Jag har ett par jättetrevliga och gulliga grannar våningen ovanpå mig. När de skulle ha fest i helgen så kom de och sa till innan och de stojade inte hela natten. Men. Problemet är deras ena barns röststyrka. Han vaknar på nätter och tidiga morgnar och gallskriker helt hysteriskt. Det är ingen vanlig precis-vaknat-och-gråter-lite-halvhögt-gråt. Det är inte extremt lyhört här och jag är kanske inte svårväckt, men sover inte jättelätt heller. Men har jag väl vaknat har jag ofta svårt att somna om. Idag har jag varit vaken sen halv fyra. Det är ju ingens fel och jag är absolut inte arg på dem eller barnet, snarare på mig själv som inte kan somna om sen. Sömnmässigt känner jag mig som en småbarnsförälder, dock utan barn... Jag hade gärna velat ha ett barn som hörde ihop med den här tröttheten. ;) Inatt ska jag testa öronproppar och hoppas att jag hör alarmet till morgonen... :)

För övrigt så har det varit en väldigt stressig dag på jobbet och det som var bra med det var att jag inte hann känna efter hur trött jag egentligen borde vara. Alltid nåt!

Nu känner jag mig i alla fall rätt färdig så nu ska jag bättra på färgen i håret och sen ska jag lägga mig i badet och slappna av. Stress är inte så bra nu när äggledarspolningen hänger på att min kropp följer schemat. Andas ut.... andas in.... 

Idag fick jag äntligen pratat med Göteborgs kvinnoklinik som ska göra äggledarspolningen, även kallat HSS. Det blir den 16 december och jag håller tummarna för att det verkligen funkar. Spolningen ska göras under dag 7-12. Jag ska dit på dag 7. Det är ju i nästnästa cykel så jag hoppas verkligen att min kropp tajmar det. Det krävs en del tur!

Jag var iväg och tog proverna idag. Under nästa vecka bör jag få veta hur se såg ut.

Det var allt för nu!

Sen jag skrev sist har jag kommit fram till att försöka få spolningen gjord i mitten på december och sen åka till Danmark en månad senare. Jag kan inte chansa och försöka få till en insemination vid jul.

När jag hade kommit fram till det var det en annan sak som plötsligt slog mig. Jag tog ju prover i januari inför inseminationerna. De gäller bara i ett år och den tiden börjar gå ut. Efter en del ringande och väntande på att bli uppringd pratade jag idag med vårdcentralen. På måndag ska jag ju ta blodprover för att kolla hormonnivåerna och jag kommer då att kunna ta prov på det andra också. Alltså klarar jag mig ett år till och önskar samtidigt av hela mitt hjärta att det inte behövs så lång tid...

Sen försökte jag få tag på kliniken där jag ska göra spolningen. Det gick inte så bra. De har telefontid en timma om dagen och jag lyckades inte ens hamna i telefonkö. Jag blev bara ombedd att ringa igen av en automatisk röst. Jag får försöka imorgon igen, men det är inte helt lätt att sitta och ringa, ringa, ringa och samtidigt försöka sköta jobbet. Men jag måste ju få tag på dem!

Jag hämtade ut hormonerna i veckan och jag hade lust att börja knapra dem direkt. :) Men det måste ju göras lite saker innan dess...

Jag vet inte när jag kommer att få göra spolningen och innan den är gjord får jag ju inte börja med hormonerna. När man har gjort spolningen har man större chans till graviditet i tre månader. Spolningen görs runt dag tio och eftersom jag ska ta hormonerna dag fem-nio så kan jag alltså inte börja med dem förrän i cykeln efter spolningen. Om jag skulle få göra spolningen under den här månaden så kan jag alltså inte börja med hormonerna förrän i mitten på december. Det skulle då vara dags för insemination runt den 23-24 december. Inte helt optimalt... Jag kan ju inte tänka mig att kliniken har öppet på julafton. & skulle det bli dagen innan julafton så ställer det till det med ledigheten på jobbet. Vi har fyllt i önskemål om ledighet och jag har önskat att få ledigt mellan jul och nyår. Men om jag ska göra en insemination borde jag ju istället försöka få ledigt dagarna innan jul. Men det är ju högst osäkert att det blir en insemination då. & jag kan ju inte börja med hormonerna och sen inte kunna göra en insemination. F-n... Jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Det är ju inte säkert att jag får göra spolningen den här månaden. Det kanske dröjer en månad, eller två eller tre... Jag vet inte. Jag vet bara att "det brukar inte dröja så länge" enligt gynekologen. Tycker ni att det är rörigt? Ja, jag med...

För övrigt så känns det väl ok. Eller ja, det känns aldrig ok. Det är ju inte så att jag nånsin kan glömma att jag är barnlös. Det finns ju påminnelser om det överallt och påminnelserna kommer flera gånger varje dag. I affären, på tv, på radio, på jobbet, i familjen, i tidningar, på internet... Men jag mår inte lika dåligt som när jag fick veta att det hade misslyckats sist gång med. Det är ju så att det är några dagar som sorgen är som störst, sen avtar den lite och det går att se lite framåt. Men det blir också tyngre och tyngre för varje gång som försöken misslyckas. Jag tar det hårdare och faller lite längre för varje gång. Sist gång trodde jag att det hade lyckats och det bidrog också till att fallet blev desto djupare. Det hände även en annan sak som påminde mig om mitt misslyckande och tillsammans blev de här sakerna helt enkelt för mycket. När de första försöken misslyckades var det jobbigt. Men tanken fanns ju också att det är få som lyckas på första, andra och tredje försöket. Misslyckandet kändes inte lika mycket då. Dessutom så dränerar varje försök mig på energi. Energi som går åt till förberedelser inför resan, själva resan, hopp, oro och sorg när det misslyckas. Jag känner mig helt urlakad. Jag har fått lite hopp i och med att jag ska få göra spolningen och få hormoner. Men jag är TRÖTT. Lyckas jag nån gång i framtiden så kommer allt det här att vara värt det hundra gånger om. Men jag vill veta att det kommer att vara värt det!

