Gårdagen var inte bra och kalaset gick inte bra alls. Jag kämpade mot tårarna hela tiden. Jag ville inte förstöra min lillasysters kalas (mer än jag redan gjorde genom att vara tyst och låg) så jag gick undan flera gånger. Det enda jag såg var massa barn (som jag älskar över allt annat) och lyckliga föräldrar. Jag kände mig så utanför och misslyckad. Jag är äldst av alla syskonen och är ändå så långt efter. Tick, tack, tick, tack... Efter en oskyldig kommentar från min underbare brorson brast det totalt och jag gick undan och bara grät och grät och grät.

Jag vet inte varför jag känner så här just nu. Kanske är det för att domen av senaste försöket närmar sig. Misslyckas det igen måste jag ta beslut som jag inte vill ta. Inte orkar ta. Igår var det ett år sen jag gjorde första inseminationen. Jag vet att många kämpar mycket längre... Men det hjälper inte mig. Det här tar kål på mig. Det blir mindre och mindre kvar av mig själsligt. Jag känner mig urholkad. Ledsen. Trött. Men alternativet att ge upp är så mycket värre. Otänkbart. Fruktansvärt.

Min mamma undrade igår om jag, trots att det var så tidigt, visste att det hade misslyckats eller om jag hade börjat med hormoner igen (som ju är slut, återkommer till det) eftersom jag var så ledsen. Jag tror att det är flera saker sammantaget. Snart resultatdags, ett år sen första inseminationen, fler och fler bebisar och att det här tär så på psyket. Det känns inte bättre idag men jag hoppas att mina små brorsbarn ska distrahera mig lite.

Ja, Pergotime... Senaste beskedet jag fick var ju att beräknat leveransdatum till leverantören var den 18:e. I fredags gick jag dig utan egentligen nån förhoppning. Helt rätt. Ingen Pergotime. Nytt (eventuellt) datum är den 24:e. De ska skicka ett sms till mig när leveransen kommit. Men det vågar jag inte lita på så jag kommer att gå dit igen om jag inte har hört nåt den 26:e. Om jag ska åka en gång till finns risken att det blir utan Pergotime igen.

Dags att ta tag i dagen!

Jag vet inte varför men jag känner mig så ledsen och uppgiven. Det är väl inte det att jag har gett upp hoppet egentligen. Det är för tidigt för det. Men jag vet inte... jag känner mig uppgiven. & jag känner mig missunnsam. Det är så många som blir gravida, får barn, barnen växer... Jag står fortfarande här barnlös och med en smärta som jag inte kan beskriva. Det gör så j***a ont. Jag har fruktansvärt svårt att vara glad för andras skull. En del av mig förstår att det är en jättelycka för dem, men en annan del av mig står inte ut med att se, lyssna, prata...

Idag ska vi ha familjekalas och kusinen med magen på instagram har precis fått en dotter. De ska inte vara med på kalaset. Men så klart kommer det att diskuteras. Så klart. Jag förstår ju det. Det största man kan få är barn och när det händer så ska det ju inte tystas ner. Min förnuftiga del vet det och tycker så. Min barnlösa del orkar bara inte med det. Jag försöker stålsätta mig. Jag känner mig missunnsam och har väldigt dåligt samvete över det. Jag vill bara att det här ska vara över. Jag vill att resan ska sluta lyckligt och det snart.

Om ni inte har sett programmet än och inte vill veta vad som händer: sluta läs!

Jag sitter och tittar på Biggest Loser och tårarna rinner. En av deltagarna berättade ikväll att hon är med för att gå ner i vikt för att hon ska kunna bli gravid. Bara det var gripande. Hon var väldigt målmedveten och såg framåt. Tyvärr gick hon ner minst och skulle få åka hem. Hon förstod ingenting över den lilla viktnedgången och det kändes väldigt sorgligt att hon skulle få åka. När hon packade kom en annan deltagare i hennes lag in och sa till henne att sluta packa. Han skulle åka hem istället för henne. Han är 29 och har två barn. Han vet vad barn betyder. Hon är 40 och har inga barn. Han åker hem för hennes skull. Det är så fint gjort. Så otroligt fint. Tårarna rinner för att han är en sån fin medmänniska och för att hon får chansen att fortsätta kämpa mot sitt mål.

