Jag är fortfarande väldigt trött (har precis sovit i soffan nån timme...), men jag ska försöka få ihop ett inlägg ändå. :)

Det gick bra i tisdags. Jag blev ju lite stressad på ditresan p.g.a köerna, men jag var ändå mycket lugnare och inte lika känslosam som första gången. En sak som är viktig vid insemination är motilitet = antal rörliga spermier. Man bör ha 10 miljoner, men gärna 20. Vid försök nr 1 fick jag en donator med MOT 18, alltså 18 miljoner = bra. Denna gången fick jag en donator med MOT 26 = ännu bättre. Dessutom är den här donatorns graviditetskvot uppfylld i Danmark och han får nu bara donera till kvinnor utomlands. Bra resultat på honom alltså! :)

På hemresan var det en väldigt krånglig väg från bilen och in till själva färjan. Även om jag har superdåligt lokalsinne så var det inte bara jag som hade svårt att memorera vägen. När vi närmade oss land och jag skulle gå till bilen hittade jag inte och det slutade med att jag fick fråga en säkerhetsvakt som dessutom var dansk. Det var rätt tydligt att han tyckte att jag inte hade koll. ;) Väl i land fortsatte strulet. P.g.a vägbygge var trafiken omdirigerad och hade jag inte haft en lastbil framför mig som hittade rätt så hade jag inte fixat det. Det var noll skyltning och rörigt med körning i bussfiler och hit och dit. Jag tackade lastbilschauffören högt för mig själv sen. :) Väl hemma kvart över ett på natten stupade jag i säng och somnade på stört.

Jag försöker att inte tänka så mycket på vad som ev. händer inuti min kropp och jag har ingen känsla för om det lyckas eller inte. Däremot så känns det som att jag kommer att lyckas, jag vet bara inte när. Det viktigaste är naturligtvis ATT det lyckas och inte när.

....

Till nåt helt annat. Jag har haft anledning att fundera över att min sorg över barnlösheten inte är självklar eller förståelig för alla. Att för mig betyder en annans gravidmage eller barnvagn en sorg och en smärta som känns ända in i själen. Det handlar inte om att jag inte skulle vara glad för den lyckligas skull. Men den påminnelsen som jag får när jag ser detta, påminnelsen om vad jag saknar i mitt liv och skulle ge allt för att få... Det gör så ont. Det gör ont i varenda cell. Jag försöker verkligen att stänga av de känslorna och att inte känna eller tänka alls. Men den här sorgen och saknaden sitter så djupt och har man inte upplevt det här själv så tror jag inte att man kan förstå fullt ut. Jag önskar ingen att känna så här, men ibland skulle jag vilja dela med mig av känslan om så i bara några sekunder. De sekunderna kanske skulle förändra synen och förståelsen för varför jag blir ledsen ibland. De gånger jag inte lyckas dölja att jag är ledsen är väldigt, väldigt få i förhållande till hur ofta jag känner så. Ibland blir jag så trött på att jag ska vara glad för andras skull, men det är inte alltid lika självklart med förståelse för min situation. Men jag får väl försöka komma ihåg att det handlar bara om att man då inte har upplevt detta själv och inte kan sätta sig in i det.

Jag möter inte oförståelsen så ofta. Inte öppet. Däremot känner jag mig utanför i stort sett varje dag. På fikarasterna och lunchrasterna på jobbet så pratas det väldigt ofta barn. Helt naturligt och självklart. Det är klart att man vill prata om sina barn. Det är ju det finaste man kan få! Jag förstår det. Verkligen. Får jag barn kommer jag också att vilja prata om henne eller honom. Men vad ska jag som barnlös säga? De enda erfarenheter jag möjligtvis kan dra upp är från när mina syskon var små (det är stor åldersskillnad på några av oss) eller prata om mina brorsbarn. Det är inte samma sak. Jag känner mig utanför och onormal. Jag är i en ålder när man "ska" ha barn. Jag trodde att jag skulle ha det, men jag har inte det. Jag menar inte att det pratas barn av elakhet mot mig. Så klart inte. Det är heller inte lätt att hitta samtalsämnen som alla kan vara delaktiga i. Men kanske finns det en anledning till att jag inte hoppar av glädje inför att se bilder av för mig okända personers bebisar eller till att jag inte delar den totala eufori som en del på min arbetsplats känner när ett nytt kungabarn har fötts. Det är deras glädje. Inte min.

Det är inte meningen att låta bitter. Jag försöker bara förklara hur det känns. För mig. Jag känner mig på det stora hela hoppfull inför att jag kommer att lyckas. Men innan dess är saknaden en verklig smärta som jag bär med mig varje dag och har gjort länge. Kunde jag stänga av den hade ingen varit lyckligare än jag!

Det jag egentligen vill säga är att även om man inte kan förstå hur det känns, så acceptera och respektera att det här en verklig smärta för mig. Jag är inte missunnsam. Men precis som glädjen över ett barn är verklig, är min sorg verklig. Ni är många därute som förstår mig och stöttar mig på alla sätt och vis och jag är så tacksam och glad för er. Ni gör det hela mindre svårt och vägen mot målet lite rakare. Tack! Min "lilla" utläggning rör människor som förmodligen aldrig kommer att läsa det här. & anledningen till att de inte förstår mig är inte av elakhet. Bara oerfarenhet och kanske en liten gnutta brist på empati. ;)

Nå väl, Långt inlägg. Jag läser mina egna ord och känner att jag låter negativ. Det är inte menat så. Jag tror att jag kommer att få barn. Men jag blev idag påmind om att inte alla förstår mig och jag måste få lite utlopp för det. Ni blev mottagarna helt oförtjänt. ;)

Kram på er! :)