Idag när jag klev in på jobbet var jag lättad över att de värsta dagarna var gjorda. Det är jobbigt att försöka hålla skenet uppe när hela ens inre gråter. Jag vet att jag inte lyckas så bra och jag vet att jag var gladare förr. Men det har hänt mycket sedan dess. När jag är på jobbet vill jag bara få jobba och få vara ifred i det. Men vi har problem, dålig stämning och misstro. Det tar energi från mig som jag inte har. Jag blir också irriterad ibland, men för det mesta försöker jag stänga av och stänga ute det negativa. Men det är svårt. Problemen där känns på ett sätt så små. Pyttesmå i jämförelse med så mycket annat. Men det är vår vardag och där vi spenderar mest tid, så på det sättet är väl problemen inte så små. 

Ok, slut på gnäll från min sida. Jag fick tag på en ultraljudstid på tisdag i nästa vecka. Det är dag 11 i cykeln. Jag försökte få tid hos en annan läkare än sist gång. men dessvärre blev det samma igen. Den här gången är jag dock lite mer förberedd och vet vad jag ska fråga om slemhinnan. Återigen är jag så glad och tacksam för bemötandet av vårdcentralen. De är så trevliga och hjälpsamma. Hon som svarade ansträngde sig verkligen för att försöka pressa in mig hos den läkaren jag ville ha. Det gick ju inte, men jag är tacksam för att hon försökte så mycket som hon gjorde. Imorgon är det dags att hämta ut en ny kur med Pergotime som jag börjar med på onsdag, alltså dag 5. En fundering som kanske är en dum fundering, men likväl ändå är en fundering: effekten av Pergotime kan ligga kvar i kroppen i ett par månader efter senaste kuren. När jag nu börjar med en ny kur, finns det risk för överstimulering då? Gammal effekt + ny kur. Jag har ingen aning. Jag vet bara att jag absolut inte får bli överstimulerad. Två mogna äggblåsor max. Samtidigt vill jag ju gärna att det ska vara två och inte en. Men inte heller tre. Jag vill absolut att inseminationen ska bli av. Den positiva effekten som man kan få av äggledarspolning har man i ca tre månader, vilket innebär att detta bör vara sista gången. Jag vill ha allt positivt som går att få.

Nu försöker jag att se framåt. Alla misslyckade försök känns så klart. Mer än vad jag kan beskriva. Men just ikväll orkar jag inte tänka på dem. Nu vill jag sätta igång igen. Nytt försök, nytt hopp, en ny chans...