Efter att ha umgåtts med en syster och hennes charmige son några timmar på eftermiddagen så känns det nu lite bättre. Men jag vet att det krävs väldigt lite för att jag ska bli ledsen igen. Egentligen borde jag kolla på ET, Titanic eller nån annan riktigt sorglig film så att jag får böla av mig lite. ;)

I färjekön på väg hem i onsdags så tänkte jag på att det känns skönt att få ha lite hopp igen. De senaste månaderna när jag inte har gjort några inseminationer så har jag ju inte kunnat hoppas. Så det känns skönt att få känna lite hopp. Sen kan det hoppet bytas ut i besvikelse, men ändå... Just nu känns det bra att än så länge finns det hopp om att det här försöket slutar lyckligt!

Jag har så dåligt samvete... jag passade två av mina brorsbarn igår och idag på förmiddagen. På grund av att jag försökte vara flera personer till lags på samma gång och hamnade lite i kläm själv, så bröt jag ihop lite inför dem. Började gråta och skällde på dem. Fast det var ju inte deras fel. :( Jag sa förlåt sen och försökte förklara varför det blev så. Jag vet att de kommer att komma ihåg dagarna som roliga, men jag har dåligt samvete ändå. Jag vill inte skälla på dem. De är helt underbara. Det får inte gå ut över dem när jag mår dåligt.

Jag pratade med en av mina systrar sen som peppade mig lite. Det är ju massa hormoner i omlopp och dessutom förväntningar. Det är mer känslor som far runt än jag faktiskt insett. Jag känner mig superkänslig, lättstressad och har väldigt nära till tårarna hela tiden. Typ extremt pms:ig. Extremt. Det är så mycket som står på spel. Jag vill vara avslappnad kring hela barnproceduren, men hur ska jag kunna vara det? Jag vill det här mer än nåt annat och jag vet inte om det kommer att bli så. Det är inte lätt att slappna av då även om jag borde.

Jag kommer att träffa brorsbarnen på söndag igen och då ska jag pussa på dem extra mycket och vara en snäll faster igen.

Nej, istället för att sitta och deppa ska jag titta på dåliga serier på tv och ta en bit choklad.

Ha en fin helg!