Jag har legat vaken ett tag nu. Jag är jättetrött men kan inte somna. Det är så mycket tankar som far runt i huvudet.

Jag tänker på varför det inte lyckas. Varför det går fel varje gång. Är det nåt fel på mig eller är det nåt fel jag gör, kosten, är slemhinnan inte tillräckligt tjock/inte treskiktad, fel tajming osv. Jag tänker på IVF, på kostnaden, att det blir flera plötsliga resor till Danmark och till en ny klinik eftersom min nuvarande inte gör IVF, hur det är möjligt praktiskt med jobbet, när jag ska ge upp det om det inte funkar. Jag tänker på att det är familjekalas idag. Jag tänker på att det hade varit skönt att ha nån vid min sida, nån att komma hem till och få gråta ut hos och som är med mig genom besluten. Jag tänker på oförståelse. Jag tänker på orättvisan och jag tänker på hur många som kämpar. Så många. Jag tänker på att andra lyckas. Jag tänker på att jag snart blir 39, att det fortfarande finns tid men att den krymper väldigt fort. Väldigt fort. Jag tänker på att mitt andra liv susar förbi i periferin, diffust och utan att jag är riktigt närvarande, som innehåller massa måsten som jag inte riktigt har kraft att ta tag i. Jag tänker på att jag kanske måste ge upp en dag, att jag en dag måste ta det beslutet. När jag har tänkt det vill jag inte tänka mer. Det går inte att tänka vidare då.

Jag passar just nu minsta lilla systerdottern på fyra månader och två av brorsbarnen. Minstingen ligger och sover i min famn. Så underbart mysigt! I fredags efter jobbet åkte jag och hämtade alla tre brorsbarn och jag har umgåtts med dem hela helgen. Visst blir jag trött och irriterad ibland, men de ger så otroligt mycket tillbaka. Så mycket underbara kommentarer, frågor och så mycket kärlek. Bra helg!

Idag börjar mitt... vad ska vi kalla det? Hat-program känns så hårt. Men låt säga att jag ogillar det väldigt mycket. För mig är det programmet fruktansvärt jobbigt att se på. Så jag ser det inte. Men på jobbet ska det ju pratas, pratas och pratas om dessa familjer som har ploppat ut 10, 11, 12, 13 barn eller nåt... Dessa samtal på jobbet är svåra att komma undan. Det är jättekul att tjejerna som är med i programmet har lätt för att bli gravida. Jättekul. Men jag känner bara att jag är avundsjuk (inte på antalet barn, bara på att de har barn) och sorg över att jag inte tror att vart och ett av barnen får den uppmärksamhet de förtjänar. Jag är uppväxt med fyra syskon, vilket inte är nånting i jämförelse med famljerna i programmen. Men jag kan säga att det har varken varit eller är speciellt lätt att få uppmärksamhet alltid. För mig som kämpar och när jag tänker på att det finns så många som kämpar och kämpar så känns de här programmen nästan provocerande för mig.

Men visst, de får gärna ha många barn och visst, visa det på tv. Men jag vill inte höra om det på fikarasterna... Men hur säger man det utan att vara gnällig? 

Idag på en fikarast var vi fem st tjejer/kvinnor och det blev så tydligt igen att jag inte är med i "föräldragruppen". I ett samtalsämne blev det liksom taget förgivet att vi som satt där hade barn. Vilket VI inte har. DE har. Hon som sa det menade det inte så. Jag vet ju det. Jag är bara ledsen över att vara barnlös och jag är trött och ledsen över att inte vara med i "föräldragruppen". Det är ju den finaste gruppen som man kan vara med i. Jag vill också.

Jag surfade runt efter bloggar som handlar om att försöka bli gravid. Jag hittade det här öppna brevet:

http://fridagro.blogspot.se/2013/06/oppet-brev-till-dig-som-vill-bli-gravid.html

Fungerar inte länken får ni kopiera och klistra in. :) Den här tjejen var inte i samma situation som mig = inte ensamstående. Men mycket stämmer in på hur jag känner. Väldigt bra skrivet och det är ett brev som har lästs av många och som borde läsas av många fler.

