Besöket hos gynekologen gick bra. Men den där jädrans gps:en sa fel så jag fick stanna och fråga om vägen. Men det löste sig och jag kom i tid. :)

Remiss angående äggledarspolning skickas av vårdcentralen till Göteborgs kvinnoklinik. Spolningen måste göras innan ägglossning och görs runt dag 10. Jag har fått Pergotime (hormoner) utskrivet och dessa ska tas dag 5-9 och insemination sker då runt dag 15-16. Pergotime får jag inte börja med innan jag har gjort spolningen. Den 10 november ska jag ta blodprov för att kolla hormonnivåerna. Blodproven måste tas dag 21-23 i cykeln. Mycket att hålla reda på!!

De kommer att ta prov på sköldkörteln igen eftersom det värde som anses ok när man försöker bli gravid är mycket lägre än vad som annars anses vara normalt. Gynekologen sa att gränsen är väldigt lågt satt eftersom det påverkar fertiliteten väldigt mycket. Jag har en känsla av att mitt värde kommer att ligga för högt och att jag får Levaxin mot det. Akupunktören kanske inte var ute och cyklade i alla fall?! ;)

Han gjorde även ett ultraljud och såg då att på höger sida fanns det en ganska stor äggblåsa. På vänster endast en liten. Han tyckte att det borde varit fler och att det nog kan vara bra med hormoner. Det kanske finns en förklaring till att det inte har fungerat hittills? Förhoppningsvis visar spolningen inte att det är bomtätt i äggledarna. Med lite tur så kanske de här sakerna kan göra att jag faktiskt lyckas? Hoppas, hoppas, hoppas.

Ja, jag är lite nervös inför morgondagen. Jag vet inte riktigt om jag behöver vara förberedd på något sätt... & så är jag stressad över att jag kommer att ha lite knappt om tid och jag vet inte var vårdcentralen ligger.

Om jag ska göra en inseminering i den här cykeln och om det i så fall skulle bli på måndag, så är det kört. Det finns ingen möjlighet att få ledigt då. Så jag får hoppas att det blir under helgen. Men jag har inte bestämt mig än.

På tisdag är det dags att träffa gynekologen för att prata ev. fertilitetsutredning. Det blir en väldigt stressig dag... Först jobba några timmar, sen iväg till vårdcentralen som ligger i en annan stad ca 7 mil bort, sen hem till hunden som jag passar så att hon får mat och får komma ut en minisväng och sen tillbaka till jobbet. Jag hoppas att min chef inte frågar vad det är för läkarbesök som tar tre timmar... : S Senare på kvällen ska jag dessutom passa min brors tre barn, så jag kommer nog att vara lite trött när det väl är sovdags... ;)

Jag vet inte om jag behöver förbereda mig inför tisdagens besök?! Jag har ju inte varit med om det här förut så jag vet inte riktigt vilka frågor som kan komma upp. Jag funderar även på när jag ska göra nästa insemination. Den ev. utredningen kan nog ta sin tid så jag antar att jag kommer att göra nåt mer försök parallellt. Det är snart dags igen i så fall men jag har inte bestämt mig än och jag vet inte om det går att få ledigt från jobbet. Vi får se.

Officiellt kört.

Tack alla ni som stöttar mig via kommentarer, sms, samtal och "live". Kram!

Jag gick till jobbet imorse, men väl där så visste jag inte hur jag skulle klara av det. Jag satt med tårar i ögonen hela tiden och det är svårt att gråta i smyg när man sitter i kontorslandskap... Dessutom var jag yr och hade ont i magen och det var den versionen min chef fick. Den är sann, men beror förmodligen på hur jag mår psykiskt. Så jag är hemma och vet att jag på nåt sätt måste ta nya tag. Men inte nu.

Jag är bara så j-vla ledsen. Det är kanske inte jättemycket med sex misslyckade inseminationer. Det är ju mycket som ska klaffa för att det ska lyckas. Men det tär så på en... ALLT står på spel vid varje försök. Allt som jag vill ha och bryr mig om. Allt som betyder nåt. 

Så jag kollar på en film om en kille som sitter i dödscell och väntar på att bli avrättad för mord som han säger att han är oskyldig till. Så ja, han har det värre.

Men det är nog kört. Orkar f-n inte. Gråter så att det känns som att jag ska gå sönder. & jag känner mig så dum för att jag för några dagar sen trodde att det hade lyckats, trodde att jag kunde. Idag har inte ens mina små brorsbarn hjälpt som uppmuntran. Vill bara gräva ner mig och inte vakna förrän jag är gravid.

Igår kväll såg jag ett första tecken på att det kan ha misslyckats. Jag trodde inte det. Jag orkar inte! När jag fick veta härom dagen att en på jobbet är gravid så tänkte jag att det kanske jag också är. Men nu när jag inte verkar vara det så blir ju hennes graviditet så mycket jobbigare. :(

Min fina brorson ligger och sover bredvid mig. Jag är lite avundsjuk på att han sover så sorglöst, medan jag inte kunde sova igår kväll och har nu legat vaken länge på en sovmorgon. När han vaknar kommer han i alla fall att skingra mina tankar lite. <3

Runt onsdag bör jag veta om det lyckades. Sen i början på veckan har jag känt en del i kroppen. Det kan vara lite tidigt att känna nåt. Å ena sidan tror jag att det har lyckats, men å andra sidan är jag livrädd för att sätta ord på det. För om jag säger eller tänker (eller skriver...) det med ord känns det som att det skiter sig. & jag vågar inte tro att det har lyckats för den besvikelsen och sorgen som det kan föra med sig... orkar inte med den. Så jag pendlar fram och tillbaka. Jag vill inte ge upp hoppet samtidigt som jag inte vill hoppas för mycket.

Fortsätt hålla era tummar!