Jag misstänker att det är kört denna gången med... Ser tecken på att mensen är på gång. Det känns som ett stort j***a hån att jag har gått och känt och hoppats... Jag känner mig dum som trodde att det kanske hade lyckats. :(

Jag borde egentligen gå till bussen nu och åka till jobbet. Men när jag stod framför spegeln och skulle sminka mig började tårarna att rinna. Jag har nu suttit en stund och försökt googla mig fram till lite nya förhoppningar. Jag har alltså läst om tjejer som haft så här och ändå varit gravida. Men jag läser ju det jag vill läsa. :S De som inte var gravida vill jag inte läsa om. Trots selektiv läsning känner jag mig inte peppad, bara ledsen. Jag vill krypa ner under täcket igen och sova bort dagen. Men istället får jag rappa på nu och försöka hinna med nästa buss.

Igår hälsade jag på en tjej som fick sitt Danmarksbarn i början på året. Vi hade massor att prata om! :) Jag fick hålla hennes son som somnade så fint i min famn. Underbar. :)

Jag fick med mig en hel kasse med gravidtidningar. Första tanken var att jag skulle vänta med att läsa dem tills jag är gravid eftersom andras graviditeter är lite känsligt för mig. Men så kände jag att nej, nu ska jag bläddra i dem och peppa mig själv! :) De flesta artiklarna och reportagen handlar ju om par som ska ha barn. Men jag läste precis en artikel som handlade om en tjej som gjorde IVF i Danmark och fick tvillingar. När jag läste om hennes första ögonblick med barnen rann tårarna. Vilken lycka!

Jag har känt mig lite uppgiven idag. Inte av nån speciell orsak, men har bara känt ett visst tvivel till att jag kommer att få barn. Som jag har berättat förut så har vi visdomskort på jobbet. När jag passerade dem nu på eftermiddagen så drog jag ett. Precis det pepp-kortet jag behövde! :)

Ca nio dagar innan BIM och jag har fortfarande ingen känsla för om det lyckas denna gången eller inte. Förra gången hade jag ju mer eller mindre ont/värk ända från inseminationen. Det har jag inte haft den här gången. Eller snarare, det har jag inte haft fram tills idag. Nu har jag lite värk/spänningar. Det är för tidigt att känna av en ev. graviditet och kroppen är ju inte helt tillförlitlig. :S Det känns mest som att kroppen försöker lura en hela tiden och jag vet inte vad jag brukar känna och inte. Man kan bli galen för mindre... ;) Så länge jag inte känner nåt lyckas jag faktiskt att inte tänka på det här hela tiden. Men så fort jag känner nåt så sätter hjärnan igång på stört!

Även om jag vet att det är för tidigt att känna om det har tagit sig så kan jag erkänna att jag redan nån dag efter inseminationen börjar leta tecken. ;) Förnuftet vet att det är löjligt, men hjärtat vill så gärna...

Idag har jag haft en liten dipp i humöret och förhoppningarna dalade en stund. På en tillställning idag var det bl.a två gravida personer i sällskapet. & ja, ni vet hur jag mår då... När det pratas om foglossningar och födslar och bebissaker, då börjar jag genast att misströsta. Tankarna kring att jag kanske aldrig kommer att uppleva foglossning eller fundera över vilka saker som behöver köpas till bebisen, dyker upp då. Det är väl dumt att önska sig foglossning när man inte vet vad det innebär, men ja, det är ju indirekt det jag gör... Jag vill ha graviditetskrämpor för jag vill bli gravid!! Jag stängde i alla fall av tankarna så gott jag kunde och försökte att inte lyssna och istället koncentrera mig på annat. Men precis som på jobbet så dök ju den här känslan av att vara utanför upp. Förutom att jag tycker att det är jobbigt med barnprat så har jag ju inget att säga, inget att tillföra. & vem vill känna sig utanför? Inte jag. Samtidigt så förstår jag dem så väl. Det här är ju deras tid, deras lycka, deras förväntan inför det som ska komma. Jag önskar bara att jag en dag får känna som dem. 

