Jag skickade ett mail till kliniken och meddelade att nästa försök förmodligen kommer att dröja ett par månader p.g.a spolning av äggledarna och sköldkörtelprov. Jag frågade också om det här med hormoner. De svarade att det bästa är att försöka få tag på en gynekolog i Sverige som skriver ut hormonerna (Pergotime) och tipsade mig om Femmis (Frivilligt ensamstående mammor med insemination/IVF). Jag känner till dem sedan tidigare och var medlem för ett par år sedan, men har nu ansökt om nytt medlemskap. Där finns alltså tjejer som är eller har varit i samma situation som mig. Jag hoppas kunna få lite tips om vart jag kan vända mig angående hormonerna bland annat. Det kan även vara lite skönt att få stöttning över huvud taget. Jag kan säkert också bidra med lite kunskap.

För övrigt så är det en riktig tung period just nu. Visst känns det som att det finns lite hopp med hormoner, spolning och prov. Men jag vet inte... Jag känner mig totalt uppgiven ändå. Ledsen. Det krävs ytterst lite för att jag ska börja storgråta just nu. Så fort jag ser en gravidmage så känns det som att en kniv vrids om i hjärtat. Jag är livrädd för att jag inte kommer att få uppleva det. Jag orkar varken se gravidmagar, barnvagnar eller höra på barnprat. Orkar inte. Hela tiden försöker jag att inte visa nåt och låta andra ha sin lycka ifred. Men jag vet faktiskt inte hur länge till jag klarar det. Jag vill inte dra mig undan. I min familj är det mycket prat om graviditeter och barn och jag vill inte att det ska bli ett skäl till att jag drar mig undan dem. Vi har en väldigt nära relation och träffas mycket och jag vill inte att det ska ändras för då mår jag dåligt av andra skäl. Men som sagt, jag vet inte hur länge till jag klarar det här. Hela tiden så känner jag mig som den besvärliga som tycker att andra ska ta hänsyn till mig och min känslighet kring barnfrågan. Jag vill inte att de ska behöva ta hänsyn till mig och det är därför som jag inte säger nåt till dem. De vet i och för sig att jag tycker att det är jobbigt, men jag tror inte att de förstår vidden av det. Jag vill inte vara den besvärliga. Jag vill vara delaktig i deras erfarenheter, i deras livssituation med att ha ett eller flera barn eller ha barn på väg... Jag vill vara delaktig i deras lycka. Jag vill också!

Ni får förlåta... jag skriver inte ofta nu för tiden och när jag väl skriver är det mest gnäll. Ändå håller jag igen. Jag skulle kunna gnälla ännu mer. ;) 

Det blir säkert bra och ett, tu, tre så sitter jag kanske där med ett positivt graviditetstest. Det är bara det att just nu är det en tung period och målet känns oändligt långt bort. Men visst måste det väl komma närmare?

Det femte försöket lyckades inte. Jag har verkligen känt det på mig och har faktiskt knappt ens hoppats. Som jag har skrivit förut så har jag känt att hoppet dalat rejält om att jag kommer att lyckas alls. Jag är visserligen inom normalspannet fortfarande och det kan ta många försök innan man lyckas även om allt är som det ska. Men jag känner att jag måste kolla upp vissa saker innan jag gör ett sjätte försök. Det går åt mycket pengar varje gång förutom tid, energi, hopp och oro.

Innan nästa försök ska jag försöka få äggledarna spolade och få sköldkörteln kollad. Jag ska även fråga kliniken om det här med hormoner. På ett sätt känns det jobbigt att behöva göra de här sakerna. Ytterligare tid går och jag hoppas att det inte blir några problem med att få äggledarna spolade och sköldkörteln kollad och det inom rimlig tid. Det här med hormoner känns lite krångligt, men jag hoppas att det klarnar. Akupunktören jag var hos tyckte ju att min sköldkörtel var förstorad. Det kan vara bra att kolla det för att dels släppa den oron och dels eventuellt åtgärda det. Problem med sköldkörteln kan påverka fruktsamheten så jag tror att det är en bra idé att kolla upp den. Jag borde kanske ha gjort det tidigare... Mina prover för några år sen var bra men det kan ju ha ändrat sig sen dess så klart.

Förutom att det känns jobbigt att behöva skjuta upp nästa försök (som så lägligt hade blivit på semestern = inga problem med ledighet från jobbet), så känns det även lite positivt . Det finns ju kanske ett skäl till att det inte har fungerat hittills och jag kan förhoppningsvis göra nåt åt det. Tyvärr blir det nog inget försök förrän tidigast i september p.g.a det här och semestertider. Jag hoppas kunna göra ett försök i september, men vi får se.