På hemvägen i fredags fick jag fruktansvärda kramper i magen. Jag tror att det berodde på att jag hade ätit dåligt under dagen så jag hade massa luft i magen. Det gjorde fruktansvärt ont och när jag körde hem visste jag knappt vart jag skulle ta vägen av smärta. Det jag tänkte var att det här inte var bra, det var ju meningen att jag skulle vara avslappnad! Men jag tog mig hem och när jag fick lägga mig ner släppte det lite. Tack och lov!

Efter alldeles för få timmars sömn vaknade jag tidigt på lördagen. Jag var ofantligt trött men det kändes skönt att ha gjort resan och att den gick så bra. :) Förutom hemvägen så var dagen väldigt smidig. Under lördagen och söndagen träffade jag och hjälpte till med passning av ett antal syskonbarn. Så det var en bra helg. Dock så känner jag att jag inte mår bra. Det krävs så lite för att jag ska känna att jag tippar över åt fel håll. Jag är väldigt stresskänslig och känslig överhuvudtaget. Därför försöker jag att ta det så lugnt det går på kvällarna. Måste slappna av!

Nu händer det ju inte så mycket. På sätt och vis är den här tiden rätt bra. Jag behöver inte vara rädd för tecken på att det har misslyckats och det är för tidigt för tecken som kan få mig att hoppas. Samtidigt är jag så klart lite otålig på att få veta. Men jag vill inte veta än. Jag orkar inte med mer besvikelse just nu. Jag vill få vara lyckligt ovetande några dagar till. Jag har en svag värk som säkert beror på ingreppet. Det är ju inte så konstigt att det känns.

Jag kommer nog inte att uppdatera så mycket de närmaste dagarna. Det är ju bara väntan nu. Vänta, vänta, vänta!

Precis som jag trodde igår kväll så är det dags att åka imorgon. Jag hade önskat att den hade kommit ikväll istället. Det hade känts bättre med tajmingen (som jag ändå inte vet nåt om...) Jag ska ringa kliniken nu på förmiddagen och hem och boka biljett på lunchen. :)

Jag är glad och tacksam över att kroppen funkar och att jag kan lita på den tidsmässigt. Stegringen är på gång nu och jag tror att den kommer imorgon. Det betyder att jag åker på fredag i så fall. Jag skulle så hemskt gärna vilja åka på lördag eftersom jag får sällskap i så fall. Det hade varit jätteskönt att inte behöva göra resan själv. Men då måste stegringen komma på fredag och det är dag 14. Jag brukar ju få den på dag 12-13 och den är som sagt på gång. Så det är väldigt troligt att den kommer imorgon. Attans måste jag ändå säga... Men, men, det är inget att göra nåt åt. Det är bara att testa imorgon igen!

Igår var jag på Apoteket för att hämta ut Levaxin och passade då på att fråga efter Pergotime. Fortfarande ingen Pergotime. När jag frågade sist var beräknat leveransdatum hos leverantören den 6 februari, vilket nu var uppskjutet till den 18 februari. Jag kunde ana ett halvstort frågetecken vid det datumet så risken finns att det blir uppskjutet ännu mer. Jag har inte ord för hur irriterande jag tycker att det hela är. Det är visserligen ingen livsuppehållande medicin, men nu har den varit slut i flera veckor (enligt läkaren jag träffade idag) och det är rätt allvarligt med tanke på hur många som går och väntar på den. Så fort de kommer in kommer jag att hämta ut mina två resterande kurer på samma gång. Om jag får tag i några innan de tar slut igen...

