Ligger hemma i förkylning och feber och vill bara sova. Tyvärr har det blivit ett problem där jag bor. Jag ska egentligen inte säga att grannbarnen för ett himla liv för det är så barn är. Problemet är att det hörs så väl ner till mig. Det går liksom inte att stänga ute. I helgen flydde jag till familjens sommarstuga men det börjar bli för kallt att vara där. Men jag var tvungen att komma bort för jag kände att jag höll på att bli galen av stress och trötthet.

I lördags skulle jag ha åkt till kustsamhället och fikat med en kompis. Hon ställde tyvärr in men jag åkte ändå. Jag gick en sväng på bryggan och åkte sen och satte mig med min bok på en klippa. & bara andades och släppte in lugnet. I söndags passade jag mina tre brorsbarn som är helt underbara. Men jag är inte i fas och den yngste är så vild så efter några timmar med dem så var allt lugn borta och jag hade ont i magen igen.

Jag har så svårt att hitta lugnet just nu. I kustsamhället hittar jag det men det blir ju bara korta turer dit och väl hemma och på jobbet så är det borta. Jag byter ju snart jobb och jag hoppas att en del av stressen försvinner då.

Nu ska jag göra ett nytt försök att sova.

... hade varit bra att ha en... Men jag har ingen. :( Angående spanet alltså. Jag är i en återvändsgränd och väggarna runt mig känns väldigt höga. Mitt enda alternativ nu är att avvakta och se vad som händer. Men jag gillar inte det. Det kan ju ta flera månader innan vi ses/hörs igen. Men gör det det så var han väl inte så intresserad då. :( Som det är nu så kan jag bara vänta och se, vilket inte är så lätt när man saknar någon.

För några dagar sen skrev jag till spanet + bror att jag kanske skulle till deras samhälle till helgen och undrade om de ville ta en öl. Jag skrev till båda för att vi har så kul ihop och för att det inte skulle bli lika stort som om jag hade frågat bara spanet. Inget svar. Jag förstår inte varför. De tycker om mig, jag tycker om dem. Vi har kul. Men ok, de är killar och vi tänker inte likadant. Så visst, de kunde inte eller kände inte för det och svarade inte. Jag kan köpa det. Det kommer dock en sak till.

Jag vaknade inatt med bultande hjärta och kände mig väldigt stressad (hur jobbveckan varit orkar jag inte ens gå in på... Men mycket stressdrömmar). Jag låg vaken länge innan jag somnade om bara för att ett par timmar senare vakna av att grannbarnen sprang maraton ovanför mitt huvud. När jag låg vaken på natten bestämde jag mig för att åka till kustsamhället oavsett bröderna eller inte. Jag behövde andas. Så idag på eftermiddagen åkte jag. Jag köpte lite mat och tog med mig till en klippa vid havet. När jag suttit där ett tag kände att jag ville ha någon form av respons så jag skickade ett meddelande till brodern och undrade om det var lugnt ikväll. Inget svar. Han kan i och för sig vara rätt seg på att svara, men ändå. Att spanet inte gillar chatten vet jag, men brodern och jag har ju skrivit en hel del där. Det krävdes en del mod för att fråga dem så det känns ju rätt trist att inte få någon respons alls. Jag försökte ta för mig lite mer än jag brukar, men det gick ju inget vidare! Men bättre att våga lite än tvärtom.

Spanet, brodern och resten av deras familj är iväg på resa i helgen. Jag, spanet och brodern har en gemensam chattgrupp på fb. Igår kväll började brodern skriva i den och sen även spanet lite grann. Men även när inte han skrev så verkade han vara delaktig i det brodern skrev. De hade druckit en del öl så det var ju ingen seriös konversation direkt. ;) Hur som helst så känns det roligt att han/de tänkte lite på mig när de var iväg. :)

Det är fruktansvärt på jobbet nu. Det har ju varit jobbigt länge, men nu är det riktigt illa. Eftersom det är flera som har och ska (inklusive jag) sluta så läggs mer och mer jobb på de som är kvar. Så jobbigt är bara förnamnet. De senaste två veckorna har jag känt mig väldigt stressad, trött och ont i magen. Jag var hemma från jobbet två dagar den här veckan pga magen och att jag var så trött/utmattad så att det kändes som att jag skulle falla ihop. Bokstavligt. Det här har pågått så länge nu och jag har inga reserver att ta av. De är körda i bott.

