Efter en lååång telefonkö till vårdcentralen fick jag veta att proverna såg bra ut och att de är på väg! :) Jippie, jippie, jippie!!

Just nu väntar jag bara på att en sak ska dyka upp som jag i framtiden inte kommer vilja att den ska dyka upp! Mensen. Jag har inte mått så bra det sista. Jag har haft många saker som har snurrat i huvudet och varit stressad både privat och på jobbet. Jag har haft svårt att sova och istället legat och grubblat. Jag trodde att mensen skulle ha kommit igår och blev då lite stressad över att den inte heller idag har dykt upp. Men vid dubbelkoll så är det idag den ska komma. Jag tror dock att det blir imorgon.

Anledningen till att jag nojjar mig så över den är ju för att stegringen brukar komma på dag 12 eller 13. Kommer den imorgon blir dag 13 lördagen den 22 februari. Så kommer den bara imorgon och jag får de där eländiga provsvaren i tid så kommer jag att kunna åka senast på lördagen. Jag vill helst slippa att behöva åka på måndagen för då kommer jag ju att behöva be om ledigt igen...

Om ni inte har märkt det så är jag bra på att oroa mig i förskott! ;) & det är ju bara jag själv som blir lidande av det så det är ju riktigt, riktigt dumt!

..........

I fredags var jag på en riktigt, riktigt härlig tjejkväll. Vi är fyra stycken som sen förra året turas om att ha dessa kvällar. I fredags berättade jag för den i sällskapet som inte visste om mina planer. Hennes reaktion var helt underbar. Hon reste sig upp från maten (eller snarare desserten) och kramade mig. Hon fick tårar i ögonon och jag fick tårar i ögonen. Hon tyckte att jag var stark som tog tag i situationen själv. Teoretiskt sett så skulle jag ju kunna vänta lite till och se om jag träffar nån, det kan ju funka. Men jag vill ju inte vänta längre. Tick, tack, tick, tack... Det är klart att det finns andra barnlösa i min ålder som inte känner som jag gör, men man får ju gå på det man själv känner är rätt. I alla fall, hon blev så glad för min skull och det värmde verkligen. :)

Den senaste tiden har jag flytt in i filmernas värld för att det varit så mycket jobbigt i den här världen. Ikväll tänker jag se en film bara för att jag vill. God kväll! :)

Jag är lite dålig på att blogga just nu... Det mest väntan nu så det finns liksom inget att skriva om. Men jag känner mig stressad över att inte veta när jag får provsvaren = när jag kan åka. I värsta fall kan jag inte åka om två veckor utan får åka i mars eller april. Det är inte hela världen, jag vet. Vad är några veckor när man har väntat hela livet? Svar: en evighet. Så känns det. Men det är ju inte så.

Det far runt så mycket tankar och känslor i kroppen just nu och jag har svårt att sova. Jag måste lugna ner det. Det känns som att jag är så nära och ändå så väldigt långt ifrån. Ovissheten är fruktansvärd. Kommer jag att få bli mamma eller inte? Just nu tror/känner jag ingenting. Det kan gå hur som helst. Samtidigt... om jag kunde få facit på den frågan och svaret var "nej", skulle jag vilja veta det då? Förmodligen inte... & facit kan ju ha fel. :)

Ena stunden känner jag mig jättepeppad och tänker att jag har ändå kommit en lång bit på väg. I nästa stund så känns det som att jag har ett maratonlopp med massa hinder framför mig. Jag går och väntar på provsvaren, men jag kan ju faktiskt göra saker under tiden som att maila kliniken med lite frågor som jag har och kontakta akupunktören och höra vad han säger. Men först ska jag sova. :)

Jag är ju ensam på den här resan och jag måste gå igenom allt själv, utan en partner. Men jag har så fina vänner som stöttar mig så jag känner mig inte så ensam ändå. :) & det är jag väldigt tacksam för, för det har varit mycket att ta reda på, tänka på, planera för, oro och det är mycket som ligger framför mig. Det ÄR jobbigt att inte ha nån vid sin sida. Men så tänker jag hur det hade varit utan det här stödet... Så jag är mycket tacksam. :)

Idag, intet ont anande på väg för att köpa lunch med två tjejer på jobbet, fick jag mig både en överraskning och en present! De räckte fram en liten påse med en skyddsängel i och sa att de kan ju inte följa med mig till Danmark, men på det här sättet är de med mig ändå. Jag blev alldeles tårögd! :')

Idag fick jag min ledighet beviljad! :) Tack och lov! Kommer bara provsvaren i tid så kan jag ju åka...!

