Idag har det känts bättre än på länge. Inte bra, men bättre. Jag hoppas att det fortsätter så här för då kanske jag snart orkar ta tag i saker.

Påsken var lugn. Jag lånade två av brorsbarnen under flera dagar och det var så mysigt och härligt. De är så underbara och ger så mycket må bra-energi. Jag var helt förbi av trötthet och kanske var det inte det bästa med barnpass när jag borde vilat. Men även om vi hittade på lite saker så var det lugna dagar. Hade jag inte lånat dem hade jag mått mycket sämre psykiskt. När de inte var här längre var det så fruktansvärt tomt... Tyst och tomt.

Jag har märkt flera gånger att min hjärna inte fungerar. Jag glömmer saker hela tiden och tappar ord. Jag börjar göra en sak, får fokus på nåt annat och glömmer bort den första saken. Så kan man ju vara lite även normalt sett, men det här är på ett sätt som jag inte brukar vara. Jag brukar ha rätt bra koll. Det är svårt att förklara, men det är läskigt! Till stor del för att jag har varit här förut och jag vill inte att det ska bli värre...

Jag känner mig urholkad, dränerad. Utsidan ser ut som vanligt mer eller mindre, men kroppen och speciellt ansiktet känns helt urholkat. Igår på jobbet gick jag in flera gånger på toa för att bara få sitta och blunda. På lunchen åkte jag hem och vilade. Jag fick frågan igår om jag inte funderat på sjukskrivning. Jo, det har jag ju men av flera skäl, bl.a den ekonomiska aspekten, så vill jag inte det. Motargumentet då var att om jag kraschar helt så kommer jag ju inte att orka med IVF. Väldigt sant. Jag fick också frågan hur stark min känsla är att jag är på väg åt samma håll som för några år sen. Svår fråga. Men jag är väl halvt säker, om inte mer. Förmodligen mer. Jag är rädd att sommaren kommer att knäcka mig. Har jag så här lite energi nu så att jag knappt tar mig igenom dagarna, hur ska jag orka med en slitsam sommar?

Jag vet att jag måste göra nåt. Men min förhoppning är att dagens positiva förändring håller i sig. Om den inte gör det måste jag offra några semesterdagar och se till att jag får en lite längre ledighet. Igår kändes det riktigt hopplöst och jag kände mig låst. Idag känns det lite bättre och jag känner ett litet hopp om att jag inte kommer att sjunka längre nu.

Just nu är högsta prioriteten att vila så mycket som möjligt. Följden blir att jag inte är så social, att dammråttorna frodas och att jag inte vårpiffar på utsidan. Men det får vara så! Jag måste komma tillbaka. Jag vill ju sätta igång med IVF:en.

Jag tog mig till jobbet idag. Det var skönt. På ett sätt. Men stämningen är inte rolig på jobbet... Det pyr överallt och vi har tappat hoppet. Vi ser ingen ljusning och det är skitjobbigt. Jag trivs med de flesta av mina arbetskamrater, men det är inte längre roligt att gå dit. Men det kändes bra att jag klarade av dagen. Huvudet var dock inte riktigt med och de sista timmarna ville jag bara lägga mig ner och sova. När jag kom hem somnade jag som en stock och hade jag inte blivit väckt av ett sms hade jag nog sovit i flera timmar.

Imorgon jobbar vi två timmar kortare och sen är det efterlängtad ledighet! :)

God natt!

Ja var ska jag börja... Igår fick jag ett meddelande från en vän som var orolig för mig. Grejen är att jag också är orolig för mig. Hennes ord om att vara i farozonen av känslomässig utbrändhet var precis så som mina tankar har gått. Snuddat vid, men inte riktigt vågat tänka hela vägen. Jag har hela tiden varit helt på det klara med att jag inte skulle hamna där igen. Så det här är skrämmande. 

Jag blev sjuk i söndags kväll, feber. Men jag tror att det är symtom på inre och yttre stress. Jag var hemma från jobbet igår. Låg och vilade. Helt slut. Imorse ställde jag klockan ifall att jag skulle kunna jobba. Jag tog mig upp, in i duschen och gick sen och la mig igen. Jag sov i flera timmar. När jag är vaken är jag helt matt. Inte alltid sovtrött, men matt.

Det som är skrämmande är att jag känner igen flera tecken. Utmattningen, gråtandet, reaktioner som är alldeles för stora i förhållande till händelsen, ord som tappas bort, glömska, ledvärken... 

Det senaste året har varit väldigt slitsamt, både med Danmarksresorna, känslomässig berg och dalbana och arbetsmässigt. Det är stressande att jag MÅSTE ta tag i saker för att komma vidare. Saker som jag inte orkar ta tag i nu. Jag har inte riktigt krafterna för IVF, men samtidigt så går tiden. Jag har inte tid att vänta på att mina krafter ska komma tillbaka. Ekvationen går inte riktigt ihop. & jag önskar så att jag hade haft en partner i det här. Nån som hade delat det här med mig, som hade varit med mig om besluten, som hade ringt banken åt mig, nån som hade gett mig en kram när jag kom hem från jobbet. Jag är så van att vara singel så jag vet knappt nåt annat och för det mesta är jag rätt ok med det, men just nu är det riktigt jobbigt. Jag saknar kramar.

Hur jobbigt det än är nu så är det inget alternativ att ge upp. Naturligtvis inte. Jag ska försöka jobba imorgon och sen är det snart några dagars påskledighet. Jag hoppas att mycket vila då ska göra att jag kan ladda om och ta mig ur det här innan alltför mycket ytterligare tid går.

Jag är tacksam för att ni är några som hänger kvar vid bloggen och jag hoppas att den snart återigen ska handla om det som det är meningen att den ska handla om.