En av dagarna som jag var hemma kände jag bara att jag måste till det där kustsamhället och få andas och känna lugn. Så jag åkte dit och gick en lång och härlig promenad med min kompis. Så fort jag kommer dit så kommer lugnet. Jag tror att det har mycket att göra med havet. Min kompis som bor där är en av mina bästa och äldsta vänner. Jag har alltid varit mycket där och det samhället är speciellt för mig. Det har länge varit en dröm för mig att bo där. Jag har kollat efter jobb, sökt ett par stycken men inte fått något. På vägen upp härom dagen bestämde jag mig för att göra ett allvarligt försök i att flytta dit. Så på vår promenad kollade vi i vilka områden det kommunala bostadsbolaget har bostäder och väl hemma fyllde jag i en intresseanmälan. Det är dessvärre väldigt lång kö, förmodligen flera år. Men jag måste ju börja någonstans och det finns ju även privata hyresvärdar. Vad det gäller jobb så får jag helt enkelt pendla. Det är inte så himla långt. Jag känner att jag har velat det här så länge och nu är det dags att kämpa för de saker jag vill ha.

Kustsamhället är en av de sakerna. Nytt jobb är en annan, check på den! :) Barn (IVF:en) är en tredje. Hur och när jag ska lösa den biten känns väldigt oklar just nu med tanke på nytt jobb och att det inte kommer vara läge att vara ledig och speciellt inte med kort varsel...

Den fjärde saken som jag vill kämpa för är spanet. Den här helgen är han bortrest. Nästa vet jag inte men jag ska fråga till veckan om han vill ta en öl då. Nervös!! I söndags kände jag mig ganska förhoppningsfull angående svaret men allteftersom dagarna har gått har jag blivit mer osäker. Jag vet att han tycker om mig och att det finns intresse. Men jag vet ju inte vad han vill med det. Han kanske stortrivs med att vara singel och har ingen lust att lära känna någon på ett djupare plan. Men som en del i mitt nya "ta för mig liv" så ingår det att jag måste våga och vill han inte är det bättre att få veta det istället för att investera mer känslor och tid. Den här helgen träffar jag ju honom inte och jag saknar honom. Mycket. Sedan midsommar har vi träffats i stort sett varje helg och i ett par månader har vi pratat när vi har setts. Jag har sagt det förut, men är han väldigt speciell. Jag var inte beredd på det här och det kom lite som en chock nästan. Håll tummarna till veckan. Tror att det behövs. Är rädd för att det blir ett nej.

Det är flera saker som stressar mig:

* mitt nuvarande jobb
* att jag snart ska börja nytt jobb (det känns så klart roligt också!)
* IVF:en och allt runt det
* risken att spanet säger nej (vilket jag ju snart vet...)

Jag har hemska stressdrömmar varje natt. Imorse väcktes jag mitt i en som handlade om att jag skulle kastas i fängelse (varför vet jag inte, jag var oskyldig och skulle inte få någon prövning i domstol) och få sitta där några år. Jag bröt ihop och storgrät över att det skulle innebära att jag inte skulle få barn och att det inte skulle bli något med spanet. Min chef (nä hon är inte min favorit...) var den som visade poliserna till mig och gråtandes sa jag till henne att jag hoppades att hon förstod att det innebar att jag inte skulle få barn. Hon svarade bara att jag fick väl ta det senare och gick. Där vaknade jag med en hemsk känsla i kroppen och med bultande hjärta. Så jag packade ihop mig och åkte ut till familjens sommarstuga. Det är det näst bästa stället för mig att slappna av på. I natt hoppas jag att få sova i lugn och ro och det ska bli skönt att inte bli väckt av grannbarnen... :S

Det blev en riktigt bra kväll. :) Vi satt på restaurangen när spanet och brodern plötsligt dök upp. Jag blev så himla glad! :) Men också jättenervös! Det har jag inte blivit förut, men det var väl det att jag kände att det här var sista chansen att kolla av honom för att se om jag ska våga bjuda ut honom. När jag gick fram till honom och brodern så verkade han glad att se mig. Vi stod och pratade själva en stund och det kändes väldigt avslappnat och det blev dessutom inte bara skoj och flams utan även lite mer "seriöst" prat. Mitt sällskap åkte hem tidigt så jag fortsatte kvällen med spanet + bror. En jätte, jättetrevlig kväll. :) Just nu känns det inte omöjligt att han säger ja till att ta en öl. Vi får se. Jag tycker så himla mycket om honom så jag hoppas att det här går vägen. Han är en väldigt fin kille.

Jag skrev ett meddelande på Facebook till spanet förra helgen som bara skickades, inte levererades. Nu tänkte jag lägga upp det lite för att föreslå en öl så småningom. Så jag skrev och frågade hur läget var och att det var längesen jag sprang på honom nu. Det meddelandet levereras heller inte!! Står bara som skickat. Varför funkar det inte?!? Nu står jag ju i ett dödläge. Jag kan inte kontakta honom och jag kommer heller inte att träffa honom. Problem!! :(

......

Det blir en tur till kusten trots allt. Håller tummarna för att jag träffar på spanet...