Sen i måndags är jag iväg på utbildning med jobbet. Intressant men slitsamt. Vi kom till stan sent igår kväll och nu är det snart dags att gå ner och äta frukost.

Jag testar med äl-stickor varje morgon. Igår såg jag en tendens till att stegringen är på väg men idag var strecket mycket svagare igen (strecket ska vara minst lika starkt som teststrecket). Jag är på dag 13 idag. Jag har testat länge och jag tror inte att stegringen kommit så här sent förut. Jag testar ju varje morgon så jag har väldigt svårt att tro att jag skulle ha missat den?!

Nu måste jag sätta lite fart. Gäsp.

Det har varit en rätt jobbig dag med huvudvärk, nackont, alldeles för mycket att göra på jobbet och oro för en familjemedlem. Men så fick jag ett meddelande från en vän som precis har fått veta om mina planer och hennes ord värmde verkligen och gjorde dagen lite lättare. :) Tänk vad lite (eller rätt många för att vara ärlig) ord kan göra skillnad!

Jag känner att ägglossningen närmar sig och det känns surt att missa en chans. Jag kan inte låta bli att tycka det även om jag inte har nåt val och jag även inser att jag förmodligen behöver en paus. Men det är som det är. Jag kommer så klart att testa med stickorna för att se när stegringen kommer den här månaden. Skulle den komma på lördag så skulle jag egentligen kunna åka på söndag, men eftersom jag kommer hem vid ett på natten och jag blir hämtad knappt fyra timmar senare för att börja min arbetsdag så funkar det inte. Jag ska vara på resande fot och hålla i utbildningar för massa okända folk hela veckan. Det är ingen bra kombination. Dessutom så känns det inte som att förutsättningarna skulle bli de bästa. Det är viktigt med vila efter inseminationen och nästa vecka blir allt annat än vila... :S 

Så det är bara att försöka använda den här tiden till att komma ner i varv. Jag har insett att jag är stressad. Inte så att jag går runt och känner mig stressad så... Men inombords är jag stressad. Det är inte ovanligt att jag vaknar på nätterna eller tidigt på morgonen av stressdrömmar och sen inte kan somna om. Den stressen har delvis att göra med jobbet och den utbildningen som jag är delaktig i, men till stor del så är det säkert försöken och oron för om det ska lyckas eller inte. Så ner i varv och koppla av!

Jag kommer förmodligen inte att blogga så mycket fram till nästa försök. Men det kommer säkert små inlägg då och då. :)

Kram på er!

Jag är som känsligast när jag precis har misslyckats och alltså har besök av "tant röd". Då är andras graviditeter och oförstående kommentarer extra jobbiga. Idag har jag varit på kalas med familjen igen. Två av mina systrar är gravida och jag hanterar det så gott jag kan. Jag är glad för deras skull och för att de har sina fina magar. De är värda det. :) Men det ändrar inte på det faktum att det är jobbigt. Idag kom det dessutom en kommentar på kalaset om att "nu är det ju bara du kvar" och "tiden är ju inte förbi än", vilket sas i all välmening, men det kändes som om en kniv vreds om i hjärtat och tårkanalerna började flöda. Jag gick iväg en stund och när jag kom tillbaka satte jag mig en bit bort från de andra. Det är lättare att hålla sig utanför samtalen då.

Jag är livrädd för att jag aldrig ska få barn. Fullkomligt livrädd! Jag ser inte fram emot den här påtvingade pausen men det är kanske bra ändå. Jag kanske behöver det? Det känns nog bättre om nån dag eller så. Just nu känner jag mig bara ledsen och uppgiven. Genomsnittet för min ålder angående antal inseminationer är 6 st. Så "ingen fara" än. Jag tror ändå att jag kommer att lyckas, men när? Efter nästa försök? Eller efter tio? Kommer jag ens att göra tio?

Men det är just så jag inte ska tänka. Ett försök i taget och hoppas att det snart ger resultat.

Jag har egentligen slutat helt med kaffe och jag dricker nästan aldrig nån alkohol längre. Allt för att minska negativa effekter på fertiliteten. Men just idag när livet känns piss så blir det en kopp kaffe i alla fall. Jag verkar vara inne i en period när jag inte kan sova ut. Vaknar tidigt helg som vardag trots att jag är jättetrött. Vet inte riktigt hur jag ska vända på det.

Nu ska jag njuta av kaffet! Skål.

