Idag ringde jag vårdcentralen igen för att kolla om de fått provsvaret på senaste TSH-provet. Medan hon tittade efter frågade hon om jag var med barn. Åh vad jag önskade att jag hade fått svara ja på den frågan... Provsvaret hade kommit och ett brev hade postats till mig igår. Hon kunde inte svara på vad provsvaret betydde. Väl hemma låg brevet i brevlådan och jag slet upp kuvertet. Nivån är bra!! Tack och lov! Jag ska nu fortsätta att ta samma dos. Det känns väldigt skönt.

Jag har fortfarande inte fått svar från Danmark. Men det spelar kanske inte så stor roll. Jag har ju redan bestämt mig för att göra ultraljudet på tisdag och låta det avgöra om jag ska åka eller inte.

Hela den här veckan har varit fruktansvärd. Jag har inte alls mått bra. Men en av stenarna på mina axlar föll i och med brevet idag. Så nu känns det bättre. Jag testade med äl-sticka imorse och än så länge ser det ut att vara flera dagar kvar till stegring. Jag kommer nog inte att testa imorgon utan vänta en dag eller två. Jag har inte så många test kvar så jag vill inte använda för många alltför tidigt.

Jag är otroligt glad över att det är fredag imorgon. Jobbet kan på sätt och vis vara en bra distraktion, men jag har liksom inte nog med energi för att orka koncentrera mig där. Så helgen är välkommen.

En annan sak... jag har lagt märke till att jag har många fler besökare på bloggen nu än tidigare. Det känns roligt och jag är glad och tacksam över att ni följer den!

Jag ringde vårdcentralen imorse och samma gulliga människa som tidigare svarade. Hon blev alldeles bestört över att Pergotime är slut överallt och att det kan göra att jag kanske inte kan göra inseminationen. Hon sa att det är ju ett jättestort projekt det här och så ska det falla på att tabletterna är slut. Hon var jättegullig och förstående. Hon visste tyvärr inte det här med den eventuella kvardröjande effekten, men ringde tillbaka senare när hon hade pratat med en läkare. Läkaren sa nej. Det finns ingen effekt kvar. Medan jag väntade på svaret hade jag även mailat Danmark för att få deras syn på det. Eftersom jag har läst en del om det på nätet ville jag ha mer än en åsikt. Jag har inte fått svar från Danmark än.

Efter lite funderande bestämde jag mig för att göra ultraljudet på tisdag och kolla läget. Skulle det vara två mogna äggblåsor så åker jag, är det en så funderar jag. Men sen hände nåt väldigt överraskande. Jag har fått ägglossningskänningar. På dag 5?!? Det har aldrig någonsin hänt förut och jag har kollat ägglossningen länge. Långt innan jag började med inseminationerna. Så jag säger helt klart ja, det finns effekt kvar. Jag läste om en tjej som också fick sin ägglossning mycket tidigare månaden efter Pergotimekuren. Jag har läst om tjejer som berättar att deras läkare sagt att medlet går ur kroppen långsamt och därför finns kvar månaden efter. Jag vet inte vem man ska tro på, men jag väljer att tro på min kropp. Jag ska testa med äl-sticka till morgonen. Som det känns nu så är ultraljudet på tisdag i farozonen eftersom ägglossningen kan komma innan dess. Så jag hade en plan och nu vet jag inte igen... Jag får avvakta och se.

Jag känner mig lite villrådig och när folk säger "det får ju du bestämma om du ska åka den här gången", så känner jag bara att jag vill inte. Jag vill inte ta beslut som jag inte har en aning om de är rätt. Jag vill VETA vad som är rätt. Jag vill veta vad som kommer att funka. Jag vill ha ett facit. Men så funkar det ju inte... Jag känner mig i alla fall inte panikslagen på samma sätt längre. Jag mår dåligt över situationen och känner mig pressad över alla beslut och att tiden tickar. Men just nu känner jag att jag kan ta ett litet steg i taget. Jag känner att jag gjorde precis allt jag kunde för att få tag på Pergotime och jag har nån sorts plan nu. Det är bara att vänta och se...

Pergotime är slut i hela landet. En stund hade jag en fundering om de så fanns 30 mil bort så skulle jag ta ledigt imorgon och köra hela dagen om det behövdes. Men med "slut i hela Sverige" så är det ju inte ett alternativ. Jag är så besviken, arg och frustrerad. En liten lätt medvind hade varit välkommen. Jag ska ringa vårdcentralen imorgon och höra vad de säger om den kvardröjande effekten av Pergotime så här månaden efter en kur.