Om en dryg vecka är det dags för blodprover och det ska bli spännande att se resultatet av dem. Låg hormonnivå eller inte?!

Sist vill jag be om ursäkt om jag är gnällig och negativ. Jag är medveten om det. Men det här är stället där jag avreagerar mig. Där jag får ut allt jag känner. När jag har fått det på pränt känns det ofta lite bättre. Det negativa bottnar i oro inför att jag inte ska få uppleva det som betyder mest för mig. I verkliga livet kan jag ju inte gå runt och vara ledsen hela tiden, men här får jag utlopp för de känslorna. Tack ni som orkar hänga kvar här!

& allra sist: jag är jätteglad att jag får hjälp av sjukvården och att det kanske finns en anledning till att det misslyckats hittills och att det förhoppningsvis går att göra nåt åt! Det är jag mycket tacksam för och det gör att jag har återfått en del av mitt hopp.

Besöket hos gynekologen gick bra. Men den där jädrans gps:en sa fel så jag fick stanna och fråga om vägen. Men det löste sig och jag kom i tid. :)

Remiss angående äggledarspolning skickas av vårdcentralen till Göteborgs kvinnoklinik. Spolningen måste göras innan ägglossning och görs runt dag 10. Jag har fått Pergotime (hormoner) utskrivet och dessa ska tas dag 5-9 och insemination sker då runt dag 15-16. Pergotime får jag inte börja med innan jag har gjort spolningen. Den 10 november ska jag ta blodprov för att kolla hormonnivåerna. Blodproven måste tas dag 21-23 i cykeln. Mycket att hålla reda på!!

De kommer att ta prov på sköldkörteln igen eftersom det värde som anses ok när man försöker bli gravid är mycket lägre än vad som annars anses vara normalt. Gynekologen sa att gränsen är väldigt lågt satt eftersom det påverkar fertiliteten väldigt mycket. Jag har en känsla av att mitt värde kommer att ligga för högt och att jag får Levaxin mot det. Akupunktören kanske inte var ute och cyklade i alla fall?! ;)

Han gjorde även ett ultraljud och såg då att på höger sida fanns det en ganska stor äggblåsa. På vänster endast en liten. Han tyckte att det borde varit fler och att det nog kan vara bra med hormoner. Det kanske finns en förklaring till att det inte har fungerat hittills? Förhoppningsvis visar spolningen inte att det är bomtätt i äggledarna. Med lite tur så kanske de här sakerna kan göra att jag faktiskt lyckas? Hoppas, hoppas, hoppas.

Ja, jag är lite nervös inför morgondagen. Jag vet inte riktigt om jag behöver vara förberedd på något sätt... & så är jag stressad över att jag kommer att ha lite knappt om tid och jag vet inte var vårdcentralen ligger.

Om jag ska göra en inseminering i den här cykeln och om det i så fall skulle bli på måndag, så är det kört. Det finns ingen möjlighet att få ledigt då. Så jag får hoppas att det blir under helgen. Men jag har inte bestämt mig än.

På tisdag är det dags att träffa gynekologen för att prata ev. fertilitetsutredning. Det blir en väldigt stressig dag... Först jobba några timmar, sen iväg till vårdcentralen som ligger i en annan stad ca 7 mil bort, sen hem till hunden som jag passar så att hon får mat och får komma ut en minisväng och sen tillbaka till jobbet. Jag hoppas att min chef inte frågar vad det är för läkarbesök som tar tre timmar... : S Senare på kvällen ska jag dessutom passa min brors tre barn, så jag kommer nog att vara lite trött när det väl är sovdags... ;)

Jag vet inte om jag behöver förbereda mig inför tisdagens besök?! Jag har ju inte varit med om det här förut så jag vet inte riktigt vilka frågor som kan komma upp. Jag funderar även på när jag ska göra nästa insemination. Den ev. utredningen kan nog ta sin tid så jag antar att jag kommer att göra nåt mer försök parallellt. Det är snart dags igen i så fall men jag har inte bestämt mig än och jag vet inte om det går att få ledigt från jobbet. Vi får se.

Härom dagen satt jag och pratade med min lillasyster som nyligen blev mamma. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om, men nåt om barn. Hon frågade mig hur jag känner att jag vill göra när det är min tur angående-vad-det-nu-var-som-hade-med-barn-att-göra. Inte OM jag får barn utan NÄR. Jag sa att det känns så skönt att höra hennes säga det och jag kommer inte ihåg exakt vad hon svarade, men andemeningen var att det är självklart att det kommer att lyckas.

Lite rörigt... hoppas att ni hängde med. :) Hur som helst så värmde det. Hon visste inte säkert vilken dag jag åkte till Danmark förrän efteråt, men i onsdags tänkte hon på mig hela dagen. Jag önskar att det ska betyda nåt positivt för min del.

Igår var jag på kalas med familjen igen. & ja, det var skitjobbigt. Jag behöver inte förklara mer än så. Idag fick jag ett sms av min syster (ja jag har en hel hög med systrar, men det här är den syster som fick barn i våras) där hon frågade om just gårdagen och att hon hade försökt hitta andra samtalsämnen. Det värmer också och betyder mycket.

Till alla som stöttar mig, peppar mig, tänker på mig:

Utan er hade jag aldrig orkat så här långt. Kram på er!