Jag tror att min känsla har stämt denna gången i alla fall. Att det inte lyckades. Spottings idag. Allt är som vanligt!

... men det händer ju ingenting just nu. Det dröjer till nästa helg innan jag vet hur det gick. Men jag tror inte att det lyckades. Det känns inte så. Det kan vara så att den känslan kommer av att jag försöker skydda mig själv från besvikelse. Eller så stämmer känslan. :(

Min yngsta syster som är 15 år yngre än mig ska få barn om ett par månader. Jag får nästan panik när jag tänker på det. Jag försöker vara glad för hennes skull, men det är svårt. :( Med en nybliven mamma och en som snart blir det i vår syskonskara, är det väldigt mycket barnprat när vi träffas i familjen. Med all rätt så klart. Men jag vet inte hur mycket mer jag klarar om jag inte lyckas med försöken snart. Visste jag att jag kommer att lyckas hade det varit en annan sak, men det vet jag ju inte... Varför ska det vara så självklart med barn för vissa och en sån kamp och ovisshet för andra? Jag hatar det här. Ibland känner jag att jag inte orkar mer, jag skiter i det. Men det kan jag ju inte. Ger jag upp får jag inget barn. Måste kämpa vidare!...

Trött idag! & ont i huvudet. Men kanske värt det... Vi får se. Jag känner mig som sagt lite uppgiven. Orkar inte hoppas just nu. Jag vet att det kan ta tid och att jag fortfarande är inom normalspannet, men ändå... Det kanske svänger och jag kanske får hopp igen. Barnmorskan sa att det kan vara en bra idé att spola äggledarna så jag får väl försöka ta tag i det och hitta nån som gör det. Hon pratade även på nåt om hormoner men jag förstod inte danskan helt där... Jag får fråga på mailen om det blir aktuellt.

Resan dit och hem var riktigt jobbiga. Som jag skrev igår var det väldigt mycket folk. På ditresan satt folk på golvet överallt och det var svårt att ta sig fram på väg till butiken och inne i den. Jag satt vid ett bord med två stolar. Stol nr 2 delade en barnfamilj (mamma, pappa, tre barn) plus hund på! Jag satt som sagt nära djurområdet och det var inte stillsamt. ;) Bl.a fanns där en extremt aggressiv chihuahua som morrade och skällde på allt och alla och även bet sin matte några gånger.

På hemvägen var jag först glad över att det inte var så många bilar som skulle köra på färjan. Men den glädjen ändrades snabbt. ;) De flesta som åkte med den körde inte bil om man säger så... Fyllefärja. Om igen fick jag leta en stund innan jag hittade nånstans att sitta. Jag var väldigt glad när vi väl var i hamn. :)

Det positiva med dagen var att tidsmässigt var den rätt smidig. Jag var i Hobro sammanlagt en timme och en kvart varav 25 minuter tillbringades på kliniken. Så ingen lång väntan före eller efter inseminationen. Skönt! Donatorn som jag fick har bra resultat sen tidigare. Han får inte donera till kvinnor i Danmark längre. Bra. :)

Det är bara att vänta och se nu.

Färjan går om några minuter och efter mycket letande lyckades jag hitta en väldigt ostillsam plats att sitta. Precis bredvid en utgång till däck och alldeles intill området där man får ha djur. Alla hundar är tysta utom en som skäller typ hela tiden. :O & herregud så mycket folk det är!! Jag är glad att jag fick den här platsen. Det är knökat med folk överallt och många som letar nånstans att sitta.

Men efter en väldigt regnig tur till Göteborg är jag nu i alla fall på väg. Eftersom jag inte ska vara på kliniken förrän kl 17.30 så kunde jag ta en färja som går kl 12. Den här färjan har inte gått de andra gångerna. Färjan hem går kl 20 och jag bör vara hemma närmare halv ett inatt. Lång dag, men ändå flera timmar kortare än de andra gångerna! Känner mig lite uppgiven kring försöken, men hoppas ändå att det lyckas denna gång.

Håll gärna era tummar och skicka positiv energi! :)

Jag pratade med kliniken för en stund sen och jag ska vara där imorgon kl 17.30 Så på lunchen idag åker jag hem och bokar färjebiljett!

Nu har stegringen kommit så klaffar allt med kliniken och färjebokning så åker jag imorgon. Det betyder att min semester inleds med att inte ta ett glas vin på åtminstone ett par veckor men hoppas att det gäller för betydligt längre tid än så! ;)