Jag mår verkligen inte bra. Jag känner det i hela kroppen. En sak till som går fel och jag kommer att bryta ihop. Jag är så arg på mig själv för att jag väntade så här länge och istället väntade på Mr Right som aldrig kom. Ett sånt slöseri med dyrbar tid! Det tjänar ingenting att tänka så, men jag önskar verkligen att jag använt min tid annorlunda. Ikväll har jag bokat in "prat-tid" med mamma. Jag behöver få ordning på tankarna och jag klarar inte det själv just nu.

Jag skulle hämta ut Pergotime inför starten imorgon. Men de är slut överallt. Precis överallt som ligger nånstans inom köravstånd. T.o.m i Göteborg som har massor av apotek. Jag känner mig väldigt uppgiven. :( Som tidigast kommer de in på fredag, men det är ju för sent. F-n, f-n, f-n.

När ska jag lära mig? Man ska aldrig, aldrig, aldrig googla på saker man är orolig för precis innan man ska sova.

Jag låg i sängen, skulle precis släcka men kom på snilleblixten att läsa lite om priserna för IVF. För tre behandlingar kostar det 46-50 000 DKK. Då ingår inte allt utan det blir x antal tusenlappar till. Plus resorna. Vad det blir i svenska kronor vågade jag inte räkna på. Att det kostar runt det hade jag en liten aning om. Men på en av klinikernas sida läste jag att de gör IVF efter tre-sex misslyckade inseminationer. Jag har gjort sju och ska snart göra min åttonde. Borde jag sluta med inseminationerna nu och gå på IVF? Jag har ju tänkt på att det närmar sig slutet när det gäller inseminationer så varför paniken? Jo, det blev så tydligt att det närmar sig slutet på resan och jag är livrädd för att jag måste ge upp. Jag kan inte leva ett barnlöst liv! Jag klarar inte det och vill inte det. Insikten slog mig i huvudet som en hammare: blir jag inte gravid på en eller två inseminationer och tre behandlingar IVF så är det kört. Jag har inte råd med mer. För IVF måste jag ta ett banklån. För att ytterligare stressa mig lite så måste jag börja med IVF innan året är slut för när jag är 40 kostar det ännu mer.

Jag vet att jag tänker flera steg i förväg. Men det gör man lätt i den här världen. Man är hela tiden ett eller flera steg framåt i tiden. För att förbereda och skydda sig antar jag. Jag har knappt sovit alls. Jag känner mig jättestressad. Ska allt vara förgäves? Visst är det bättre att ha försökt och misslyckats än att inte försöka alls, men f-n... Jag måste ju lyckas. Ingen press alls... *ironisk*

Nu är det i alla fall hög tid att göra mig färdig för jobbet. Hoppas att paniken lägger sig lite under dagen. Jag måste hitta nåt sätt att få tillbaka nån form av lugn. Inget blir bättre av panik.

Idag när jag klev in på jobbet var jag lättad över att de värsta dagarna var gjorda. Det är jobbigt att försöka hålla skenet uppe när hela ens inre gråter. Jag vet att jag inte lyckas så bra och jag vet att jag var gladare förr. Men det har hänt mycket sedan dess. När jag är på jobbet vill jag bara få jobba och få vara ifred i det. Men vi har problem, dålig stämning och misstro. Det tar energi från mig som jag inte har. Jag blir också irriterad ibland, men för det mesta försöker jag stänga av och stänga ute det negativa. Men det är svårt. Problemen där känns på ett sätt så små. Pyttesmå i jämförelse med så mycket annat. Men det är vår vardag och där vi spenderar mest tid, så på det sättet är väl problemen inte så små. 

Ok, slut på gnäll från min sida. Jag fick tag på en ultraljudstid på tisdag i nästa vecka. Det är dag 11 i cykeln. Jag försökte få tid hos en annan läkare än sist gång. men dessvärre blev det samma igen. Den här gången är jag dock lite mer förberedd och vet vad jag ska fråga om slemhinnan. Återigen är jag så glad och tacksam för bemötandet av vårdcentralen. De är så trevliga och hjälpsamma. Hon som svarade ansträngde sig verkligen för att försöka pressa in mig hos den läkaren jag ville ha. Det gick ju inte, men jag är tacksam för att hon försökte så mycket som hon gjorde. Imorgon är det dags att hämta ut en ny kur med Pergotime som jag börjar med på onsdag, alltså dag 5. En fundering som kanske är en dum fundering, men likväl ändå är en fundering: effekten av Pergotime kan ligga kvar i kroppen i ett par månader efter senaste kuren. När jag nu börjar med en ny kur, finns det risk för överstimulering då? Gammal effekt + ny kur. Jag har ingen aning. Jag vet bara att jag absolut inte får bli överstimulerad. Två mogna äggblåsor max. Samtidigt vill jag ju gärna att det ska vara två och inte en. Men inte heller tre. Jag vill absolut att inseminationen ska bli av. Den positiva effekten som man kan få av äggledarspolning har man i ca tre månader, vilket innebär att detta bör vara sista gången. Jag vill ha allt positivt som går att få.

