Men det är nog kört. Orkar f-n inte. Gråter så att det känns som att jag ska gå sönder. & jag känner mig så dum för att jag för några dagar sen trodde att det hade lyckats, trodde att jag kunde. Idag har inte ens mina små brorsbarn hjälpt som uppmuntran. Vill bara gräva ner mig och inte vakna förrän jag är gravid.

Igår kväll såg jag ett första tecken på att det kan ha misslyckats. Jag trodde inte det. Jag orkar inte! När jag fick veta härom dagen att en på jobbet är gravid så tänkte jag att det kanske jag också är. Men nu när jag inte verkar vara det så blir ju hennes graviditet så mycket jobbigare. :(

Min fina brorson ligger och sover bredvid mig. Jag är lite avundsjuk på att han sover så sorglöst, medan jag inte kunde sova igår kväll och har nu legat vaken länge på en sovmorgon. När han vaknar kommer han i alla fall att skingra mina tankar lite. <3