Kram till er!

Jag är ledsen att jag är så dålig på att skriva... Jag är inne i en riktig svacka på alla sätt. Det känns hopplöst, så mycket hinder, så mycket att ta tag i, så mycket frågetecken och så lite kraft. Situationen på jobbet känns hopplös och jag har ingen ork på kvällarna. Den här veckan har jag knappt varit hemma alls och när ledigheten äntligen kom igår så var jag helt matt. Med undantag för några få timmar så stängde jag in mig hemma. Det var jättefint väder, men jag drog ner persiennerna och låg i soffan och såg på naturprogram. Jag borde läst på om IVF, men jag orkade verkligen inte. Vissa gånger när man är trött kan man skärpa till sig och ta tag i saker ändå. Men det är helt omöjligt nu. Jag är så fruktansvärt trött. Matt.

Jag tänker på när jag var sjukskriven och hur jag i flera år känt mig frisk. Nu känner jag att det är så lätt att hamna där igen. Det är inte det att jag känner mig så stressad på jobbet, men trött. Det finns ingen ljusglimt. Ingen ljusning i horisonten. Barnförsökandet har naturligtvis också tagit mycket på krafterna.

Idag känner jag mig så fruktansvärt ledsen. Jag vill bara gråta. Jag vill stänga in mig, krypa ner i sängen, dra täcket över mig och sova tills allt är bra. Jag vet inte varför jag känner mig så här idag. Det är inget speciellt som hänt. Men de där gladcellerna finns inte. Bara sorgsenhet. Det känns som det gjorde för några veckor sen och jag funderar på varför. Vad är det som är fel i kroppen när det blir så här? Det måste vara nåt som är fel. Men det går väl över den här gången med.

Snart är det påsk med lite längre ledighet och jag längtar verkligen dit!

Dödsfallet som jag skrev om i förra veckan har påverkat mig mycket. Många tankar som har gjort att det har varit svårt att fokusera på jobbet och svårt att sova på nätterna. Ingen ork till att läsa på och ta tag i IVF-frågan. Arbetssituationen är också något som har gjort att jag inte haft nån ork. Kunde jag söka mig nån annanstans skulle jag göra det, men med tanke på mina planer är det inte nån bra tid att börja på en ny arbetsplats. Det är bara att försöka stå ut och att stänga av så mycket det går när jag är där. Vilket är oerhört svårt, men jag måste det för att orka med det som kommer.

Hur som helst, jag känner att jag börjar att återfå viljan att ta tag i situationen igen. Tiden går ju oavsett om jag är redo eller inte. Så nu i veckan ska jag ta tag i den på allvar. Det är ju många bitar att reda ut och ordna innan jag kan åka.

P.g.a det jag skrev om sist så har jag inte haft ork att läsa på om IVF eller haft nån lust. Jag vill inte att tiden bara ska gå, men just nu är huvudet fullt av andra tankar och oro för andra människor. Jag får nog ge det nån dag till innan jag tar tag i IVF-frågan.

Men jag kommer tillbaka snart. Lovar!

Igår fick jag veta att en person gått bort under väldigt tragiska omständigheter. Jag har fortfarande inte hämtat mig från chocken eller förstått att hans liv slutade så här. Det är så fruktansvärt tragiskt och sorgligt och så många frågor. Jag sov egentligen ingenting inatt och idag har jag gått runt som i en dvala. Jag ser hans ansikte framför mig hela tiden.

Jag hade tänkt läsa på mer om IVF i helgen, men just nu kan jag inte koncentrera mig eller ens känna lusten efter att läsa.

Jag brukar ju för det mesta hålla mig till ämnet i bloggen, men i det här fallet känns det väldigt fel att låta bli att nämna nåt som är så sorgligt och som påverkar mig så.

Det är skönt med helg på alla sätt och vis och jag hoppas att ni får en riktigt fin helg!

Ja vilken dag... Men på det stora hela en väldigt bra dag!

Imorse fick jag veta att jag skulle ha utvecklingssamtal med min chef senare under dan. Det innebar att jag helt enkelt fick bestämma mig för att berätta för henne. Jag var väldigt nervös och stressad innan. Nära att klappa ihop totalt. Mina känslor ligger verkligen på ytan nu så i början kunde jag inte säga nåt alls. Ögonen höll på att svämma över så jag fick ta några djupa andetag. Jag berättade allt. Om min dröm om barn, om inseminationerna, om misslyckandena, om hoppet som har dalat och om den förestående IVF:en. Hon tog det väldigt bra och hon hade inga problem med att jag tar ledigt för det här. Tack och lov. En stor sten föll från mina axlar och jag kände mig mycket lättare när jag gick ut från rummet.

Innan samtalet med chefen berättade jag för ytterligare en kollega. När jag efter utvecklingssamtalet skulle berätta för två till fick en annan tjej (som för övrigt är ett av mina allra bästa stöd ❤️) rycka in för återigen blev jag väldigt känslosam. Anledningen till att jag berättade för fler är att vi fikar ihop och pratar en del på jobbet. Det kändes fel att de inte visste vad som pågår och varför jag är som jag är nu. Varför jag inte mår bra. Det känns väldigt bra att de vet nu.

Arbetsmässigt var det inte en lika bra dag, men jag tog mig igenom den. Efter jobbet träffade jag min syster plus son och det var skönt. Han är ett sånt charmtroll och jag behövde bli charmad lite. Alla känsloyttringar idag har gjort att jag känt mig helt urlakad och när jag kom hem gav jag rätt snabbt upp tanken på att kolla på tv. Istället kröp jag ner under täcket och bestämde mig för att uppdatera er lite.

Nu är det hög tid att sova. Go'natt!