Det är fruktansvärt på jobbet nu. Det har ju varit jobbigt länge, men nu är det riktigt illa. Eftersom det är flera som har och ska (inklusive jag) sluta så läggs mer och mer jobb på de som är kvar. Så jobbigt är bara förnamnet. De senaste två veckorna har jag känt mig väldigt stressad, trött och ont i magen. Jag var hemma från jobbet två dagar den här veckan pga magen och att jag var så trött/utmattad så att det kändes som att jag skulle falla ihop. Bokstavligt. Det här har pågått så länge nu och jag har inga reserver att ta av. De är körda i bott.

En av dagarna som jag var hemma kände jag bara att jag måste till det där kustsamhället och få andas och känna lugn. Så jag åkte dit och gick en lång och härlig promenad med min kompis. Så fort jag kommer dit så kommer lugnet. Jag tror att det har mycket att göra med havet. Min kompis som bor där är en av mina bästa och äldsta vänner. Jag har alltid varit mycket där och det samhället är speciellt för mig. Det har länge varit en dröm för mig att bo där. Jag har kollat efter jobb, sökt ett par stycken men inte fått något. På vägen upp härom dagen bestämde jag mig för att göra ett allvarligt försök i att flytta dit. Så på vår promenad kollade vi i vilka områden det kommunala bostadsbolaget har bostäder och väl hemma fyllde jag i en intresseanmälan. Det är dessvärre väldigt lång kö, förmodligen flera år. Men jag måste ju börja någonstans och det finns ju även privata hyresvärdar. Vad det gäller jobb så får jag helt enkelt pendla. Det är inte så himla långt. Jag känner att jag har velat det här så länge och nu är det dags att kämpa för de saker jag vill ha.

Kustsamhället är en av de sakerna. Nytt jobb är en annan, check på den! :) Barn (IVF:en) är en tredje. Hur och när jag ska lösa den biten känns väldigt oklar just nu med tanke på nytt jobb och att det inte kommer vara läge att vara ledig och speciellt inte med kort varsel...

Den fjärde saken som jag vill kämpa för är spanet. Den här helgen är han bortrest. Nästa vet jag inte men jag ska fråga till veckan om han vill ta en öl då. Nervös!! I söndags kände jag mig ganska förhoppningsfull angående svaret men allteftersom dagarna har gått har jag blivit mer osäker. Jag vet att han tycker om mig och att det finns intresse. Men jag vet ju inte vad han vill med det. Han kanske stortrivs med att vara singel och har ingen lust att lära känna någon på ett djupare plan. Men som en del i mitt nya "ta för mig liv" så ingår det att jag måste våga och vill han inte är det bättre att få veta det istället för att investera mer känslor och tid. Den här helgen träffar jag ju honom inte och jag saknar honom. Mycket. Sedan midsommar har vi träffats i stort sett varje helg och i ett par månader har vi pratat när vi har setts. Jag har sagt det förut, men är han väldigt speciell. Jag var inte beredd på det här och det kom lite som en chock nästan. Håll tummarna till veckan. Tror att det behövs. Är rädd för att det blir ett nej.

Det är flera saker som stressar mig:

* mitt nuvarande jobb
* att jag snart ska börja nytt jobb (det känns så klart roligt också!)
* IVF:en och allt runt det
* risken att spanet säger nej (vilket jag ju snart vet...)

Jag har hemska stressdrömmar varje natt. Imorse väcktes jag mitt i en som handlade om att jag skulle kastas i fängelse (varför vet jag inte, jag var oskyldig och skulle inte få någon prövning i domstol) och få sitta där några år. Jag bröt ihop och storgrät över att det skulle innebära att jag inte skulle få barn och att det inte skulle bli något med spanet. Min chef (nä hon är inte min favorit...) var den som visade poliserna till mig och gråtandes sa jag till henne att jag hoppades att hon förstod att det innebar att jag inte skulle få barn. Hon svarade bara att jag fick väl ta det senare och gick. Där vaknade jag med en hemsk känsla i kroppen och med bultande hjärta. Så jag packade ihop mig och åkte ut till familjens sommarstuga. Det är det näst bästa stället för mig att slappna av på. I natt hoppas jag att få sova i lugn och ro och det ska bli skönt att inte bli väckt av grannbarnen... :S

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blir jag lite äldre... tjoho! Det är faktiskt rätt skönt att bli 41. Förra året hade jag ångest och dessutom kändes det som att jag var TVUNGEN att fira. Firandet blev jättelyckat, men åldern i sig hade jag stora problem med. Det enda som känn...

Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. Så jag tänker lite extra på alla er som liksom jag inte lyckats. Kram på er! ...

Snart är flytten över och det ska bli skönt. Jag ser fram emot att inreda den nya lägenheten och att allt lugnar ner sig lite. Att lämna kustsamhället känns däremot inte bra. Jag vet att jag på ett sätt säger lite hejdå till det i och med flytten. In...

Jag tittade lite tillbaka i min blogg igår. Det är två år sen jag gjorde ett försök att bli gravid... Det känns både som att det var nyss och väldigt längesen. Det är svårt att läsa och minnas. Även om jag har beslutat mig för att inte göra någ...

När året började kände jag mig positiv. Nytt år, nya förutsättningar! Jag vill känna så. Men saker har inte varit och är inte bra.    En del av orsaken är min boendesituation. Jag älskar mitt kustsamhälle. Men jag känner mig ensam och har gjort d...