskt. Idag har det varit något lite bättre. Det är jobbigt, men inte konstigt, att se att det inte "bara" är att vända på allt och komma tillbaka. Idag har jag gjort lite mer än vad min kropp ville (för att ställa upp för min mamma) så jag hoppas att morgondagen blir ok. Jag skulle vilja orka ringa Göteborgs kvinnoklinik imorgon, men vi får se. När jag orkar det så gör jag det.

Jag är på ett sätt stressad över att tiden går och att det börjar bli orimligt att jag kör igång med IVF innan sommaren. Men jag är så trött att jag inte orkar bli stressad över det längre än nån minut. Stressen finns ändå där nånstans för imorse drömde jag en riktig stressdröm och vaknade med hög puls och en mycket stressad känsla i kroppen. Stressdrömmar är inte ovanligt för mig, men nu var det flera veckor sen sist vad jag vet.

En lite komisk sak som hände för en vecka sen eller nåt. Jag glömmer ju ord, vilket så klart är frustrerande. Den här gången gällde det i alla fall att jag fick Ted Gärdestads "Satellit" i huvudet helt plötsligt av nån konstig anledning. Men jag hörde inte ordet satellit utan där var det helt tomt. Jag hörde refrängen, men inte det ordet. Det spelade verkligen ingen roll, men det var irriterande att höra den i huvudet utan det ordet. Men när jag kämpade för att komma på ordet så dök istället "katolik" upp. Alltså "Katolik, katolik, ooooh..." & jag visste att det var fel, ändå fick jag bara upp det ordet hela tiden. :D Jag tänkte att jag var tvungen att googla det, men det glömde jag så klart av... ;)

Efter två bra dagar så var det inte lika bra idag. Jag kände när jag vaknade imorse att det inte var så bra och under dagen så ökade värken i lederna och även tröttheten. Jag släpade mig från bilen och hem där jag möttes av en överraskning som några fina vänner fixat. Jag skrev häromdagen om att mitt hems utsida behöver vårpiffas men att jag inte har nån ork. Men nu var piffningen gjord! :) Det var så fint och en så fin tanke så jag blev alldeles paff och väldigt glad. Jag har väldigt fina vänner.

Jag orkade inte ringa kvinnokliniken idag men jag har hopp om att kunna göra det på måndag. Det är nog inte så konstigt att det kom ett litet bakslag. Det känns ändå som att om jag bara försöker att ta det lugnt, lyssna på kroppen och inte gör mer än jag verkligen orkar så kan jag vända det här. Den där dvalan/dimman som jag har hasat runt i den senaste tiden känns som att den har skingrats lite och det känns skönt.

Nu är det sovdags! God natt!

Idag har det också känts förhållandevis bra så idag ringde jag vårdcentralen som har hjälpt mig med prover m.m Jag behövde dels få mer Levaxin utskrivet och så ville jag kolla det här med IVF-medicinerna. Levaxin fixade de men svaret på den andra frågan var nej. Det hade jag ju väntat mig. Kostnaden för de läkemedlen ryms inte i deras budget. Läkaren tipsade mig dock om att Göteborgs kvinnoklinik (där jag gjorde äggledarspolningen) eller reproduktionsenheten på Sahlgrenska kanske kan hjälpa mig. Nån som har erfarenhet av att ställa den frågan till dem? Planen är att försöka kontakta kvinnoklinken imorgon.

Jag har även kollat upp lite annat ikväll och nu är jag totalt helt slut. Det kan tyckas lite det jag har gjort idag, men det är det inte. Det kräver mer energi av mig nu än vad det hade gjort för några månader sen. Jag känner mig glad över att jag har orkat att ta tag i lite saker idag. Orkar jag inte imorgon så kontaktar jag kvinnokliniken på måndag istället. Jag tänker inte tvinga mig igenom nåt.

