Jag kom hem med en mycket irriterande huvudvärk efter en rätt jobbig dag på jobbet... Tittar i brevlådan och där ligger en kasse full med paket! Min första tanke var att nån måste lagt dem fel. Jag fyller ju inte eller nåt... :) Men sen fick jag se kortet och såg att det var från en vän (en av dem som fick veta i lördags). Jag blev alldeles tårögd för det var så fint skrivet! :') Spindeln på bilden är en turspindel, ljuset symboliserar hopp och värme och i asken ligger ett par örhängen i form av pusselbitar. Pusselbiten som saknas i mitt liv och som hon hoppas att jag finner i Danmark. :) Det värmde verkligen och även om huvudvärken inte försvann så känns den lite lättare att bära på! Tack!!!

Med allt det stöd, tankar och omtanke som jag får så borde jag få minst fyrlingar. Huu... ta i trä! ;) Ett barn blir bra. :)

Vilken härligt slö helg jag har haft. Mycket välbehövligt! :)

Jag får sällskap av en vän när det är dags för nästa försök. :) Även om jag nu har varit iväg en gång så känns det väldigt skönt att få sällskap. Jag ser naturligtvis fram emot resan oavsett sällskap eller inte. Men med sällskap så blir det mer en rolig utflykt och det tar bort lite av allvaret och fokuset på själva ändamålet med resan. Dessutom så är det alltid bra med ett extra par ögon. ;)

Igår kväll såg jag och ett gäng vänner på Melodifestivalen ihop och hade en väldigt trevlig kväll. Två stycken av dem visste redan om mina planer och min resa. Jag tyckte att det var dags för resten att få veta och berättade det igår. Jag borde väl vara van vid positiva reaktioner och stöd nu, men det värmer ändå i hjärtat. :) Jag blir tårögd bara jag tänker på det. Jag har sagt det förut, men återigen: även om det här är en resa som jag gör själv så känns det så skönt med allt stöd och att jag faktiskt inte är ensam.

Jag har fått kontakt med en tjej som nyligen fått sitt Danmarksbarn. Hon är en kompis kompis och bor i samma stad som mig. Hon är faktiskt min inspiration. :) Hon lyckades på sitt tredje försök och hon är två år äldre än mig. Även om det är individuellt hur fort man lyckas och om man lyckas är det mycket som ska klaffa, så känns det ändå hoppfullt. Det känns skönt att ha nån på nära håll att diskutera med och som förstår exakt vad jag menar och pratar om. Vi hoppas att våra barn ska bli någorlunda nära i ålder och har pratat på att vi kommer att kunna utbyta erfarenheter och tips längs vägen. T.ex vad man säger till barnet när det är dags för det.

För övrigt så känner jag fortfarande det här lugnet i kroppen. Det är klart att jag är orolig för att det kan bli så att jag aldrig lyckas, men jag känner att jag har den oron på en ok nivå. Jag är väldigt trött och det bidrar väl till lugnet antar jag... :) Men jag ska försöka hålla kvar lugnet så länge det går och inte stressa upp mig. Jag har ju bättre förutsättningar att lyckas om kroppen är i balans. Även om jag blev lugn direkt efter inseminationen så var jag ju LÅNGT ifrån lugn innan. Väntan på provsvaren ställde till det rejält och även om jag är väldigt tacksam för att de tog proverna så är jag inte speciellt nöjd över hur de hanterade det hela efteråt. Jag tror inte att jag har skrivit det förut. Men det var ju meningen att jag skulle betala för provtagningen och analysen och anledningen till att provsvaren inte skickades till mig med en gång när de fick dem var för att en faktura skulle skickas med. När jag efter några dagars väntan ringde igen fick jag veta att jag inte skulle få en faktura. Det är jag givetvis tacksam för, men det betydde att provsvaren låg hos dem i åtminstone fyra dagar i onödan. Det skapade mycket onödig stress och oro. Men, men, gjort är gjort och det är mänskligt att göra fel. 

Nu ska jag avsluta detta långa inlägg. Trevlig kväll på er!

... & där var det kört. Men jag har varit beredd på det några dagar så det känns faktiskt ok nu. Den största besvikelsen kom för några dagar sen.

Ungefär den 19:e - 20:e är det dags igen. Det är bara att ta nya tag!

Jag tror tyvärr att det är kört... :( Jag vet att det var att hoppas lite för mycket att tro att det skulle funka på första försöket. Men besvikelsen är också oro för att det kanske aldrig kommer att lyckas.

Men när jag får definitivt besked ska jag vara ledsen en stund och sen ska jag istället börja planera för nästa försök!

Jag kunde inte låta bli att testa idag. Jag sa till mig själv innan att jag inte skulle bli besviken om det var negativt eftersom det är väldigt tidigt. Jag ska ha mens på fredag eller lördag. För en del funkar det att testa så här tidigt, men för många gör det inte det. Det var så klart negativt. Blev jag besviken? Japp. Men tårarna kom inte förrän jag några timmar senare träffade några andra som är gravida. Jag antar att det var då som det gick upp för mig att det kanske inte lyckades den här gången.

