Officiellt kört.

Tack alla ni som stöttar mig via kommentarer, sms, samtal och "live". Kram!

Jag gick till jobbet imorse, men väl där så visste jag inte hur jag skulle klara av det. Jag satt med tårar i ögonen hela tiden och det är svårt att gråta i smyg när man sitter i kontorslandskap... Dessutom var jag yr och hade ont i magen och det var den versionen min chef fick. Den är sann, men beror förmodligen på hur jag mår psykiskt. Så jag är hemma och vet att jag på nåt sätt måste ta nya tag. Men inte nu.

Jag är bara så j-vla ledsen. Det är kanske inte jättemycket med sex misslyckade inseminationer. Det är ju mycket som ska klaffa för att det ska lyckas. Men det tär så på en... ALLT står på spel vid varje försök. Allt som jag vill ha och bryr mig om. Allt som betyder nåt. 

Så jag kollar på en film om en kille som sitter i dödscell och väntar på att bli avrättad för mord som han säger att han är oskyldig till. Så ja, han har det värre.

Men det är nog kört. Orkar f-n inte. Gråter så att det känns som att jag ska gå sönder. & jag känner mig så dum för att jag för några dagar sen trodde att det hade lyckats, trodde att jag kunde. Idag har inte ens mina små brorsbarn hjälpt som uppmuntran. Vill bara gräva ner mig och inte vakna förrän jag är gravid.

Igår kväll såg jag ett första tecken på att det kan ha misslyckats. Jag trodde inte det. Jag orkar inte! När jag fick veta härom dagen att en på jobbet är gravid så tänkte jag att det kanske jag också är. Men nu när jag inte verkar vara det så blir ju hennes graviditet så mycket jobbigare. :(

Min fina brorson ligger och sover bredvid mig. Jag är lite avundsjuk på att han sover så sorglöst, medan jag inte kunde sova igår kväll och har nu legat vaken länge på en sovmorgon. När han vaknar kommer han i alla fall att skingra mina tankar lite. <3

Runt onsdag bör jag veta om det lyckades. Sen i början på veckan har jag känt en del i kroppen. Det kan vara lite tidigt att känna nåt. Å ena sidan tror jag att det har lyckats, men å andra sidan är jag livrädd för att sätta ord på det. För om jag säger eller tänker (eller skriver...) det med ord känns det som att det skiter sig. & jag vågar inte tro att det har lyckats för den besvikelsen och sorgen som det kan föra med sig... orkar inte med den. Så jag pendlar fram och tillbaka. Jag vill inte ge upp hoppet samtidigt som jag inte vill hoppas för mycket.

Fortsätt hålla era tummar!

Härom dagen satt jag och pratade med min lillasyster som nyligen blev mamma. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om, men nåt om barn. Hon frågade mig hur jag känner att jag vill göra när det är min tur angående-vad-det-nu-var-som-hade-med-barn-att-göra. Inte OM jag får barn utan NÄR. Jag sa att det känns så skönt att höra hennes säga det och jag kommer inte ihåg exakt vad hon svarade, men andemeningen var att det är självklart att det kommer att lyckas.

Lite rörigt... hoppas att ni hängde med. :) Hur som helst så värmde det. Hon visste inte säkert vilken dag jag åkte till Danmark förrän efteråt, men i onsdags tänkte hon på mig hela dagen. Jag önskar att det ska betyda nåt positivt för min del.

Igår var jag på kalas med familjen igen. & ja, det var skitjobbigt. Jag behöver inte förklara mer än så. Idag fick jag ett sms av min syster (ja jag har en hel hög med systrar, men det här är den syster som fick barn i våras) där hon frågade om just gårdagen och att hon hade försökt hitta andra samtalsämnen. Det värmer också och betyder mycket.

Till alla som stöttar mig, peppar mig, tänker på mig:

Utan er hade jag aldrig orkat så här långt. Kram på er!

Efter att ha umgåtts med en syster och hennes charmige son några timmar på eftermiddagen så känns det nu lite bättre. Men jag vet att det krävs väldigt lite för att jag ska bli ledsen igen. Egentligen borde jag kolla på ET, Titanic eller nån annan riktigt sorglig film så att jag får böla av mig lite. ;)

I färjekön på väg hem i onsdags så tänkte jag på att det känns skönt att få ha lite hopp igen. De senaste månaderna när jag inte har gjort några inseminationer så har jag ju inte kunnat hoppas. Så det känns skönt att få känna lite hopp. Sen kan det hoppet bytas ut i besvikelse, men ändå... Just nu känns det bra att än så länge finns det hopp om att det här försöket slutar lyckligt!

Jag har så dåligt samvete... jag passade två av mina brorsbarn igår och idag på förmiddagen. På grund av att jag försökte vara flera personer till lags på samma gång och hamnade lite i kläm själv, så bröt jag ihop lite inför dem. Började gråta och skällde på dem. Fast det var ju inte deras fel. :( Jag sa förlåt sen och försökte förklara varför det blev så. Jag vet att de kommer att komma ihåg dagarna som roliga, men jag har dåligt samvete ändå. Jag vill inte skälla på dem. De är helt underbara. Det får inte gå ut över dem när jag mår dåligt.

Jag pratade med en av mina systrar sen som peppade mig lite. Det är ju massa hormoner i omlopp och dessutom förväntningar. Det är mer känslor som far runt än jag faktiskt insett. Jag känner mig superkänslig, lättstressad och har väldigt nära till tårarna hela tiden. Typ extremt pms:ig. Extremt. Det är så mycket som står på spel. Jag vill vara avslappnad kring hela barnproceduren, men hur ska jag kunna vara det? Jag vill det här mer än nåt annat och jag vet inte om det kommer att bli så. Det är inte lätt att slappna av då även om jag borde.

Jag kommer att träffa brorsbarnen på söndag igen och då ska jag pussa på dem extra mycket och vara en snäll faster igen.

Nej, istället för att sitta och deppa ska jag titta på dåliga serier på tv och ta en bit choklad.

Ha en fin helg!