& faktiskt, när min kropp nu försöker lura mig eller vad den nu håller på med, så stegras faktiskt hoppet en aning. Kanske är det min tur snart? :)

Jag är fortfarande väldigt trött (har precis sovit i soffan nån timme...), men jag ska försöka få ihop ett inlägg ändå. :)

Det gick bra i tisdags. Jag blev ju lite stressad på ditresan p.g.a köerna, men jag var ändå mycket lugnare och inte lika känslosam som första gången. En sak som är viktig vid insemination är motilitet = antal rörliga spermier. Man bör ha 10 miljoner, men gärna 20. Vid försök nr 1 fick jag en donator med MOT 18, alltså 18 miljoner = bra. Denna gången fick jag en donator med MOT 26 = ännu bättre. Dessutom är den här donatorns graviditetskvot uppfylld i Danmark och han får nu bara donera till kvinnor utomlands. Bra resultat på honom alltså! :)

På hemresan var det en väldigt krånglig väg från bilen och in till själva färjan. Även om jag har superdåligt lokalsinne så var det inte bara jag som hade svårt att memorera vägen. När vi närmade oss land och jag skulle gå till bilen hittade jag inte och det slutade med att jag fick fråga en säkerhetsvakt som dessutom var dansk. Det var rätt tydligt att han tyckte att jag inte hade koll. ;) Väl i land fortsatte strulet. P.g.a vägbygge var trafiken omdirigerad och hade jag inte haft en lastbil framför mig som hittade rätt så hade jag inte fixat det. Det var noll skyltning och rörigt med körning i bussfiler och hit och dit. Jag tackade lastbilschauffören högt för mig själv sen. :) Väl hemma kvart över ett på natten stupade jag i säng och somnade på stört.

Jag försöker att inte tänka så mycket på vad som ev. händer inuti min kropp och jag har ingen känsla för om det lyckas eller inte. Däremot så känns det som att jag kommer att lyckas, jag vet bara inte när. Det viktigaste är naturligtvis ATT det lyckas och inte när.

....

Till nåt helt annat. Jag har haft anledning att fundera över att min sorg över barnlösheten inte är självklar eller förståelig för alla. Att för mig betyder en annans gravidmage eller barnvagn en sorg och en smärta som känns ända in i själen. Det handlar inte om att jag inte skulle vara glad för den lyckligas skull. Men den påminnelsen som jag får när jag ser detta, påminnelsen om vad jag saknar i mitt liv och skulle ge allt för att få... Det gör så ont. Det gör ont i varenda cell. Jag försöker verkligen att stänga av de känslorna och att inte känna eller tänka alls. Men den här sorgen och saknaden sitter så djupt och har man inte upplevt det här själv så tror jag inte att man kan förstå fullt ut. Jag önskar ingen att känna så här, men ibland skulle jag vilja dela med mig av känslan om så i bara några sekunder. De sekunderna kanske skulle förändra synen och förståelsen för varför jag blir ledsen ibland. De gånger jag inte lyckas dölja att jag är ledsen är väldigt, väldigt få i förhållande till hur ofta jag känner så. Ibland blir jag så trött på att jag ska vara glad för andras skull, men det är inte alltid lika självklart med förståelse för min situation. Men jag får väl försöka komma ihåg att det handlar bara om att man då inte har upplevt detta själv och inte kan sätta sig in i det.

Jag möter inte oförståelsen så ofta. Inte öppet. Däremot känner jag mig utanför i stort sett varje dag. På fikarasterna och lunchrasterna på jobbet så pratas det väldigt ofta barn. Helt naturligt och självklart. Det är klart att man vill prata om sina barn. Det är ju det finaste man kan få! Jag förstår det. Verkligen. Får jag barn kommer jag också att vilja prata om henne eller honom. Men vad ska jag som barnlös säga? De enda erfarenheter jag möjligtvis kan dra upp är från när mina syskon var små (det är stor åldersskillnad på några av oss) eller prata om mina brorsbarn. Det är inte samma sak. Jag känner mig utanför och onormal. Jag är i en ålder när man "ska" ha barn. Jag trodde att jag skulle ha det, men jag har inte det. Jag menar inte att det pratas barn av elakhet mot mig. Så klart inte. Det är heller inte lätt att hitta samtalsämnen som alla kan vara delaktiga i. Men kanske finns det en anledning till att jag inte hoppar av glädje inför att se bilder av för mig okända personers bebisar eller till att jag inte delar den totala eufori som en del på min arbetsplats känner när ett nytt kungabarn har fötts. Det är deras glädje. Inte min.

