... men det händer ju ingenting just nu. Det dröjer till nästa helg innan jag vet hur det gick. Men jag tror inte att det lyckades. Det känns inte så. Det kan vara så att den känslan kommer av att jag försöker skydda mig själv från besvikelse. Eller så stämmer känslan. :(

Min yngsta syster som är 15 år yngre än mig ska få barn om ett par månader. Jag får nästan panik när jag tänker på det. Jag försöker vara glad för hennes skull, men det är svårt. :( Med en nybliven mamma och en som snart blir det i vår syskonskara, är det väldigt mycket barnprat när vi träffas i familjen. Med all rätt så klart. Men jag vet inte hur mycket mer jag klarar om jag inte lyckas med försöken snart. Visste jag att jag kommer att lyckas hade det varit en annan sak, men det vet jag ju inte... Varför ska det vara så självklart med barn för vissa och en sån kamp och ovisshet för andra? Jag hatar det här. Ibland känner jag att jag inte orkar mer, jag skiter i det. Men det kan jag ju inte. Ger jag upp får jag inget barn. Måste kämpa vidare!...