Då har jag blivit stucken i armen och genomlidit både gynundersökning och cellprov idag. Skönt att det är över! De var väldigt trevliga och jag kände mig inte alls dömd för vad jag har valt att göra. Men ett problem dök upp... Jag hade fått för mig att jag skulle få provsvaren inom två veckor. Det stämmer för hälften av proverna. Men de andra kan ta en månad. Om de tar så lång tid så kommer jag att missa chansen i februari. :( Jag kommer att slita upp locket till brevlådan varenda dag de närmaste veckorna!

Nu när jag inte vet om jag kommer iväg i februari vet jag inte riktigt hur jag ska göra med akupunktören heller. Jag vill gå till honom strax innan jag ska åka. Jag får fundera på detta nån dag.

På hemvägen från vårdcentralen (som ligger i en annan stad) testade jag gps:en. Jag måste ju träna lite innan det är dags. :) Jag har aldrig haft en bil med gps så det här är lite nytt för mig. även om det inte är direkt avancerat. :)

Imorse på dag 13 kom LH-stegringen. När man får stegringen innebär det att själva ägglossningen sker ca 24-48 timmar senare. Om min kropp följer samma mönster i nästa månad så kommer stegringen att komma fredagen den 21 februari och då bör jag kunna åka den dan.

Jag ska få låna en gps av en snäll vän så nu känns resan i alla fall något lättare. :)

Idag har jag mått väldigt dåligt av min barnlöshet och det kom i samband med ett släktkalas. Jag hade fullt sjå med att hålla tårarna tillbaka när jag satt med det övriga sällskapet så jag fick gå in och böla på toa istället. Men inte heller där fick jag vara ifred utan då rycktes det i dörren av andra som ville in i andra syften... Det var bara att bita ihop och gå ut igen.

Jag får dåligt samvete över min reaktion. De andra satt och pratade barn och det måste de få göra. Det är ju helt naturligt. Jag brukar gå undan då och göra nåt annat, men idag fanns det liksom ingenstans att "fly". Jag kände att om jag inte får barn vet jag inte hur jag ska stå ut. Jag älskar barn och jag vet att jag skulle bli en bra mamma. Det gör så ont... Jag biter ihop och biter ihop i olika sammanhang, men jag orkar inte hur mycket som helst och vissa dagar orkar jag inte alls. Om jag inte får barn; hur ska jag stå ut med den smärtan resten av livet?!

När jag var yngre såg jag framför mig att jag skulle ha tre barn och jag var inte orolig för att det inte skulle bli så. Nu önskar jag mig inte tre barn längre, utan ett. Tänk så livet kan bli. Inte alls som jag hade trott eller planerat. Inga barn, ingen man. Jag har saker att vara tacksam för som en stor och fin famlij, mina vänner, bostad i ett bra område och ett helt ok jobb. Men det saknas ju en sak: barn.

Negativa inlägg är inte så roligt att läsa. Men förhoppningsvis känns det bättre imorrn och då är det dags för undersökning och prover! Nu ska jag se ett par avsnitt av en tv-serie som jag följer och tänka på annat en stund.

Klyschigt som sjutton: men imorrn är det faktiskt en annan dag.

Jag borde verkligen sova... Men jag började surfa och sen var det kört!

Min kompis kompis kompis som precis fått sitt andra "Danmarksbarn" åkte tydligen tåg till kliniken. Jag fick ett mail av henne för en stund sen. Nu är jag kluven till om jag ska åka kollektivt eller bil. Lite snabbt räknat tror jag att det blir ca 400 kr dyrare med bil. Å andra sidan bör jag tjäna på det tidsmässigt i och med att jag kan åka när jag vill (förutom färjetiderna då). Ekonomiskt blir det ett plus för kollektivtrafiken. Flexibilitetsmässigt blir det ett plus för bilen.

Det verkar tajt med tid att hinna med tåget i Fredrikshamn där jag dessutom måste hinna köpa biljett. Jag är lite av (eller snarare mycket) en kontrollmänniska, så att jag inte har koll på hur det funkar exakt att åka tåg i Danmark och att jag ska hinna med de aktuella tågen oroar mig. Förutom transporten i Danmark ska det klaffa även här i Sverige.

Å andra sidan så skrämmer det mig att köra på Danmarksfärjan och sedan leta mig fram i Danmark med bil. Jag har aldrig kört på färjan och har inte åkt med den på många, många år. Jag är dessutom expert på att köra fel. :O

& så var det ju det här med att vara kontrollfreak... :)

I det här avseendet hade det underlättat att inte vara singel och behöva göra den här resan själv. Men då hade jag å andra sidan inte gjort resan alls... Hur som helst så lutar jag åt bil, men jag behöver ju inte bestämma mig än.

Nu är det go'natt!