Som många andra har jag blivit sårad ett antal gånger i livet. Både av vänner och av "kärlekar". Jag har också sårat och det är jag så klart inte stolt över. Den senaste som sårade mig var han som visade sig vara en skitstövel.. Han var någon som jag tyckte otroligt mycket om och som tyckte om mig. Ett tag. Tills han slutade höra av sig. Inte en förklaring, inte ett pip. När jag inte hörde av "dejten" på några dagar blev jag nojig och fick för mig att han också körde fegisstilen genom att sluta höra av sig. En del av mig trodde inte det om honom, men den nojiga sidan kunde inte tänka klart. 

Men han hörde av sig och jag tänkte att "nu får jag skärpa mig!" Min största fiende är mina tankar och ibland (ofta) är det ingen hejd på dem. Jag har bestämt mig för att verkligen försöka ta det lugnt och lita på att han vill fortsätta träffa mig tills han eventuellt säger något annat. Den senaste skitstöveln ska inte få förstöra det som eventuellt kan bli!👏🏻👏🏻

Hmm... jag hade väntat och väntat och väntat på den här andra dejten och hade nog rätt höga förväntningar. Det var inget fel på dejten så, vi tog en lång promenad och pratade. Jättemysigt, skönt och trevligt.😊 Men han skulle iväg imorgon och ville komma hem i tid, så det blev bara en promenad. & det blev bara kramar, ingen puss. Jag vill ju ha en puss!! Men jag tog ju inte heller något initiativ till det... Det är en sak att flirta i sms som vi gör och en helt annan sak att ta initiativ till puss när man står ute i vinterkylan påpälsad i vantar och mössa. Han i mössa, inte jag... vill ju inte sabba frisyren.😅 Han är grymt snygg i mössa... och utan...😉

Det känns nog mest lite snopet att det inte hände mer än sist. Men han sa att han vill ses igen. Jag får ha lite tålamod. Är det meningen så kommer det. Men det hade ju varit trevligt med en puss innan midsommar...! Jag tror att han är seriös, men som sagt, det lär visa sig. Jag fick inte riktigt igång charmoffensiven så hoppas på ett nytt tillfälle snart.😊 Det känns i alla fall skönt att "pratet" flyter på. Det är inte svårt att hitta samtalsämnen och vi frågar åt båda hållen, alltså att han frågar mig saker och jag frågar honom. 

& ärligt talat det gör det inte sämre att han är så jädra snygg.😍

Imorgon blir det äntligen dejt igen! :) :) Det har varit enormt trögt att få till den så det känns skönt att den äntligen ska bli av. Han lever ett väldigt aktivt liv och jag hoppas att det är orsaken till att det varit svårt att få till den här dejten och att det inte beror på för lite intresse. Det visar sig. Men jag får väl lägga in stora charmoffensiven för säkerhets skull. ;)

Vi skulle setts hos honom men nu blir det istället så att han kommer hit så jag fick panikstäda här förut!

Förutom dejten så känns det väldigt välkommet att det är fredag. Det har varit en lååång vecka!

Ja, som jag skrev sist så kommer jag inte att försöka bli mamma på egen hand. Jag orkar helt enkelt inte. Jag orkar inte gå igenom mer av det där på egen hand. Jag orkar inte med oron och besvikelsen. Jag orkar inte leva med att allt kretsar runt att räkna, hoppas och bli gruvligt besviken. Orkar inte med gråt som känns som att jag ska gå sönder. Orkar inte se mig själv försvinna i min längtan efter barn. Det har varit en lång resa att komma fram till det och det är inte utan sorg. Det känns orättvist så klart. Jag vet att jag skulle bli en bra mamma och det har känts som en naturlig del av livet. Självklart. Men som de flesta vet så blir inte livet alltid som man tänkt och önskat. Så är det. Det är för jävligt. Det är riktigt jävla för jävligt, men så är det. Jag ångrar inte resan jag gjorde. Det var fruktansvärt, men det var något jag behövde gå igenom. Annars hade jag garanterat blivit bitter. Jag kanske blir bitter ändå, men jag hoppas inte det. Jag tror inte det. Beslutet känns rätt nu och jag får tro på att beslutet är rätt. Träffar jag någon som vill ha barn så vill jag försöka. I annat fall så vill jag vara den bästa fastern och mostern som går att vara till mina underbara, älskade syskonbarn. Älskar dem oändligt mycket!

Inseminationerna, oron, hoppet, räknandet av dagar, planeringen, livet som stod stilla vid sidan om och besvikelsen gång på gång höll på att knäcka mig. Bokstavligt. Jag tog tjänstledigt hösten 2015, men allt det nya på den nya arbetsplatsen blev för mycket. Allt kom ikapp mig och jag mådde fruktansvärt dåligt. Det slutade med att jag avbröt tjänstledigheten och gick tillbaka till min gamla arbetsplats. Där har det blivit mycket bättre och jag trivs. Min chef har satt mig på olika projekt och jag känner att jag har utvecklats massor under det senaste året. Jag säger ifrån mer och står upp för mig själv mer än förut. Så heja mig. ;)

Jag flyttade till mitt älskade kustsamhälle och pendlar nu några timmar om dagen. Det är värt det. Älskar havet och lugnet. Folk är trevliga och hälsar i affären, på promenaden, ja var som helst. :) Litet, lugnt, blåsigt och rogivande!

Kärleken... det som varit tar vi i en kortversion. Det är för krångligt att förklara. Men känslorna för mitt span övergick istället till någon annan. Den personen satte fart på mina tankar och satte mina fördomar på prov. Lagom till min insikt bestämde sig denna person, som klivit in i mitt hjärta, för att bli en feg omogen skitstövel. Vi var vänner och det är vi inte längre och det känns väldigt sorgligt. Han är en skitstövel nu men jag saknar den han var. Jag saknar vår vänskap.

Det positiva med den upplevelsen var i alla fall att den fick mig att vara lite mindre feg. Våga lite mer. Tro på mig själv. Så jag tog kontakt med en kille som jag träffade i somras men som det aldrig blev något med då. När vi träffades var det som att det bara var vi i rummet trots att det var tokfullt. Vi såg bara varann. Jag vet inte varför det inte blev något. Det kändes lite trögt att få till något och jag vet inte... vi orkade väl inte? Jag hade dessutom fokus åt ett annat håll egentligen. I alla fall: nu har vi träffats en gång och vi har sms-kontakt om att träffas igen. Vi bor några mil ifrån varann och han jobbar knepiga skifttider så det är inte lätt att få till. Under jul och nyår har vi inte lyckats alls, men jag hoppas och tror att det kommer att hända någorlunda snart. Känslan av tröghet som fanns i somras finns kvar. Men jag tror inte att trögheten beror på ovilja eller ointresse så nu ger jag inte upp med en gång. Jag tror att det fanns en anledning till att vi träffades där och då. Han spenderar mycket tid i "min" by och har gjort det i många år, men ändå har vi aldrig träffat på varann här förut. Jag gillar honom och jag vill lära känna honom! :)

Uppdatering klar. :)