Idag är det min sista lediga dag. Imorgon är det jobb igen. Jag la ju in ett gäng semesterdagar p.g.a Danmarksresan som dock visade sig bli på helgen när jag ändå är ledig. Jag bestämde mig för att vara ledig ändå. Jag har behövt tid för att återhämta mig från när jag var sjuk senast och dagarna efter Danmarksresan har jag mest gått omkring som i ett töcken. Jag har skrivit det förut, men det är ju inte bara själva resan som tär på krafterna utan allt runt omkring. Jag känner mig överhuvudtaget rätt slutkörd och trött efter det här året av försökande. Det tar mycket kraft. Jag längtar efter att det ska lyckas och jag längtar efter ett liv som inte är styrt av framtida resor till Danmark. När jag får frågan om bio, kalas, fika eller vad som helst så måste jag hela tiden räkna efter om det kan krocka med en eventuell Danmarksresa. En resa som jag inte vill ska bli av eftersom jag hela tiden hoppas att det senaste försöket ska ha lyckats. Om ett par månader är det t.ex namngivning för min yngsta systers dotter. En namngivning som jag inte vet om jag kan vara med på eftersom det KAN krocka med en eventuell Danmarksresa. Min syster förstår, men jag tycker att det känns väldigt tråkigt att kanske missa den.

Nyss fick jag en kraftig värk i höger äggstock. Med Pergotime känns allting i kroppen MYCKET tydligare och gör mycket ondare. Men det gör ingenting så länge det leder dit jag vill. Jag har fått veta att spottingsen kan utebli när man tar Pergotime och det är bra att veta. För om jag inte får dem om en vecka eller så skulle jag annars lätt kunna tro då att jag är gravid. Men så behöver det alltså inte vara. Jag vill inte få falska förhoppningar. Orkar inte med det.

Jag fick svar från kliniken imorse och resultaten är ok! Tack och lov!! Nu väntar jag bara på LH-stegringen som hittills lyser med sin frånvaro... När jag testade imorse såg den inte ut att vara på gång.

Jag testade för en liten stund sen och ingen LH-stegring än. Det är jag glad för, men jag hoppas också att den inte är mer än en-två dagar bort.

Jag har fortfarande inte hört nåt från kliniken. Jag får lugna mig till imorgon innan jag kontaktar dem igen. Jag vet bara inte hur jag ska göra det utan att låta tjatig... Väldigt mycket hänger ju på om resultatet av ultraljudet är ok eller inte...

Idag var det ju dags för ultraljudet. På höger sida har jag tre st äggblåsor i storlek 10, 13 och 16 mm. På vänster sida har jag en på 19 mm och en på 21 mm. Det här är jag dåligt insatt i, men läkaren sa att det är störst chans att det släpper från vänster sida. Enligt mig borde det då vara ok att göra en insemination. Väl??? Den på 10 mm hinner knappast mogna. Jag mailade kliniken i förmiddags, men jag har inte hört nåt än och jag är orolig. De har ju många andra arbetsuppgifter förutom att besvara mail, det förstår jag ju. Men jag vill ju veta... :Jag ska testa med ägglossningssticka strax och hoppas verkligen inte att det är nån stegring än. Jag kan ju inte boka resan om jag inte vet om jag får insemineras.

När jag testade imorse var strecket jättesvagt, men test kan visa fel så jag vågar inte tro nåt.

Läkaren var inte så bra på att förklara. Det första han sa var att slemhinnan var 5 mm. Jaha? Och? Det säger mig ingenting. Vilket jag sa, men fick inte veta mer. Det här med äggblåsornas storlek var han inte heller särskilt uttömmande kring. Jag har googlat lite nu och vet lite mer, men fortfarande inte mycket. Jag hade tänkt fråga honom om myomet men kände att det inte var nån idé. Jag hade inte fått nåt (bra) svar.

Det här med att inte ha några biverkningar av Pergotime förresten... Jag trodde att allt hade att göra med förkylningen (som fortfarande sitter i!!), men jag kan tänka mig att det är en kombination. Vanliga biverkningar är t.ex huvudvärk och yrsel. Jag har huvudvärk från hell och yr till och från. Men oavsett om det är p.g.a förkylningen eller tabletterna så är det ju övergående, tack och lov. Under tiden uppdaterar jag mailen om och om igen...

Till min stora förvåning fick jag en tid för ultraljud på onsdag! Det kostar tyvärr 500 kr, men hellre det än att eventuellt åka till Danmark i onödan.

Nu börjar jag känna av att ägglossningen är på väg. Jag började nästan undra lite så det känns bra att den är på gång. Nu har jag ätit sista tabletten Pergotime så det är bara att hålla tummarna!

Idag har jag en sån där ledsen dag. Det känns som att det inte finns några "gladceller" alls i kroppen. Jag vet inte riktigt varför. Det har ju inte hänt nåt eller så. Dessutom så känner jag att mitt halsonda, ledvärk och huvudvärk har ökat under dagen. Jag vill verkligen inte bli sjuk igen. & absolut inte med tanke på att det snart (förhoppningsvis) är dags för insemination.

Nu ska jag maila kliniken i Danmark och skicka mina provsvar till dem. Sen ska jag vila!