Jag fick ett mms idag från en vän som fotat en artikel i Metro. Artikeln handlar om lyckliga ensamstående mammor och det är dessutom en kort intervju med en av dem. Intressant och peppande läsning! :)

Jag har de senaste dagarna känt mig krasslig och nu har jag nog blivit sjuk på riktigt. Ont i halsen, snorig, halvdöv p.g.a lock i öronen, huvudvärk och så lite feber tror jag. Jag har jobbat ändå men imorgon blir jag hemma som det verkar. Det är skit att vara sjuk så klart, MEN om jag ska hitta en fördel med det så är det att jag inte tänker lika mycket på om försöket lyckats eller inte. Orkar helt enkelt inte. Sen är allt relativt för det är klart att jag ägnar det en del tankeverksamhet varje dag ändå. ;) Men man får vara glad för det lilla! ;)

Vi kör ett inlägg till. :)

För några veckor sen skrev jag om att jag hade blivit påmind om att inte alla förstår mig. Idag har den här personen (som står mig väldigt nära) faktiskt berättat för mig att hon idag för första gången känt att hon kanske inte förstår mig eftersom hon inte är i min situation, men nåt åt det hållet. Hon förstår att det kan vara jobbigt. Det kändes så skönt att få höra det och det känns så skönt att det inte är nån spricka mellan oss längre. För det har inte känts helt bra det sista och jag vill verkligen inte ha det så. Men nu känns det bra. :)

Jag vet att jag är extremt bra på att överanalysera, ta åt mig, fundera, bli orolig och jag är dessutom en riktig känslomänniska. Det är jobbigt och jag försöker att ha det i åtanke när det händer nåt som stör mitt fokus mot målet. Visst är det svårt, men jag måste bli bättre på det för jag tror att jag behöver ha en positiv känsla i kroppen för att det här ska fungera. Jag får inte bli nedtyngd av folk som ev. inte förstår eller av kommentarer som kanske eller kanske inte är menat på ett visst sätt. Det är inte det jag ska fokusera på. Jag ska fokusera på att må bra och på att se målet. För det finns där. Lite närmare för varje dag.

Jag ska inte säga att jag tror blint på horoskop osv, men jag har inget emot att bli uppmuntrad av dem. Jag läste mitt horoskop i helgen och det kändes bra. De visdomskort jag har tagit på jobbet det senaste har varit väldigt positiva och de har alla gått ut på att jag är nära min dröm. Oavsett om korten och horoskopet betyder nåt så har de hjälpt mig att känna optimism och att jag är på rätt väg.

Med det sagt så började dan bra. Sen föll allt. Eller det kändes så. Jag ska inte ta åt mig eller ägna energi på folk som inte har empati. Jag vet det. De är inte värda det. Men det sårar alltid som mest när det är människor som det är meningen att man ska stå nära. Jag blev ledsen, arg, ledsen. Sen kändes det som att problemen på jobbet anföll mig och jag ville bara gå hem. Orkade inte mer. Men dels kunde jag så klart inte bara gå och dels så har jag några riktigt fina arbetskamrater som bryr sig och lyssnar och bara finns.  

Jag köpte choklad och efter jobbet åkte jag hem, bänkade mig i soffan med chokladen och såg några avsnitt av en tv-serie. Sen pratade jag med min mamma som peppade mig den sista biten, åt lite mera choklad och såg ett avsnitt till. Så nu känns det ok. Jag är mest irriterad över hur man kan sakna empati och förståelse, men lägger nu detta åt sidan. Ingen mer energi på sånt utan fokus på framtiden och att jag ska lyckas.

Om sisådär en vecka är det dags igen! :)

När jag skrev den 28 mars hade jag egentligen gett upp. Jag vill inte gå in på massa detaljer, men jag får spottings och för mig är de lika med att mensen kommer några dagar senare. Så jag trodde att det hade misslyckats och var jätteledsen. Det var en jobbig dag på jobbet, men jag är glad för det stöd jag fick den dan. Tack! På lördagen påminde min svägerska mig om att man kan få spottings även om man blivit gravid. Det visste jag väl nånstans men jag har ju bara en tråkig erfarenhet av dem. Så trots hennes påminnelse hade jag gett upp. Jag var ledsen och nere, men träffade som tur var mina brorsbarn mycket den helgen och de är så underbara och ger mig så mycket. Kärlek, glädje, energi... :)

På söndag eftermiddag började jag känna konstiga saker i kroppen som jag inte var beredd på. Under måndagen till onsdagen kände jag mer och mer. Jag vågade inte säga nåt högt (för att inte jinxa mig själv), men jag var ganska säker på att jag var gravid. Eller snarare, jag var säker på att jag var det, men osäker på hur det skulle sluta. På onsdag kväll började jag bli lite orolig för att mensen skulle komma. På torsdagen gjorde den ju det. Men det kan ha varit ett väldigt tidigt missfall. Jag är säker på det jag kände dagarna innan. Visst kan jag ha skapat symtomen själv, men jag tror faktiskt inte det. Hur som helst, det har i alla fall lett till att jag tror att jag kan lyckas. :) & det känns bra, riktigt bra. Jag hade en stunds tvivel tidigare idag, men då påminde jag mig själv. Nu känner jag mig ändå rätt positiv inför framtiden och jag ser fram emot nästa försök. :)