Det är fruktansvärt på jobbet nu. Det har ju varit jobbigt länge, men nu är det riktigt illa. Eftersom det är flera som har och ska (inklusive jag) sluta så läggs mer och mer jobb på de som är kvar. Så jobbigt är bara förnamnet. De senaste två veckorna har jag känt mig väldigt stressad, trött och ont i magen. Jag var hemma från jobbet två dagar den här veckan pga magen och att jag var så trött/utmattad så att det kändes som att jag skulle falla ihop. Bokstavligt. Det här har pågått så länge nu och jag har inga reserver att ta av. De är körda i bott.

En av dagarna som jag var hemma kände jag bara att jag måste till det där kustsamhället och få andas och känna lugn. Så jag åkte dit och gick en lång och härlig promenad med min kompis. Så fort jag kommer dit så kommer lugnet. Jag tror att det har mycket att göra med havet. Min kompis som bor där är en av mina bästa och äldsta vänner. Jag har alltid varit mycket där och det samhället är speciellt för mig. Det har länge varit en dröm för mig att bo där. Jag har kollat efter jobb, sökt ett par stycken men inte fått något. På vägen upp härom dagen bestämde jag mig för att göra ett allvarligt försök i att flytta dit. Så på vår promenad kollade vi i vilka områden det kommunala bostadsbolaget har bostäder och väl hemma fyllde jag i en intresseanmälan. Det är dessvärre väldigt lång kö, förmodligen flera år. Men jag måste ju börja någonstans och det finns ju även privata hyresvärdar. Vad det gäller jobb så får jag helt enkelt pendla. Det är inte så himla långt. Jag känner att jag har velat det här så länge och nu är det dags att kämpa för de saker jag vill ha.

Kustsamhället är en av de sakerna. Nytt jobb är en annan, check på den! :) Barn (IVF:en) är en tredje. Hur och när jag ska lösa den biten känns väldigt oklar just nu med tanke på nytt jobb och att det inte kommer vara läge att vara ledig och speciellt inte med kort varsel...

Den fjärde saken som jag vill kämpa för är spanet. Den här helgen är han bortrest. Nästa vet jag inte men jag ska fråga till veckan om han vill ta en öl då. Nervös!! I söndags kände jag mig ganska förhoppningsfull angående svaret men allteftersom dagarna har gått har jag blivit mer osäker. Jag vet att han tycker om mig och att det finns intresse. Men jag vet ju inte vad han vill med det. Han kanske stortrivs med att vara singel och har ingen lust att lära känna någon på ett djupare plan. Men som en del i mitt nya "ta för mig liv" så ingår det att jag måste våga och vill han inte är det bättre att få veta det istället för att investera mer känslor och tid. Den här helgen träffar jag ju honom inte och jag saknar honom. Mycket. Sedan midsommar har vi träffats i stort sett varje helg och i ett par månader har vi pratat när vi har setts. Jag har sagt det förut, men är han väldigt speciell. Jag var inte beredd på det här och det kom lite som en chock nästan. Håll tummarna till veckan. Tror att det behövs. Är rädd för att det blir ett nej.

Det är flera saker som stressar mig:

* mitt nuvarande jobb
* att jag snart ska börja nytt jobb (det känns så klart roligt också!)
* IVF:en och allt runt det
* risken att spanet säger nej (vilket jag ju snart vet...)

Jag har hemska stressdrömmar varje natt. Imorse väcktes jag mitt i en som handlade om att jag skulle kastas i fängelse (varför vet jag inte, jag var oskyldig och skulle inte få någon prövning i domstol) och få sitta där några år. Jag bröt ihop och storgrät över att det skulle innebära att jag inte skulle få barn och att det inte skulle bli något med spanet. Min chef (nä hon är inte min favorit...) var den som visade poliserna till mig och gråtandes sa jag till henne att jag hoppades att hon förstod att det innebar att jag inte skulle få barn. Hon svarade bara att jag fick väl ta det senare och gick. Där vaknade jag med en hemsk känsla i kroppen och med bultande hjärta. Så jag packade ihop mig och åkte ut till familjens sommarstuga. Det är det näst bästa stället för mig att slappna av på. I natt hoppas jag att få sova i lugn och ro och det ska bli skönt att inte bli väckt av grannbarnen... :S

I helgen blev det besök på kusten igen med ett härligt gäng tjejer. Massa skratt och energinivån och gladnivån blev påfyllda. :)

I fredags träffade jag på mitt span igen och vi pratade lite igen. Han är så rolig och trevlig. & jädrigt snygg. Det var längesen jag kände att jag bara vill se mer av nån och prata mer med honom. En härlig känsla! Han bor i det kustsamhälle jag ofta besöker så jag kommer nog att springa på honom fler gånger.

