Efter mycket googlande igår och idag så har jag bestämt mig. Det blir ingen mer insemination. Det är verkligen inget lätt beslut! Jag är inte säker på att det är rätt och tanken finns ju att tänk om det hade tagit sig på nästa försök? Men det hade det kanske inte och då hade jag tänkt så om nästa försök också. Det känns rätt skönt att inte göra en sista insemination och veta att det verkligen är den sista. Det hade blivit en stor känslomässig press.

För många år sen på min tidigare arbetsplats blev jag sjukskriven för utmattningsdepression. Detta efter några års extrem stress, lång pendling till och från arbetet plus det faktum att jag ville vara "duktig" och arbetslojal. Jag har nu varit s.k frisk i nästan elva år. Men vad är frisk? Den tiden är den värsta i mitt liv. Det var totalt nattsvart. Jag storgrät för småsaker, tappade ord, klarade inte av för många intryck, fick "lyckopiller" och drabbades av svår ledvärk. Den lider jag i allra högsta grad av än idag. Ändå är jag tacksam för de lärdomar jag fick av detta. Mina varningsflaggor hissas tidigare nu och jag känner igen tecknen innan det förhoppningsvis har gått för långt. Men nu har varningsflaggorna hissats. Jobbsituationen spelar in, den tar mycket kraft. Men barnförsökandet har stor del i det också. Den känslomässiga berg och dalbanan, allt planerande, stressen och oron har tagit ut sin rätt. Idag på jobbet hade vi ett kort ståmöte. Jag kunde inte stå rakt upp och ner utan fick gå och luta mig mot några skåp. Jag har ett stillasittande jobb men idag har jag knappt ens orkat sitta upp på stolen. Jag glömde vad jag hade gjort en minut tidigare. Svårt att fokusera. Jag känner mig helt slut. Totalt. Det var den insikten som fick mig att bestämma mig. Ingen mer insemination. IVF:en kommer att kräva mer av mig och jag har mycket att läsa på och kolla upp och jag vill inte vara helt tom på krafter när jag sätter igång. I dagsläget har jag ingen aning om när det blir. Om två månader? Tre? Jag vet inte. Jag måste ta reda på mer först. Jag vill inte ha nån lång paus, men jag behöver en paus så att jag har lite nya krafter när det kör igång.

Jag är 37 år. 38 i år. Jag älskar barn. Jag har velat bli mamma i hela mitt liv. Jag är singel. Och... klockan tickar bara högre och högre. 

Man får tycka vad man vill och den här bloggen kommer inte att handla om att jag ska försöka försvara eller rättfärdiga mitt val. Däremot har jag naturligtvis funderingar, frågor och känner oro inför vissa saker. Dessa kommer jag säkert att ta upp här. Men jag hade inte gjort det här valet om jag inte i grund och botten visste att jag kommer att klara det. Det kommer att bli tufft. Ekonomiskt, orkesmässigt, folks fördomar, barnets tankar och att hela tiden vara ensam. Men det finns heller inget alternativ till att inte försöka. Jag kan inte ens tänka klart tanken att jag kanske aldrig får barn. Jag måste klippa av den tanken för det gör så ont att den faktiskt är otänkbar.

Jag skrev "att hela tiden vara ensam". Ja, det kommer jag ju att vara på sätt och vis. Jag blir ju i så fall ensamstående mamma. Men jag har en stor familj och fina vänner. På det sättet kommer jag inte att vara ensam. :) 

Jag vet inte hur mycket bakgrund jag ska dra... Men som sagt, jag har alltid velat bli mamma och av nån outgrundlig anledning har jag svårt att träffa en bra kille. Jag har haft ett par förhållanden, men de var varken bra eller hållbara. Utbudet av bra singelkillar i min ålder är, utan att överdriva, tunt. Har de barn vill de oftast inte ha fler och har de inte barn vill de oftast inte ha några heller. Min erfarenhet.

För ca fem år sen började jag på allvar fundera på att åka till klinik i Danmark för inseminering. Men det kändes oerhört stort, skrämmande, dyrt och komplicerat. Jag ska inte säga att de här känslorna försvunnit, för det har de inte. Men jag är numera betydligt mer påläst. Jag har inte koll på allt. Men jag har ett hum. Det som framför allt känns jobbigt är kostnaden. För det kostar ju ändå en hel del. Blir resultatet ett barn är det naturligtvis värt det, men om det inte blir det? Hur länge och hur många försök ska jag göra? Jag vet inte. & jag kan inte bestämma det nu heller. Jag får känna efter längs vägen. 

Det här får räcka som bakgrund. Det finns hur mycket som helst att skriva. Men det kommer nog att komma fram i framtida inlägg. :)