Jag gick till jobbet imorse, men väl där så visste jag inte hur jag skulle klara av det. Jag satt med tårar i ögonen hela tiden och det är svårt att gråta i smyg när man sitter i kontorslandskap... Dessutom var jag yr och hade ont i magen och det var den versionen min chef fick. Den är sann, men beror förmodligen på hur jag mår psykiskt. Så jag är hemma och vet att jag på nåt sätt måste ta nya tag. Men inte nu.

Jag är bara så j-vla ledsen. Det är kanske inte jättemycket med sex misslyckade inseminationer. Det är ju mycket som ska klaffa för att det ska lyckas. Men det tär så på en... ALLT står på spel vid varje försök. Allt som jag vill ha och bryr mig om. Allt som betyder nåt. 

Så jag kollar på en film om en kille som sitter i dödscell och väntar på att bli avrättad för mord som han säger att han är oskyldig till. Så ja, han har det värre.