Det blir inte så mycket bloggande nu... Det händer ju ingenting förutom att jag går och väntar och inte försöker känna efter. Jag är fortfarande lite öm/spänd vid äggstockarna och livmodern. Jag har läst mig till att man kan vara det i flera dagar efter insemination. Innan jag läste det började jag fundera på om ägglossningen verkligen hade passerat. Fram till igår gjorde det ganska ont nämligen. Men nu känns det mindre.

Jag försöker verkligen att inte känna efter- Ändå gör jag nog det mest hela tiden. Men det är dumt att göra det, för det är lätt att inbilla sig och att skapa sig symtom. När jag hade gjort inseminationen kände jag ju ett lugn. Jag kände att det skulle lyckas. Den känslan höll i sig även dagen efter. Men nu vet jag inte... Tvivlet har kommit ikapp lite. Men jag försöker vara positiv och tro på att det lyckas denna gången. En positiv inställning kan inte skada i alla fall. :)

Hur som helst känner jag mig fortfarande ganska lugn. :) När jag gick och väntade på provsvaren som inte verkade komma och jag såg framför mig att jag skulle missa chansen att åka i februari, då var jag mycket stressad. Min magkatarr var på topp om man säger så. Jag hade väldigt ont i magen. Men nu känns det sååå mycket bättre. Jag är lugn! :) & faktiskt så känner jag inte av magkatarren nämnvärt. Det är riktigt, riktigt skönt. Jag hoppas, hoppas, hoppas att det har lyckats och att jag inte behöver åka igen. Men måste jag det så ska jag försöka att ha kvar lugnet och ha kvar kroppen i balans.

Efter en nervös körning med långa bilköer så sitter jag nu på färjan och är smått känslosam! Pratade precis med min mamma och började böla mitt i samtalet. Det är så mycket känslor, förväntningar och stress i kroppen. Plus att akupunktören satte fart på lite hormoner igår. Jag har med mig en bok och ska försöka koppla av med den de närmaste dryga tre timmarna!

Vid 15-tiden kommer jag att vara på kliniken så skicka gärna lite positiv energi då. :)

Jag testade med stickor igår kväll och strecket var jättesvagt. Imorse när jag testade igen förväntade jag mig samma resultat, men så var det INTE!! Ett mycket tydligt starkt streck! Fort fram med Clearblues stickor och där blev det en glad gubbe! Jag var inte beredd på det. Jag trodde inte att jag skulle åka imorgon utan trodde snarare lördag eller söndag.

Eftersom min bil inte är körbar just nu så har jag fått låna bil av en mycket snäll syster och hennes man. :) Nu ska jag boka färjebiljett och sen försöka lugna ner mig inför akupunkturen senare idag.

Jag har även mailat kliniken och fått veta att den ev. intervjun kommer att finnas länkad från deras hemsida. Det borde jag ha insett när jag sa ja för det är ju självklart egentligen. Om jag lyckas få barn kommer jag att vara öppen med hur det har gått till. Men innan dess vill jag välja vilka som vet om det. Med den länken ökar risken betydligt att det sprider sig till människor som jag inte vill ska veta det. Det är ju inte säkert att jag lyckas eller att det tar väldigt lång tid och tills det lyckas är det en väldigt privat sak för mig. Jag har skrivit till kliniken igen och om jag inte kan vara helt anonym i intervjun vill jag inte ställa upp. Det känns inte rätt då. :(

Håll tummarna för mig imorgon!! :) :)

Jag är lite dålig på att blogga just nu... Det mest väntan nu så det finns liksom inget att skriva om. Men jag känner mig stressad över att inte veta när jag får provsvaren = när jag kan åka. I värsta fall kan jag inte åka om två veckor utan får åka i mars eller april. Det är inte hela världen, jag vet. Vad är några veckor när man har väntat hela livet? Svar: en evighet. Så känns det. Men det är ju inte så.