Det är inte meningen att låta bitter. Jag försöker bara förklara hur det känns. För mig. Jag känner mig på det stora hela hoppfull inför att jag kommer att lyckas. Men innan dess är saknaden en verklig smärta som jag bär med mig varje dag och har gjort länge. Kunde jag stänga av den hade ingen varit lyckligare än jag!

Det jag egentligen vill säga är att även om man inte kan förstå hur det känns, så acceptera och respektera att det här en verklig smärta för mig. Jag är inte missunnsam. Men precis som glädjen över ett barn är verklig, är min sorg verklig. Ni är många därute som förstår mig och stöttar mig på alla sätt och vis och jag är så tacksam och glad för er. Ni gör det hela mindre svårt och vägen mot målet lite rakare. Tack! Min "lilla" utläggning rör människor som förmodligen aldrig kommer att läsa det här. & anledningen till att de inte förstår mig är inte av elakhet. Bara oerfarenhet och kanske en liten gnutta brist på empati. ;)

Nå väl, Långt inlägg. Jag läser mina egna ord och känner att jag låter negativ. Det är inte menat så. Jag tror att jag kommer att få barn. Men jag blev idag påmind om att inte alla förstår mig och jag måste få lite utlopp för det. Ni blev mottagarna helt oförtjänt. ;)

Kram på er! :)

Jag har nästan en timmes båtresa kvar och sen lika långt hem... SEN ska jag sova! Herregud så trött jag är. Jag läser för att hålla mig vaken, men nu är snart boken utläst. :O

Jag fick en donator med toppenresultat den här gången. Men jag berättar mer om det i nästa inlägg. :)

Jag åkte hemifrån i god tid, men p.g.a en stor olycka på vägen satt jag fast i köer i en halvtimme. Jag trodde att jag skulle missa färjan för i långa stunder rörde vi oss inte alls. Efter en samtal till Stena Line angående hur viktigt det var att vara vid check in en halvtimme innan avfärd blev jag inte mycket lugnare. Men exakt en halvtimme innan färjan skulle gå checkade jag in. Puh!!!

Här på färjan blev jag för en stund sen vittne till hur en kvinna kräktes på golvet. Det var inte p.g.a sjösjuka kan jag säga... ;) Innan det blev upptorkat var det min utsikt en stund. Blä.

Åt andra hållet ser det ut så här:

Grått kan man säga... ;) Nu ska jag ägna mig åt min bok och äta lite. :)

Jag har tyckt att kroppen varit lite seg och det har känts som att det inte skulle vara dags att åka förrän onsdag - torsdag. Men icke! Imorse när jag testade med ägglossningssticka tyckte jag först att det såg negativt ut, men så blev jag osäker och testade med Clearblue. Jodå, visst blev det en glad gubbe! När jag testade igår kväll var det negativt och jag tror att jag upptäckte stegringen rätt tidigt. Det betyder att ägglossningen sker nångång mellan (förmodligen) imorgon morgon till onsdag morgon. Ägget lever sen i ca ett dygn. Frysta spermier lever även de i ca ett dygn. Så med en resa imorgon så borde tajmingen, precis som förra gången, vara bra. Jag hoppas på bättre lycka den gången bara. :)

Jag skulle ju haft sällskap imorgon, det blir tyvärr inte så. Men första gången var ju värst med all nervositet och att inte veta vad som ligger framför en. Ensam är stark! :)

Även denna gången är jag mycket tacksam för all positiv energi som ni kan uppbåda! :) Tänk på mig vid 14-tiden! Kram på er.