Efter mycket googlande igår och idag så har jag bestämt mig. Det blir ingen mer insemination. Det är verkligen inget lätt beslut! Jag är inte säker på att det är rätt och tanken finns ju att tänk om det hade tagit sig på nästa försök? Men det hade det kanske inte och då hade jag tänkt så om nästa försök också. Det känns rätt skönt att inte göra en sista insemination och veta att det verkligen är den sista. Det hade blivit en stor känslomässig press.

För många år sen på min tidigare arbetsplats blev jag sjukskriven för utmattningsdepression. Detta efter några års extrem stress, lång pendling till och från arbetet plus det faktum att jag ville vara "duktig" och arbetslojal. Jag har nu varit s.k frisk i nästan elva år. Men vad är frisk? Den tiden är den värsta i mitt liv. Det var totalt nattsvart. Jag storgrät för småsaker, tappade ord, klarade inte av för många intryck, fick "lyckopiller" och drabbades av svår ledvärk. Den lider jag i allra högsta grad av än idag. Ändå är jag tacksam för de lärdomar jag fick av detta. Mina varningsflaggor hissas tidigare nu och jag känner igen tecknen innan det förhoppningsvis har gått för långt. Men nu har varningsflaggorna hissats. Jobbsituationen spelar in, den tar mycket kraft. Men barnförsökandet har stor del i det också. Den känslomässiga berg och dalbanan, allt planerande, stressen och oron har tagit ut sin rätt. Idag på jobbet hade vi ett kort ståmöte. Jag kunde inte stå rakt upp och ner utan fick gå och luta mig mot några skåp. Jag har ett stillasittande jobb men idag har jag knappt ens orkat sitta upp på stolen. Jag glömde vad jag hade gjort en minut tidigare. Svårt att fokusera. Jag känner mig helt slut. Totalt. Det var den insikten som fick mig att bestämma mig. Ingen mer insemination. IVF:en kommer att kräva mer av mig och jag har mycket att läsa på och kolla upp och jag vill inte vara helt tom på krafter när jag sätter igång. I dagsläget har jag ingen aning om när det blir. Om två månader? Tre? Jag vet inte. Jag måste ta reda på mer först. Jag vill inte ha nån lång paus, men jag behöver en paus så att jag har lite nya krafter när det kör igång.

Googlat ännu mer nu och ett problem med IVF är att få det danska receptet omskrivet av en svensk läkare. Får man inte det så gäller inte högkostnadsskyddet och då blir det dyyyyyrt. Jag vet inte riktigt vilka siffror som stämmer men det jag har läst om är 20 000-30 000 kr. IVF-behandling på tre behandlingar blir runt 65 000 kr. Men då kan det tillkomma x antal tusen till för jag har inte riktigt förstått vad som ingår. Sen tillkommer resorna och ev. övernattningar. Så det hade ju varit himla bra att få medicinerna på högkostnadsskyddet... Synd att jag inte har en läkare i släkten!!

Japp nu har det kört igång så på tisdag börjar jag med Pergotime igen. Jag vet inte om det är åldern (blä, hatar att saker kan ha att göra med åldern) eller om det har med Pergotime att göra, men mensen har ändrats de två sista cyklerna. Mycket mindre i mängd och mycket mer smärta.

Är jag ledsen? Ja det är klart. Men det är som att jag inte orkar ta in det. Jag har i stort sett bestämt mig för att göra ytterligare ett par inseminationer och läsa på om IVF under tiden.

Jag är inte lika akut ledsen nu och det är skönt. Det känns tungt men jag går inte runt och kämpar mot tårarna hela tiden. Jag tror inte att det blir nåt den här gången heller. Jag har inga symtom. Lite molvärk är väl allt egentligen. Just nu orkar jag inte vara ledsen över det.

Men om vi skulle ta nåt positivt i den här bloggen för en gångs skull! :) Jag fick sms från Apoteket idag. Pergotime har kommit! Så imorgon ska jag hämta ut mina två återstående kurer. Jag trodde att leveransen skulle bli uppskjuten igen så jag blev mycket positivt överraskad! :)

Precis som jag trodde igår kväll så är det dags att åka imorgon. Jag hade önskat att den hade kommit ikväll istället. Det hade känts bättre med tajmingen (som jag ändå inte vet nåt om...) Jag ska ringa kliniken nu på förmiddagen och hem och boka biljett på lunchen. :)

Jag är glad och tacksam över att kroppen funkar och att jag kan lita på den tidsmässigt. Stegringen är på gång nu och jag tror att den kommer imorgon. Det betyder att jag åker på fredag i så fall. Jag skulle så hemskt gärna vilja åka på lördag eftersom jag får sällskap i så fall. Det hade varit jätteskönt att inte behöva göra resan själv. Men då måste stegringen komma på fredag och det är dag 14. Jag brukar ju få den på dag 12-13 och den är som sagt på gång. Så det är väldigt troligt att den kommer imorgon. Attans måste jag ändå säga... Men, men, det är inget att göra nåt åt. Det är bara att testa imorgon igen!