Det far runt så mycket tankar och känslor i kroppen just nu och jag har svårt att sova. Jag måste lugna ner det. Det känns som att jag är så nära och ändå så väldigt långt ifrån. Ovissheten är fruktansvärd. Kommer jag att få bli mamma eller inte? Just nu tror/känner jag ingenting. Det kan gå hur som helst. Samtidigt... om jag kunde få facit på den frågan och svaret var "nej", skulle jag vilja veta det då? Förmodligen inte... & facit kan ju ha fel. :)

Ena stunden känner jag mig jättepeppad och tänker att jag har ändå kommit en lång bit på väg. I nästa stund så känns det som att jag har ett maratonlopp med massa hinder framför mig. Jag går och väntar på provsvaren, men jag kan ju faktiskt göra saker under tiden som att maila kliniken med lite frågor som jag har och kontakta akupunktören och höra vad han säger. Men först ska jag sova. :)

Ikväll går Pappa på burk på tv'n. Jag har sett den förut och den är väl inte heeelt realistisk. Men det är ju film. ;) Jag tycker ändå att det är kul och positivt att det görs film i ämnet. Om jag kan hålla mig vaken tills dess så ska jag se den. Jag kan behöva lite inspiration och kanske känna att allvaret släpper. I alla fall en liten stund. :) I filmen handlar det ju om heminsemination, men situationen är ju ändå densamma.

Ha en trevlig söndagskväll!

Jag är ju ensam på den här resan och jag måste gå igenom allt själv, utan en partner. Men jag har så fina vänner som stöttar mig så jag känner mig inte så ensam ändå. :) & det är jag väldigt tacksam för, för det har varit mycket att ta reda på, tänka på, planera för, oro och det är mycket som ligger framför mig. Det ÄR jobbigt att inte ha nån vid sin sida. Men så tänker jag hur det hade varit utan det här stödet... Så jag är mycket tacksam. :)

Idag, intet ont anande på väg för att köpa lunch med två tjejer på jobbet, fick jag mig både en överraskning och en present! De räckte fram en liten påse med en skyddsängel i och sa att de kan ju inte följa med mig till Danmark, men på det här sättet är de med mig ändå. Jag blev alldeles tårögd! :')

Idag har jag berättat för två personer om mina planer. Båda två reagerade väldigt positivt och det känns skönt! Jag vet att inte alla kommer att reagera så eller vara lika öppna för det här. Viktigast för mig är att de som står mig nära stöttar mig. De behöver inte förstå mig helt eller känna att de hade gjort samma val, bara de tror på mig och försöker sätta sig in i varför jag gör det.

Till er som är med mig på vägen och som jag kan tjata på, diskutera med, som pushar mig och som jag får råd av:

(Ni vet vilka ni är)

Imorse på dag 13 kom LH-stegringen. När man får stegringen innebär det att själva ägglossningen sker ca 24-48 timmar senare. Om min kropp följer samma mönster i nästa månad så kommer stegringen att komma fredagen den 21 februari och då bör jag kunna åka den dan.

Jag ska få låna en gps av en snäll vän så nu känns resan i alla fall något lättare. :)

Idag har jag mått väldigt dåligt av min barnlöshet och det kom i samband med ett släktkalas. Jag hade fullt sjå med att hålla tårarna tillbaka när jag satt med det övriga sällskapet så jag fick gå in och böla på toa istället. Men inte heller där fick jag vara ifred utan då rycktes det i dörren av andra som ville in i andra syften... Det var bara att bita ihop och gå ut igen.

Jag får dåligt samvete över min reaktion. De andra satt och pratade barn och det måste de få göra. Det är ju helt naturligt. Jag brukar gå undan då och göra nåt annat, men idag fanns det liksom ingenstans att "fly". Jag kände att om jag inte får barn vet jag inte hur jag ska stå ut. Jag älskar barn och jag vet att jag skulle bli en bra mamma. Det gör så ont... Jag biter ihop och biter ihop i olika sammanhang, men jag orkar inte hur mycket som helst och vissa dagar orkar jag inte alls. Om jag inte får barn; hur ska jag stå ut med den smärtan resten av livet?!

När jag var yngre såg jag framför mig att jag skulle ha tre barn och jag var inte orolig för att det inte skulle bli så. Nu önskar jag mig inte tre barn längre, utan ett. Tänk så livet kan bli. Inte alls som jag hade trott eller planerat. Inga barn, ingen man. Jag har saker att vara tacksam för som en stor och fin famlij, mina vänner, bostad i ett bra område och ett helt ok jobb. Men det saknas ju en sak: barn.

Negativa inlägg är inte så roligt att läsa. Men förhoppningsvis känns det bättre imorrn och då är det dags för undersökning och prover! Nu ska jag se ett par avsnitt av en tv-serie som jag följer och tänka på annat en stund.

Klyschigt som sjutton: men imorrn är det faktiskt en annan dag.