Det är väl inte nån nyhet att läkare har olika svar och är heller kanske inte speciellt konstigt. Men jag tyckte att det var rätt komiskt idag när läkaren sa att effekten av Pergotime finns kvar månaden efter och nästa efter det. :) Ultraljudet gick bra. Slemhinnan var på drygt 8 mm, vilket känns mycket bättre än förra gången då den var på 5 mm. Den var treskiktad, vilket är bra. På ena sidan har jag en äggblåsa på 16,5 mm och en på 10 mm. På den andra sidan har jag en på 13,5. Det är väl den på 16,5 som är med i spelet. Så egentligen är det väl bara en att hoppas på. Det räcker ju med en, men det hade känts bättre med två. Det som gör att jag kommer att åka om några dagar är att slemhinnan ser bra ut, att det finns åtminstone ett potentiellt ägg och att sköldkörtelhormonnivån är på en mycket bättre nivå nu. 

Jag frågade honom om det här med att slemhinnan var tunnare sist gång och om det kunde bero på att jag gick på Pergotime då. Det kunde det sa han. Enligt honom kan man få östrogen för att motverka det, men han verkade inte riktigt förstå varför jag ev. skulle vilja ha det. Han var betydligt mer meddelsam den här gången, men jag fick fortfarande inte ur honom allt. För mig känns det självklart att jag vill undvika tunn slemhinna när jag tar Pergotime, men han verkade inte förstå problemet. Ja, ja, jag får väl skjuta på den frågeställningen lite och googla på om det finns alternativ till östrogen vilket är receptbelagt. Men som sagt, jag tyckte betydligt bättre om honom den här gången och han frågade på lite om inseminationerna och val av donator. :)

Man får dock aldrig känna lugn och ro här i livet för när jag gick in på Stena Lines sida nu för att kolla lite på avgångstider så verkar de ha stora problem med bokningsdelen. Det tar flera minuter att få nåt svar alls och antingen så finns det inga avgångar alls på fredag eller lördag, eller så finns det ingen på lördag men ev. på fredag. Det är ju sportlovstider så det kan ju vara så att det är fullbokat... Jag hoppas verkligen inte det för då har jag problem... Lite frid i själen hade varit välkommet!!

Åh... dessa kommentarer... Om man ändå kunde filtrera dem. Idag fick jag kommentaren "& du är ju snart 40 också". Personen vet om mina försök. Kommentaren kom efter att vi hade pratat om att Pergotime var slut och jag hade berättat att jag fått kommentaren att det är ju bara en månad som jag eventuellt får stå över. Men det är inte så enkelt som att det "bara är en månad". Det finns inget "bara" med det här. Tiden tickar på och mina försök har nu pågått i ett år. En månad utan försök är en månad där ägg slösas bort. Graviditetschanser som slösas bort. Det var då jag fick kommentaren. Först och främst ska jag ju fylla 39 och vara det i ett år. Sen ska jag fylla 40. Personen ifråga menade inte att stressa mig, utan det var av medkänsla och förståelse för att jag känner tidspressen. Men den kommentaren har nu bitit sig fast och spelas om och om igen i mitt huvud. Jag känner mig ju redan pressad och behöver ingen påminnelse. Sen är det ju inte kört bara för att man har fyllt 40. Men att min 40-års dag närmar sig stressar mig helt klart.

Helgen har varit bra annars. Gårdagen var rätt slapp medan jag har haft fullt upp hela dagen idag. Imorgon är det dags att ställa klockan så där hutlöst tidigt igen och på tisdag är det ultraljudsdags igen. Det fanns en tid i mitt liv när jag naivt förknippade ultraljud endast med att titta på det lilla livet som växte där inne. Men så är det ju inte. Man kan ju göra det av andra anledningar. På tisdag gör jag mitt fjärde och hittills har det ju inte varit av den anledningen som jag vill att det ska vara. Men det ska bli spännande att se statusen på äggblåsorna. Det är lite komiskt hur fort jag har vant mig vid manliga gynekologer. Förr var det en sån där "det skulle jag aldrig, aldrig vilja vara med om". Nu är jag inte bekväm i situationen (det är jädrigt svårt att vara bekväm i den situationen överhuvudtaget), men det är heller inga större problem. Målet överskuggar de lite småjobbiga sakerna.