Jag har haft några sömnlösa nattimmar när jag legat och grubblat på vad jag ska göra OM det blir nåt mer av det. Vad jag ska göra med IVF:en menar jag. Det jag kom fram till är att jag lever här och nu. Den här tiden kommer inte igen. Det blir kanske inte nåt av den här flirten, men jag vore väl dum om jag blundade när han tittar och spelade ointresserad. Jag är blyg och om jag ska våga ta initiativ till nåt mer så kommer det att krävas mycket av mig. Jag är så feg. :( & jag vill inte vara för på eller tolka honom fel. Tro att han är intresserad när han inte alls är det. Det har hänt förut liksom. :( Det är svår balansgång av att visa intresse och samtidigt inte göra bort sig.

Jag tog i alla fall ett litet steg framåt genom att skicka en vänförfrågan till honom på Facebook, vilken han accepterade! :)

Nu har min semester börjat och det är härligt. Tack vare att jag är så trött så har jag inte behövt slösa nån tid på att varva ner i år. ;)

Jag är och hälsar på min kompis på kusten några dagar. Igår skulle vi ta en lugn utekväll och gå hem tidigt för vi var båda väldigt trötta. Istället blev det en ganska lång kväll och vi pratade med massa folk. Bland annat så pratade jag med mitt span. ;) Ja, trots alla goda föresatser och försök med skygglappar så kan jag inte låta bli att spana på den här killen. Snygg, trevlig, rolig och med tatueringar är det svårt att låta bli! :) Det var den roligaste kvällen jag har haft på väldigt länge och idag har jag känt mig så himla glad. & mer levande än jag gjort det senaste 1 1/2 året. Härligt!

Mina planer på IVF har inte ändrats, men jag orkar inte hålla min skyddsbarriär uppe. Jag VILL spana och kanske flirta lite. Jag saknar det. Så just nu lever jag i en liten sommarbubbla. IVF:en finns i bakhuvudet (det går nog inte en dag utan att jag tänker på det), men några få sommarveckor till vill jag bara få vara, leva i nuet och inte bekymra mig alltför mycket för det som ligger framför mig. Det kommer en tid när jag måste ta tag i saker och ta beslut. Men den tiden är inte nu.

För några veckor sen sökte jag två jobb. Det ena fick jag inte och det andra är jag kallad för intervju! Yes!! :) Intervjun är om några veckor så jag hinner förbereda mig. Det kan behövas. Det är tio år sen jag var på en intervju sist. Skulle jag få tjänsten så har jag ingen aning om hur jag ska få det att gå ihop med IVF-planerna. Verkligen ingen aning. Jag vill, och faktiskt måste, byta jobb. Men det får ju inte stoppa mina barnplaner. Men ett steg i taget. Att bli kallad på intervju känns som ett stort steg framåt!

Annars så rullar det väl på... Semestertider på jobbet men massor att göra. Jag är trött och väntar på att det snart är dags för mig att få lite ledigt. Det ska bli skönt!

Jag har bara mig själv att skylla för min urdåliga karaktär och x antal kg upp under en tid, men speciellt under det senaste året. Men fy f-n vad jag hatar bikinis och provrum. Igår provade jag min gamla bikini (= köpt förrförra året för 800-900 kr) som var lite för liten redan då (men köpte den i ren desperation eftersom inget passade). Nu passar den inte överhuvudtaget. No way. Inte ens i närheten. :(

Idag, mot bättre vetande, provade jag några bikinis på KappAhl. Katastrof. Inte nog med att jag kände mig misslyckad för att de inte passade. På mig idag har jag haft ett par brallor som jag gillar jättemycket och som jag känt mig fin i. I provrumsspegeln såg jag allt annat än fin ut. Blä. Så nu gillar jag varken bikinis eller min kropp överhuvudtaget.

