Efter mycket googlande igår och idag så har jag bestämt mig. Det blir ingen mer insemination. Det är verkligen inget lätt beslut! Jag är inte säker på att det är rätt och tanken finns ju att tänk om det hade tagit sig på nästa försök? Men det hade det kanske inte och då hade jag tänkt så om nästa försök också. Det känns rätt skönt att inte göra en sista insemination och veta att det verkligen är den sista. Det hade blivit en stor känslomässig press.

För många år sen på min tidigare arbetsplats blev jag sjukskriven för utmattningsdepression. Detta efter några års extrem stress, lång pendling till och från arbetet plus det faktum att jag ville vara "duktig" och arbetslojal. Jag har nu varit s.k frisk i nästan elva år. Men vad är frisk? Den tiden är den värsta i mitt liv. Det var totalt nattsvart. Jag storgrät för småsaker, tappade ord, klarade inte av för många intryck, fick "lyckopiller" och drabbades av svår ledvärk. Den lider jag i allra högsta grad av än idag. Ändå är jag tacksam för de lärdomar jag fick av detta. Mina varningsflaggor hissas tidigare nu och jag känner igen tecknen innan det förhoppningsvis har gått för långt. Men nu har varningsflaggorna hissats. Jobbsituationen spelar in, den tar mycket kraft. Men barnförsökandet har stor del i det också. Den känslomässiga berg och dalbanan, allt planerande, stressen och oron har tagit ut sin rätt. Idag på jobbet hade vi ett kort ståmöte. Jag kunde inte stå rakt upp och ner utan fick gå och luta mig mot några skåp. Jag har ett stillasittande jobb men idag har jag knappt ens orkat sitta upp på stolen. Jag glömde vad jag hade gjort en minut tidigare. Svårt att fokusera. Jag känner mig helt slut. Totalt. Det var den insikten som fick mig att bestämma mig. Ingen mer insemination. IVF:en kommer att kräva mer av mig och jag har mycket att läsa på och kolla upp och jag vill inte vara helt tom på krafter när jag sätter igång. I dagsläget har jag ingen aning om när det blir. Om två månader? Tre? Jag vet inte. Jag måste ta reda på mer först. Jag vill inte ha nån lång paus, men jag behöver en paus så att jag har lite nya krafter när det kör igång.

Nu har jag läst lite på olika danska klinikers sidor. Jag lutar åt Vitanova. De har en välkomnande sida och bra informationsmaterial. Jag har läst om några som tycker att de är bra och de verkar ligga nära tågstationen i Köpenhamn.

På Vitanovas sida står det att graviditetschansen vid IVF är 30-40 % per behandling men är starkt sammankopplad till kvinnans ålder. Vid insemination: 10 % och också beroende av åldern.

Jag måste bestämma mig snabbt. På tisdag är det ju dags för Pergotime om jag ska göra en insemination till. Att jag funderar på insemination beror på att jag på ett sätt skulle vilja göra ett försök till med Pergotime. Eventuellt... En annan anledning är att det kan kännas bra att göra nåt under tiden som går fram till IVF. Att jag (kanske) inte vill göra ett försök till beror på den dåliga historiken, att det inte tagit sig än och på att jag faktiskt inte vet om det är nån idé. Jag har kanske väldigt dåliga ägg och det kan jag först få veta vid IVF. När jag började med inseminationerna har jag för mig att jag läste att chansen var ca 15-20 %. 10 % känns så där... Fast statistik är inte hela sanningen. Ens chanser är ju individuella oavsett hur statistiken ser ut för andra i samma ålder.

Jag ska träffa min syster imorgon och försöka komma fram till ett beslut. Men är det nån här som har ett råd så är jag mycket tacksam!

Som det är nu så blir det en nionde insemination som också blir den sista. Skulle det inte lyckas då heller så går jag över till IVF. 

IVF har för mig alltid känts oerhört stort, skrämmande och dyrt. Stort och skrämmande för att jag inte har så mycket kunskap kring det och för att det är sista steget innan jag måste ge upp. Dyrt... ja det är ju dyrt. Jag måste ta ett banklån och om jag inte får barn kommer avbetalningarna som kommer att pågå i många år framöver att kännas väldigt tunga. Så ja, det här känns väldigt jobbigt och oroligt. Jag ska visserligen göra en insemination till, men ärligt talat har jag inte stora förhoppningar om att den ska lyckas. Har inte de åtta första lyckats så varför ska den nionde göra det? Trots allt finns det väl nån sorts hopp om att det KAN lyckas för annars vore det ju bättre att låta bli. Jag pendlar faktiskt i tankarna om jag ska göra ett försök till eller inte. Men ett sista Pergotime-försök får det bli.

Ett av hindren med IVF är ledighet från jobbet. Mina semesterdagar går åt i rask takt och jag måste räkna lite på hur mycket semester jag vågar ta i sommar. Samtidigt behöver jag vara ledig. Jag är helt slut både p.g.a mina försök och situationen på jobbet. Vi har fått en ny chef som jag inte känner tillräckligt väl för att veta hur hon skulle reagera om jag berättade för henne om mina försök att få barn. Det bästa hade varit om hon hade fått veta och om hon då hade varit ok med att jag är borta då och då. Men jag är väldigt tveksam till att hon skulle vara ok med det. Ska jag göra IVF kommer jag att vara ännu mer frånvarande än jag är nu. IVF kommer att vara det sista jag gör och jag kommer att satsa allt jag har på det. Det hade då varit skönt att slippa stressen med att försöka få ledigt och att inte veta om jag har tagit ledigt på rätt dag. Min kropp funkar som en klocka, men viss variation har det ju funnits i cyklerna. Så jag vill berätta för henne och jag vill att hon ska visa medkänsla och att hon stöttar mig genom att låta mig få ledigt. Men eftersom jag inte vet hur hon reagerar så vågar jag nog inte. Skulle hon vara helt emot det så blir det förmodligen ännu svårare att få ledigt i fortsättningen. Hon har inga barn (och är inte längre i fertil ålder) och jag vet inte varför. Jag vet inte om det är självvalt eller ofrivilligt och jag vet inte hur hon skulle ställa sig till mina planer.