Nu försöker jag att se framåt. Alla misslyckade försök känns så klart. Mer än vad jag kan beskriva. Men just ikväll orkar jag inte tänka på dem. Nu vill jag sätta igång igen. Nytt försök, nytt hopp, en ny chans...

Idag kom sorgen ikapp mig. Jag somnade aldrig om imorse och till slut orkade jag inte med mina tankar längre så jag gick upp, stoppade in massa tvätt (för att känna att jag ändå var lite duktig också) och gick och la mig i soffan framför min verklighetsflykt Downton Abbey. Efter ett par avsnitt gick jag till mina föräldrar och pratade lite med mamma. Jag satt ensam en stund i soffan och spelade ett spel på min iPad. Tårarna bara började rinna och de slutade inte. Jag torkade och de rann, jag torkade och de rann. Mamma kom in och vi pratade lite till. Jag blev även uppringd av min svägerska idag och vi hade ett väldigt bra och fint samtal. Jag kände mig lite tröstad av det. Efter det har jag passat min brorson på ett år som plötsligt somnade så fint i min famn medan vi såg på Teletubbies. Underbara lilla barn.

Nu när det är kört kan jag skriva vad jag kände i kroppen och som dels gav mig hopp och som dels gjorde att jag funderade på om det var Pergotime som orsakade det. Lite PMS har jag alltid, men det här var annorlunda. Jag hade väldigt ont i brösten, mådde illa och hade en molvärk som var annorlunda mot annars. Med tanke på utgången så var det nog Pergotime. Men jag kan säga att så som kroppen betedde sig så var det väldigt svårt att inte hoppas. Men nu gick det som det gick.

På onsdag är det dags för Pergotime igen och ny insemination blir förmodligen den 13:e eller 14:e. Om det blir den 14:e följer en kompis med och det är verkligen guld värt. Det gör att resan helt klart blir mer avslappnad och roligare. Till veckan får jag förhoppningsvis reda på resultatet av TSH:n. Jag hoppas att den har sjunkit till en bra nivå nu. Jag funderade lite på om jag ska vänta med fler inseminationer tills nivån har sjunkit tillräckligt. Men nej, jag kör på. Det är jättejobbigt när tiden bara går och jag inte gör nåt. Att ta ett par tabletter på morgonen och ta blodprov en gång i månaden räknas inte riktigt även om det förbättrar chanserna. När jag gjorde senaste inseminationen hade jag ätit den nya högre dosen i lite drygt en vecka och jag undrar hur mycket nivån hann sjunka på den korta tiden. Förhoppningsvis är nivån på en bättre nivå inför nästa försök.

Jag har legat vaken ett tag nu. Jag är jättetrött men kan inte somna. Det är så mycket tankar som far runt i huvudet.

Jag tänker på varför det inte lyckas. Varför det går fel varje gång. Är det nåt fel på mig eller är det nåt fel jag gör, kosten, är slemhinnan inte tillräckligt tjock/inte treskiktad, fel tajming osv. Jag tänker på IVF, på kostnaden, att det blir flera plötsliga resor till Danmark och till en ny klinik eftersom min nuvarande inte gör IVF, hur det är möjligt praktiskt med jobbet, när jag ska ge upp det om det inte funkar. Jag tänker på att det är familjekalas idag. Jag tänker på att det hade varit skönt att ha nån vid min sida, nån att komma hem till och få gråta ut hos och som är med mig genom besluten. Jag tänker på oförståelse. Jag tänker på orättvisan och jag tänker på hur många som kämpar. Så många. Jag tänker på att andra lyckas. Jag tänker på att jag snart blir 39, att det fortfarande finns tid men att den krymper väldigt fort. Väldigt fort. Jag tänker på att mitt andra liv susar förbi i periferin, diffust och utan att jag är riktigt närvarande, som innehåller massa måsten som jag inte riktigt har kraft att ta tag i. Jag tänker på att jag kanske måste ge upp en dag, att jag en dag måste ta det beslutet. När jag har tänkt det vill jag inte tänka mer. Det går inte att tänka vidare då.