Nu ska jag vila lite innan det är sovdags. ;)

Ja här har det inte blivit mycket skrivet... Det har varit väldigt mycket ett tag nu. Mycket på jobbet och efter. De stunder jag har varit hemma har jag inte orkat vare sig blogga eller läsa på om IVF. Nu är jag hos min bror och passar de tre små barnen och eftersom de sover så har jag lite tid över. :)

Förutom läkemedlen verkar det som om behandlingen (tre-pack) kommer att gå på ca 65-70 000 kr. Det beror lite på om det blir några ägg till frysen m.m Sen tillkommer ju resor och övernattningar så klart. Det här med kostnaden för läkemedlen stressar mig. Jag måste hitta en svensk läkare som hjälper mig för annars är det kört. Då blir det ingen IVF. På Vitanovas sida står det att läkemedlen går på ca 16 000 DKK, vilket är ca 20 000 SEK. & det är per behandling om jag har förstått det rätt. Jag måste få det på högkostnadsskyddet annars har jag inte råd. Det känns j****gt jobbigt att det ska ha med ekonomi att göra. Att det kan vara det som avgör om jag får chansen att bli mamma eller inte. & så finns det folk som spottar ur sig barn utan att uppskatta den gåvan det är att få barn. Ja, det gör mig upprörd. Mycket!

Min förhoppning/plan är att komma igång med en behandling i maj. Under sommaren kommer jag ju inte att kunna åka i och med att jag ska jobba alla veckor utom två... Jag hoppas verkligen att IVF:en ger resultat för det här med den minimala semestern känns jobbig. Som jag har skrivit förut så har vi väldigt mycket att göra på jobbet och stor press på oss. En press som de inte verkar ha några planer på att minska. Arbetsbördan är som den är liksom. Live with it. Vår nya chef är väldigt restriktiv med ledigheter. Det är jobba, jobba, jobba som gäller. P.g.a min historik med sjukskrivning så ser jag på hela situationen med viss fasa och oro. Man kan inte pressa folk hur mycket som helst utan att de (vi) får nån chans till återhämtning. Då slutar det illa. Så med tanke på arbetsbördan så ser jag inte fram emot sommaren och jag undrar hur jag ska orka. Men jag får försöka hitta tillfällen att ladda energi under sommaren ändå.

Kommer jag inte igång med IVF:en innan sommaren måste jag vänta till hösten och det vill jag verkligen inte. Tiden går ju... Tick, tack, tick...

Den här veckan är rätt fulltecknad men förhoppningsvis hinner jag läsa på ordentligt i helgen. Jag måste förmodligen ta om en del prover och bl.a det måste jag läsa på om. Jag måste också fundera på vad jag ska säga till banken, vilken anledning jag har till att låna pengar... Jag vill sätta igång och jag ser fram emot det samtidigt som det skrämmer mig. Det här är det sista jag gör. Sista chansen...

Dödsfallet som jag skrev om i förra veckan har påverkat mig mycket. Många tankar som har gjort att det har varit svårt att fokusera på jobbet och svårt att sova på nätterna. Ingen ork till att läsa på och ta tag i IVF-frågan. Arbetssituationen är också något som har gjort att jag inte haft nån ork. Kunde jag söka mig nån annanstans skulle jag göra det, men med tanke på mina planer är det inte nån bra tid att börja på en ny arbetsplats. Det är bara att försöka stå ut och att stänga av så mycket det går när jag är där. Vilket är oerhört svårt, men jag måste det för att orka med det som kommer.

Hur som helst, jag känner att jag börjar att återfå viljan att ta tag i situationen igen. Tiden går ju oavsett om jag är redo eller inte. Så nu i veckan ska jag ta tag i den på allvar. Det är ju många bitar att reda ut och ordna innan jag kan åka.

Ja vilken dag... Men på det stora hela en väldigt bra dag!