Mycket tankar i huvudet!! Nästa steg är att läsa på om IVF på svenska för att förstå processen, på de danska klinikernas sidor för att få en uppfattning om vad priset kan bli med allt inräknat och att välja en klinik. Ett sort projekt som jag ska börja med så smått ikväll. Imorgon ska jag ringa vårdcentralen och boka in ett nytt ultraljud inför den nionde inseminationen som blir runt den 12 mars.

Det här blev ett långt inlägg... Tack för att ni hänger kvar här trots att jag inte är speciellt positiv. Det känns skönt att veta att ni läser bloggen och att jag på det sättet inte är ensam även om jag känner mig oändligt ensam på andra sätt. Tack!

Japp nu har det kört igång så på tisdag börjar jag med Pergotime igen. Jag vet inte om det är åldern (blä, hatar att saker kan ha att göra med åldern) eller om det har med Pergotime att göra, men mensen har ändrats de två sista cyklerna. Mycket mindre i mängd och mycket mer smärta.

Är jag ledsen? Ja det är klart. Men det är som att jag inte orkar ta in det. Jag har i stort sett bestämt mig för att göra ytterligare ett par inseminationer och läsa på om IVF under tiden.

Imorgon eller kanske på lördag kommer mensen. Det tror jag på riktigt. Konstigt nog så känns det inte lika tungt och sorgligt som jag trodde för några dagar sen. Jag har haft så mycket annat i huvudet de senaste dagarna så jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det. Det är klart att jag har tänkt på det, men jag har inte varit fokuserad bara på det. Skönt! Men vi får se hur det känns när jag väl får beviset för att det är kört.

Även om utgången blir som jag tror så ska det bli ruskigt skönt med helg!!

Jag är inte lika akut ledsen nu och det är skönt. Det känns tungt men jag går inte runt och kämpar mot tårarna hela tiden. Jag tror inte att det blir nåt den här gången heller. Jag har inga symtom. Lite molvärk är väl allt egentligen. Just nu orkar jag inte vara ledsen över det.

Men om vi skulle ta nåt positivt i den här bloggen för en gångs skull! :) Jag fick sms från Apoteket idag. Pergotime har kommit! Så imorgon ska jag hämta ut mina två återstående kurer. Jag trodde att leveransen skulle bli uppskjuten igen så jag blev mycket positivt överraskad! :)

Jag fick ytterligare två små blodskvättar igår, en inatt och en idag. Jag vet att de i sig inte måste betyda att det är kört. Men som det är just nu så är förloppet samma som förra gången och då gick det ju som det gick... :( Så jag är tveksam. Jag har inte tappat hoppet helt, men jag är tveksam. Just nu är jag så trött så det känns som att jag inte kommer att orka bli ledsen om det misslyckas. Vilket jag så klart kommer att bli. Men skulle det hänt idag vet jag inte om jag hade haft energi nog att gråta.

Det har gått ok att jobba. Men jag har ingen energi. Vi har fruktansvärt mycket att göra och har knappt näsan över vattenytan. Det har varit så länge och vi ser ingen ände på det. Vi är många som tycker att det är kämpigt. När det är så blir det lätt gnäll och negativ stämning. Det har jag skrivit om förut. Det finns energitjuvar och det känns som att de drar och vrider ur varenda droppe energi jag har. Jag försöker stänga ute dem och lyckas till viss del ibland. Men det är svårt. Som tur är har jag några verkligt fina arbetskamrater också. :)

Precis som förra gången på dag nio efter förmodad ägglossning så fick jag för ett par timmar sen en liten blodskvätt. Inget mer än så länge. Den i sig betyder vare sig det ena eller det andra. Men den fick mig att bryta ihop igen. Jag orkar inte misslyckas ännu en gång. Jag var hos mina föräldrar och mamma föreslog att jag skulle gå till min syster och prata. Hon har varit med om en lång och svår väg mot deras underbare lille pojk. Vi träffades en liten stund och pratade. Varken hon eller nån annan kan säga nåt som tröstar. Men det var ändå skönt att få prata lite. Hon har varit med om samma funderingar och oro. Hon vet hur det är att misslyckas gång efter gång och hur det känns att vara helt slut. Helt trasig. Jag berättade hur jag kände på kalaset igår och att jag skäms för det, men hon förstod.

Min lillasyster som vi firade igår pluggar på annan ort och är bara hemma över helgen. Jag bad henne om ursäkt förut för att jag är sån här. Hennes svar fick mig att gråta igen, men av tacksamhet. Hon sa till mig att inte ha dåligt samvete över det och att det är ok. Min brorson på snart fem år frågade varför jag var ledsen och kramade mig. Underbare pojk.

Jag är kvar hos mina föräldrar. På ett sätt vill jag gå hem, men jag vill inte vara ensam. Samtidigt orkar jag inte prata så jag sitter själv avsides från de andra. Jag slipper vara själv och jag slipper vara social. Perfekt.

Jag hoppas att det känns bättre imorgon när det är dags att jobba igen. Dels för att det kommer att bli jobbigt att jobba och vara så här och dels för att jag inte vill vara sån här. Jag vill vara glad! Samtidigt är det kanske bra att bryta ihop ibland och få ur sig all gråt.