Mitt förnuft vet att även om det HAR lyckats så är det tidigt att testa. Men min oroliga sida som bär på alla förväntningar, är ledsen. Det var dumt att testa idag. Men jag har känt saker i kroppen ända sen inseminationen. Jag brukar inte känna så, så antingen har det lyckats eller så är det normalt att känna så efer en insemination. Eller så är jag bara väldigt skengravid. :S Vi får se. Jag ska inte testa mer nu. Kommer inte mensen så testar jag, annars inte.

Trots att det var jobbigt idag så känner jag mig ganska lugn nu. Lite känslosam och lite orolig, men ändå ganska lugn.

Det blir inte så mycket bloggande nu... Det händer ju ingenting förutom att jag går och väntar och inte försöker känna efter. Jag är fortfarande lite öm/spänd vid äggstockarna och livmodern. Jag har läst mig till att man kan vara det i flera dagar efter insemination. Innan jag läste det började jag fundera på om ägglossningen verkligen hade passerat. Fram till igår gjorde det ganska ont nämligen. Men nu känns det mindre.

Jag försöker verkligen att inte känna efter- Ändå gör jag nog det mest hela tiden. Men det är dumt att göra det, för det är lätt att inbilla sig och att skapa sig symtom. När jag hade gjort inseminationen kände jag ju ett lugn. Jag kände att det skulle lyckas. Den känslan höll i sig även dagen efter. Men nu vet jag inte... Tvivlet har kommit ikapp lite. Men jag försöker vara positiv och tro på att det lyckas denna gången. En positiv inställning kan inte skada i alla fall. :)

Hur som helst känner jag mig fortfarande ganska lugn. :) När jag gick och väntade på provsvaren som inte verkade komma och jag såg framför mig att jag skulle missa chansen att åka i februari, då var jag mycket stressad. Min magkatarr var på topp om man säger så. Jag hade väldigt ont i magen. Men nu känns det sååå mycket bättre. Jag är lugn! :) & faktiskt så känner jag inte av magkatarren nämnvärt. Det är riktigt, riktigt skönt. Jag hoppas, hoppas, hoppas att det har lyckats och att jag inte behöver åka igen. Men måste jag det så ska jag försöka att ha kvar lugnet och ha kvar kroppen i balans.

Det var en lååång dag igår... Vaknade 03.30 och kunde inte somna om och gick sen och la mig 22 timmar senare. Det var mycket bilkörning, känslor och väntan.

Men när väl inseminationen var gjord kände jag ett sådant lugn och det känner jag fortfarande. Jag vet inte när jag kände mig så här lugn sist. Att jag är j-ligt trött kanske bidrar i och för sig. :P

Barnmorskan på kliniken var jättetrevlig och bra på alla sätt. Dessutom pratade hon flytande svenska! :) Allting på kliniken gick väldigt smidigt och hon tog sig tid. Det var lugnt och tyst. Jag tror inte att jag har nämnt vilken klinik jag var på? Det är alltså Gaia i Hobro. Hobro är ett litet samhälle ca 10 mil från Fredrikshamn och väldigt lätt att köra till. E45 i stort sett hela vägen. Jag kan verkligen rekommendera dem på alla sätt och vis! :)

Efter inseminationen hade jag tre timmar att spendera innan jag skulle åka mot färjan i Fredrikshamn igen. Då märktes det att Hobro inte är stort. ;) Jag lyckades promenera i en timme och sen blev det två timmar i bilen. En stund satt jag på en bänk och bara satt och tittade på fåglarna och kände... frid faktiskt. :) 

En lite rolig grej hände på hemresan... Jag satt på en obekväm stol och försökte läsa för att hålla mig vaken. Det var oftast tomt runt mig. Några som kom och gick då och då. Men så kommer det en riktig snygging och sätter sig en liten bit från mig. Jag sneglade lite ibland. & det kändes som att även han gjorde det, fast jag var så trött så jag kanske inbillade mig. ;) Men det kändes så typiskt på nåt sätt. Där sitter jag och är nyinseminerad och DÅ dyker det upp en snygging! ;) Det sista jag såg av honom var när han gick till sin bil...

Nu ska jag ta tag i dagen. Tack för alla tankar och positiv energi igår!!

Efter en nervös körning med långa bilköer så sitter jag nu på färjan och är smått känslosam! Pratade precis med min mamma och började böla mitt i samtalet. Det är så mycket känslor, förväntningar och stress i kroppen. Plus att akupunktören satte fart på lite hormoner igår. Jag har med mig en bok och ska försöka koppla av med den de närmaste dryga tre timmarna!

Vid 15-tiden kommer jag att vara på kliniken så skicka gärna lite positiv energi då. :)