Imorse fick jag veta att jag skulle ha utvecklingssamtal med min chef senare under dan. Det innebar att jag helt enkelt fick bestämma mig för att berätta för henne. Jag var väldigt nervös och stressad innan. Nära att klappa ihop totalt. Mina känslor ligger verkligen på ytan nu så i början kunde jag inte säga nåt alls. Ögonen höll på att svämma över så jag fick ta några djupa andetag. Jag berättade allt. Om min dröm om barn, om inseminationerna, om misslyckandena, om hoppet som har dalat och om den förestående IVF:en. Hon tog det väldigt bra och hon hade inga problem med att jag tar ledigt för det här. Tack och lov. En stor sten föll från mina axlar och jag kände mig mycket lättare när jag gick ut från rummet.

Innan samtalet med chefen berättade jag för ytterligare en kollega. När jag efter utvecklingssamtalet skulle berätta för två till fick en annan tjej (som för övrigt är ett av mina allra bästa stöd ❤️) rycka in för återigen blev jag väldigt känslosam. Anledningen till att jag berättade för fler är att vi fikar ihop och pratar en del på jobbet. Det kändes fel att de inte visste vad som pågår och varför jag är som jag är nu. Varför jag inte mår bra. Det känns väldigt bra att de vet nu.

Arbetsmässigt var det inte en lika bra dag, men jag tog mig igenom den. Efter jobbet träffade jag min syster plus son och det var skönt. Han är ett sånt charmtroll och jag behövde bli charmad lite. Alla känsloyttringar idag har gjort att jag känt mig helt urlakad och när jag kom hem gav jag rätt snabbt upp tanken på att kolla på tv. Istället kröp jag ner under täcket och bestämde mig för att uppdatera er lite.

Nu är det hög tid att sova. Go'natt!

Inte så mycket nytt... Jag försöker ta mig igenom dagarna på jobbet och jag försöker bestämma mig för om jag ska berätta för min chef eller inte.

Om jag berättar och hon är ok med det så kommer en del av stressen att släppa. Stressen över om jag får ledigt och om jag har tagit ledigt rätt dagar. Nackdelen är om jag berättar och hon INTE är ok med det. Då är det rätt kört för mig. Inför äggplock och insättning behöver jag vara i Köpenhamn i tre-fyra dagar enligt informationen på Vitanovas sida. Jag kan inte så mycket om den korta och långa behandlingen än (det jag kan ska jag skriva om här nån annan dag), men med den långa kan man planera resan lite mer än med den korta. Oavsett det så känns det som att det kommer att bli svårt för mig att ta ledigt utan att berätta varför för chefen. Om jag överhuvudtaget ska få nåt som liknar semester i sommar så kan jag inte ta ut massa onödiga semesterdagar för Danmarksresorna, alltså ingen mer dag än bara just de jag behöver för resan. När jag har räknat lite så tror jag att jag kan behöva 15 semesterdagar för resorna. Jag har ingen aning om det blir det antalet och förhoppningen är ju så klart att jag inte ska behöva resa så många gånger och använda så många dagar. Men med tanke på hur det har gått hittills så har jag inte de största förhoppningarna om att det ska gå smidigt... Jag tror i alla fall att jag inte vågar ta mer än två veckors semester i sommar. Det känns inte bra. Vi har så fruktansvärt mycket att göra och vilan på sommarsemestern skulle vara mycket värd. Naturligtvis är ett barn värt det extra slitet, men jag vet ju inte att jag får barn... :(

Under nästa vecka skulle jag ha åkt till fjällen. Sen skulle det istället ha blivit insemination. Nu blir det inte det och med tanke på hur slutkörd jag är så kom tankarna på en avslappnande fjällresa tillbaka. Det hade varit underbart och välbehövligt att få lite andrum från allt och bara vara. Men jag kan inte "slösa" fem semesterdagar på det. Min fundering nu är om jag ska åka upp efter de andra och bara ta ut två semesterdagar. Det hade varit härligt... Men tänk om det sen visar sig att jag hade behövt de dagarna till Köpenhamnsresorna? Jag måste ju bestämma mig!

Sova på saken är kanske en bra idé?!