Bikiniproblemet beror på att utbudet till stor byst är... så där... 90 % är halterneck vilket jag inte kan ha. Första prion är att hitta nån som passar. Passar den så vore det kul om den var någorlunda fin. När de två önskemålen är uppfyllda så hade jag varit glad om jag inte blev ruinerad. Stora kupor = oftast dyrt.

Byte av ämne: ni har kanske läst om att från april 2016 så kan det bli lagligt i Sverige för ensamstående med assisterad befruktning. Heja Sverige! Det var på tiden. Just nu vet jag inte hur jag ska göra till hösten med Danmark. Köra på och alltså behöva ta lån på ca 100 000 kr eller vänta in Sverige. Problemet är att jag inte vet när jag skulle få sätta igång här. Även om lagen träder i kraft i april så vet jag inte när det väl kör igång. Vilka köer kommer det att bli? När kan man sätta upp sig? Det är ju brist på donatorer så väntetid förutsätter jag att det blir. Om jag hade vetat att i april kan jag göra IVF i Sverige, då hade jag hoppat Danmark i höst. Men är väntetiden flera månader eller ännu längre, då kan och vill jag inte vänta. Men jag slipper gärna ett stort lån... Jag vet inte!?

För övrigt så känner jag en viss tillbakagång i mitt mående. Mycket jobb och övertid har tagit ut sin rätt och jag känner av det. Så nu gäller det att försöka lyssna på kroppen igen.

Om jag bortser från bikinidilemmat (svååårt) så ser jag fram emot sommaren och förhoppningsvis lite värme. Jag ser fram emot ljumma kvällar efter jobbet och jag ser fram emot besök på kusten ibland på helgerna. Längtar!! :)

Jag är förvånad och glad över att en jämn ström har kikat in på bloggen under min nästan månadslånga frånvaro... :)

Det är svårt att förklara hur den senaste tiden varit. Ett töcken antar jag. Jag har varit ledsen, utmattad, frånkopplad och väldigt låg. Situationen på jobbet har gått från att vara dålig till katastrofal. Folk mår dåligt. Chefen övervakar oss på ett sätt som inte är ok. En morgon för ett tag sen tog jag mig knappt till jobbet. Jag gick hem tidigare och var sen hemma i två dagar. Jag blev bjuden på lunch hos min syster som bor fem minuters promenad bort. Den promenaden tog alla mina krafter. Några hundra meter... Några dagar senare tog jag tre semesterdagar mitt i veckan. Det var fint väder och jag var ute och grejade från morgon till kväll. Det var där nånstans som jag tror att det sakta vände lite grann.

Jag är fortfarande otroligt trött många stunder och har dålig ork. Men jag känner mig gladare och orkar vara lite social. Idag har jag äntligen ställt mig på crosstrainern igen. Inte länge, men det känns så skönt att orka träna lite, lite grann igen. 

IVF-frågan har jag däremot ingen ork att tänka på nu. Tankarna snuddar ibland, men jag orkar inte. Naturligtvis finns det hela tiden i bakhuvudet, men jag orkar inte tänka aktivt på det eller ta några steg i den praktiska processen. Efter sommaren så hoppas jag att jag är redo.

Jag är rädd att jag aldrig kommer till IVF. Att jag inte kan ladda om eller att den ekonomiska aspekten sätter stopp. Jag är rädd att jag gör behandlingarna, men att det inte blir nåt barn. Jag är rädd för att jag förblir barnlös. Rädd!

Åter till mitt jobb... Situationen och arbetsmiljön är väldigt dålig. Min chef har precis sagt upp sig, vilket innebär att vi kommer att få en fjärde chef på ett år. Att hon slutar och får en annan tjänst hos oss innebär att hon vet bra mycket mer om mig än jag känner mig bekväm med. Att hon visste det som chef var en sak, det här är en annan. Att vi får en annan chef innebär också att jag kommer att behöva utlämna mig själv igen. Angående ledighet med kort varsel så kommer jag att kräva att min f.d chefs godkännande gäller även i fortsättningen.