Igår var jag på Apoteket för att hämta ut Levaxin och passade då på att fråga efter Pergotime. Fortfarande ingen Pergotime. När jag frågade sist var beräknat leveransdatum hos leverantören den 6 februari, vilket nu var uppskjutet till den 18 februari. Jag kunde ana ett halvstort frågetecken vid det datumet så risken finns att det blir uppskjutet ännu mer. Jag har inte ord för hur irriterande jag tycker att det hela är. Det är visserligen ingen livsuppehållande medicin, men nu har den varit slut i flera veckor (enligt läkaren jag träffade idag) och det är rätt allvarligt med tanke på hur många som går och väntar på den. Så fort de kommer in kommer jag att hämta ut mina två resterande kurer på samma gång. Om jag får tag i några innan de tar slut igen...

Det är väl inte nån nyhet att läkare har olika svar och är heller kanske inte speciellt konstigt. Men jag tyckte att det var rätt komiskt idag när läkaren sa att effekten av Pergotime finns kvar månaden efter och nästa efter det. :) Ultraljudet gick bra. Slemhinnan var på drygt 8 mm, vilket känns mycket bättre än förra gången då den var på 5 mm. Den var treskiktad, vilket är bra. På ena sidan har jag en äggblåsa på 16,5 mm och en på 10 mm. På den andra sidan har jag en på 13,5. Det är väl den på 16,5 som är med i spelet. Så egentligen är det väl bara en att hoppas på. Det räcker ju med en, men det hade känts bättre med två. Det som gör att jag kommer att åka om några dagar är att slemhinnan ser bra ut, att det finns åtminstone ett potentiellt ägg och att sköldkörtelhormonnivån är på en mycket bättre nivå nu. 

Jag frågade honom om det här med att slemhinnan var tunnare sist gång och om det kunde bero på att jag gick på Pergotime då. Det kunde det sa han. Enligt honom kan man få östrogen för att motverka det, men han verkade inte riktigt förstå varför jag ev. skulle vilja ha det. Han var betydligt mer meddelsam den här gången, men jag fick fortfarande inte ur honom allt. För mig känns det självklart att jag vill undvika tunn slemhinna när jag tar Pergotime, men han verkade inte förstå problemet. Ja, ja, jag får väl skjuta på den frågeställningen lite och googla på om det finns alternativ till östrogen vilket är receptbelagt. Men som sagt, jag tyckte betydligt bättre om honom den här gången och han frågade på lite om inseminationerna och val av donator. :)

Man får dock aldrig känna lugn och ro här i livet för när jag gick in på Stena Lines sida nu för att kolla lite på avgångstider så verkar de ha stora problem med bokningsdelen. Det tar flera minuter att få nåt svar alls och antingen så finns det inga avgångar alls på fredag eller lördag, eller så finns det ingen på lördag men ev. på fredag. Det är ju sportlovstider så det kan ju vara så att det är fullbokat... Jag hoppas verkligen inte det för då har jag problem... Lite frid i själen hade varit välkommet!!

Åh... dessa kommentarer... Om man ändå kunde filtrera dem. Idag fick jag kommentaren "& du är ju snart 40 också". Personen vet om mina försök. Kommentaren kom efter att vi hade pratat om att Pergotime var slut och jag hade berättat att jag fått kommentaren att det är ju bara en månad som jag eventuellt får stå över. Men det är inte så enkelt som att det "bara är en månad". Det finns inget "bara" med det här. Tiden tickar på och mina försök har nu pågått i ett år. En månad utan försök är en månad där ägg slösas bort. Graviditetschanser som slösas bort. Det var då jag fick kommentaren. Först och främst ska jag ju fylla 39 och vara det i ett år. Sen ska jag fylla 40. Personen ifråga menade inte att stressa mig, utan det var av medkänsla och förståelse för att jag känner tidspressen. Men den kommentaren har nu bitit sig fast och spelas om och om igen i mitt huvud. Jag känner mig ju redan pressad och behöver ingen påminnelse. Sen är det ju inte kört bara för att man har fyllt 40. Men att min 40-års dag närmar sig stressar mig helt klart.

Helgen har varit bra annars. Gårdagen var rätt slapp medan jag har haft fullt upp hela dagen idag. Imorgon är det dags att ställa klockan så där hutlöst tidigt igen och på tisdag är det ultraljudsdags igen. Det fanns en tid i mitt liv när jag naivt förknippade ultraljud endast med att titta på det lilla livet som växte där inne. Men så är det ju inte. Man kan ju göra det av andra anledningar. På tisdag gör jag mitt fjärde och hittills har det ju inte varit av den anledningen som jag vill att det ska vara. Men det ska bli spännande att se statusen på äggblåsorna. Det är lite komiskt hur fort jag har vant mig vid manliga gynekologer. Förr var det en sån där "det skulle jag aldrig, aldrig vilja vara med om". Nu är jag inte bekväm i situationen (det är jädrigt svårt att vara bekväm i den situationen överhuvudtaget), men det är heller inga större problem. Målet överskuggar de lite småjobbiga sakerna.