Runt onsdag bör jag veta om det lyckades. Sen i början på veckan har jag känt en del i kroppen. Det kan vara lite tidigt att känna nåt. Å ena sidan tror jag att det har lyckats, men å andra sidan är jag livrädd för att sätta ord på det. För om jag säger eller tänker (eller skriver...) det med ord känns det som att det skiter sig. & jag vågar inte tro att det har lyckats för den besvikelsen och sorgen som det kan föra med sig... orkar inte med den. Så jag pendlar fram och tillbaka. Jag vill inte ge upp hoppet samtidigt som jag inte vill hoppas för mycket.

Fortsätt hålla era tummar!