Det är många hos oss som vill därifrån och som letar nya jobb. Två av dem som jag umgås mest med där har fått nya arbeten och slutar om ett par månader. Jag är väldigt glad för deras skull och ledsen för min egen. Det är svårt att bli "lämnad kvar" på ett ställe som jag mår dåligt på. Även om det inte är den ultimata tiden att söka annat arbete har jag kommit fram till att jag måste göra det för att må bra. Nuvarande arbetsplatsen är ett sjunkande skepp.

Det här får räcka för nu. Förhoppningsvis blir det inte flera veckors uppehåll!

Idag har det också känts förhållandevis bra så idag ringde jag vårdcentralen som har hjälpt mig med prover m.m Jag behövde dels få mer Levaxin utskrivet och så ville jag kolla det här med IVF-medicinerna. Levaxin fixade de men svaret på den andra frågan var nej. Det hade jag ju väntat mig. Kostnaden för de läkemedlen ryms inte i deras budget. Läkaren tipsade mig dock om att Göteborgs kvinnoklinik (där jag gjorde äggledarspolningen) eller reproduktionsenheten på Sahlgrenska kanske kan hjälpa mig. Nån som har erfarenhet av att ställa den frågan till dem? Planen är att försöka kontakta kvinnoklinken imorgon.

Jag har även kollat upp lite annat ikväll och nu är jag totalt helt slut. Det kan tyckas lite det jag har gjort idag, men det är det inte. Det kräver mer energi av mig nu än vad det hade gjort för några månader sen. Jag känner mig glad över att jag har orkat att ta tag i lite saker idag. Orkar jag inte imorgon så kontaktar jag kvinnokliniken på måndag istället. Jag tänker inte tvinga mig igenom nåt.

Nu ska jag vila lite innan det är sovdags. ;)

Idag har det känts bättre än på länge. Inte bra, men bättre. Jag hoppas att det fortsätter så här för då kanske jag snart orkar ta tag i saker.

Påsken var lugn. Jag lånade två av brorsbarnen under flera dagar och det var så mysigt och härligt. De är så underbara och ger så mycket må bra-energi. Jag var helt förbi av trötthet och kanske var det inte det bästa med barnpass när jag borde vilat. Men även om vi hittade på lite saker så var det lugna dagar. Hade jag inte lånat dem hade jag mått mycket sämre psykiskt. När de inte var här längre var det så fruktansvärt tomt... Tyst och tomt.

Jag har märkt flera gånger att min hjärna inte fungerar. Jag glömmer saker hela tiden och tappar ord. Jag börjar göra en sak, får fokus på nåt annat och glömmer bort den första saken. Så kan man ju vara lite även normalt sett, men det här är på ett sätt som jag inte brukar vara. Jag brukar ha rätt bra koll. Det är svårt att förklara, men det är läskigt! Till stor del för att jag har varit här förut och jag vill inte att det ska bli värre...

Jag känner mig urholkad, dränerad. Utsidan ser ut som vanligt mer eller mindre, men kroppen och speciellt ansiktet känns helt urholkat. Igår på jobbet gick jag in flera gånger på toa för att bara få sitta och blunda. På lunchen åkte jag hem och vilade. Jag fick frågan igår om jag inte funderat på sjukskrivning. Jo, det har jag ju men av flera skäl, bl.a den ekonomiska aspekten, så vill jag inte det. Motargumentet då var att om jag kraschar helt så kommer jag ju inte att orka med IVF. Väldigt sant. Jag fick också frågan hur stark min känsla är att jag är på väg åt samma håll som för några år sen. Svår fråga. Men jag är väl halvt säker, om inte mer. Förmodligen mer. Jag är rädd att sommaren kommer att knäcka mig. Har jag så här lite energi nu så att jag knappt tar mig igenom dagarna, hur ska jag orka med en slitsam sommar?

Jag vet att jag måste göra nåt. Men min förhoppning är att dagens positiva förändring håller i sig. Om den inte gör det måste jag offra några semesterdagar och se till att jag får en lite längre ledighet. Igår kändes det riktigt hopplöst och jag kände mig låst. Idag känns det lite bättre och jag känner ett litet hopp om att jag inte kommer att sjunka längre nu.

Just nu är högsta prioriteten att vila så mycket som möjligt. Följden blir att jag inte är så social, att dammråttorna frodas och att jag inte vårpiffar på utsidan. Men det får vara så! Jag måste komma tillbaka. Jag vill ju sätta igång med IVF:en.