Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. Så jag tänker lite extra på alla er som liksom jag inte lyckats. Kram på er!

Snart är flytten över och det ska bli skönt. Jag ser fram emot att inreda den nya lägenheten och att allt lugnar ner sig lite. Att lämna kustsamhället känns däremot inte bra. Jag vet att jag på ett sätt säger lite hejdå till det i och med flytten. Inte bara p.g.a flytten, men jag tror inte att jag kommer att spendera speciellt mycket tid där framöver. Som jag har berättat förut så har jag i hela mitt liv varit där mycket. Men det ser inte ut att bli så framöver och det är mest det som känns så fruktansvärt jobbigt. Jag vet att flytten är rätt, men jag önskar verkligen att jag hade kunnat bo kvar.

Jag ångrar inte att jag flyttade dit även om jag mått sämre än på länge under en stor del av tiden som jag bott där. Det har inte påverkat mina känslor för samhället. Jag tror att flytten behövdes för att bryta allt jobbigt jag gick igenom under inseminationerna. Jag fick andra saker att fokusera på och att sitta på klipporna och titta ut över havet hjälpte mig med många jobbiga tankar. Tankar om att jag inte lyckats bli gravid och tankar som jag brottades med när jag insåg att jag hade känslor för J. Havet har hjälpt mig att reda ut oredan i mitt huvud.

För den som inte vet vad som hänt mellan mig och J så kan man inte ana att det har varit katastrofalt dåligt. Det går inte att se minsta spår av det som hänt. Ibland känns det som att jag har drömt... Vi är precis som vi var tidigare minus flirtandet. Han tycker om mig och jag tycker om honom och en dag ska jag fråga honom vad som hände. Varför han blev tyst. Men först flytten.

Jag tittade lite tillbaka i min blogg igår. Det är två år sen jag gjorde ett försök att bli gravid... Det känns både som att det var nyss och väldigt längesen.

Det är svårt att läsa och minnas. Även om jag har beslutat mig för att inte göra något mer försök att få barn på egen hand så betyder det ju inte att barnlängtan inte finns kvar. Det gör den i allra högsta grad. Den är lika stor som tidigare. Men jag orkar inte mer. Försöken och allt som var under den tiden höll på att knäcka mig totalt. Någonstans måste jag nog inse att det inte är meningen att jag ska få barn. Vilket känns så märkligt... Jag vet att jag skulle bli en jättebra mamma. Men det hjälps liksom inte. Alla som skulle bli bra föräldrar blir inte föräldrar och alla som är föräldrar är inte bra föräldrar.

Vet ni vad en av de första tankarna jag får när jag träffar nån eller ser nån i ett program på tv? "Undrar om han/hon har barn." Det är liksom den största funderingen jag har, om en person "ser ut" att ha barn eller inte. När personen ifråga har barn (vilket från mitt håll verkar vara det absolut vanligaste) så känner jag mig alltid lite misslyckad. Dumt. Det hör jag ju. Men att inte få barn känns som ett stort misslyckande. Det poppar upp nya gravida hela tiden och hela tiden gör det ont. Jag måste hitta nåt sätt att hantera det för med största sannolikhet blir jag aldrig mamma och helt säkert är att jag kommer att stöta på fler gravida under min livstid. Hur får jag det att sluta göra så ont?!

När året började kände jag mig positiv. Nytt år, nya förutsättningar! Jag vill känna så. Men saker har inte varit och är inte bra. 

En del av orsaken är min boendesituation. Jag älskar mitt kustsamhälle. Men jag känner mig ensam och har gjort det rätt länge. Vissa saker har ändrat sig sen jag flyttade dit och jag har egentligen inte nån att umgås med där. Jag är van att vara själv mycket och att göra saker själv, men jag fixar inte att vara ensam. Stor skillnad..

En annan orsak är skitstöveln som vi kan kalla J. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om hur mycket jag tyckte om honom från första stund, hur han klev in i mitt hjärta, hur rolig, charmig, trevlig och fin han är. Hur allt blev fel mellan oss, om missförstånd och sårade känslor hos båda. Om hur mycket jag saknar honom. Framför allt som vän. Om hur han försvann ur mitt liv och hur jobbigt jag har tyckt att det har varit att bo så nära varann (grannar) och ändå vara mil ifrån varann. Men jag nöjer mig med att förklara det så här. Han tillsammans med ensamheten är i alla fall de två största anledningarna till att jag bestämde mig för att flytta tillbaka till min hemstad. Men J och jag har kontakt (just nu) eftersom han kommer att ta över min lägenhet. Han är en orsak till flytten och flytten är orsaken till att vi har kontakt igen. Ödets ironi... När vi träffades för att han skulle se på lägenheten var han den J jag lärde känna. Shit vad jag saknar honom. Det är sorgligt att se tillbaka på hur otroligt roligt vi hade ihop och hur nära vi var och att allt sen blev så fel. Jag förstår inte hur det blev så... Men i alla fall, kontakt har vi just nu och om jag ska gissa så kommer den att upphöra när flytten är avklarad. Det vill jag inte, men kanske är det lika bra... 

Boendesituationen och J är ett par av anledningarna till att jag har mått väldigt dåligt. Det är lite bättre nu, men inte bra. Det är en stor sorg att flytta. Hur mycket kustsamhället betyder för mig tror jag inte att nån förstår riktigt. Min hemstad där min familj, vänner och jobb finns är hemma och kommer alltid att vara det. Men kustsamhället är hemma också. Det är där mitt hjärta finns och där jag finner ro och mår som bäst när jag sitter på en klippa. Mitt huvud vet att flytten är rätt, men hjärtat är inte lika säkert. 💔

Även om flytten är jobbig så längtar jag tills den är över. Just nu är det väldigt lite vila. Jag har tagit ett extrajobb så det plus packande tar upp mycket av den lediga tiden. Men det är snart över! Jag hoppas att saker faller lite på plats då, att flytten tillsammans med att sommaren kommer gör att jag kan må bättre. Sommaren är min bästa årstid så det känns inte omöjligt. :)

Dejten då? Ja det har inte gått så bra. Jag tröttnade på att han inte tog några initiativ. Men nu har han tagit ett litet initiativ och föreslagit att ses när jag har flyttat. Jag tror det när jag ser det...