Jag har så dåligt samvete... jag passade två av mina brorsbarn igår och idag på förmiddagen. På grund av att jag försökte vara flera personer till lags på samma gång och hamnade lite i kläm själv, så bröt jag ihop lite inför dem. Började gråta och skällde på dem. Fast det var ju inte deras fel. :( Jag sa förlåt sen och försökte förklara varför det blev så. Jag vet att de kommer att komma ihåg dagarna som roliga, men jag har dåligt samvete ändå. Jag vill inte skälla på dem. De är helt underbara. Det får inte gå ut över dem när jag mår dåligt.

Jag pratade med en av mina systrar sen som peppade mig lite. Det är ju massa hormoner i omlopp och dessutom förväntningar. Det är mer känslor som far runt än jag faktiskt insett. Jag känner mig superkänslig, lättstressad och har väldigt nära till tårarna hela tiden. Typ extremt pms:ig. Extremt. Det är så mycket som står på spel. Jag vill vara avslappnad kring hela barnproceduren, men hur ska jag kunna vara det? Jag vill det här mer än nåt annat och jag vet inte om det kommer att bli så. Det är inte lätt att slappna av då även om jag borde.

Jag kommer att träffa brorsbarnen på söndag igen och då ska jag pussa på dem extra mycket och vara en snäll faster igen.

Nej, istället för att sitta och deppa ska jag titta på dåliga serier på tv och ta en bit choklad.

Ha en fin helg!

Äntligen på svenskt vatten igen och kan med andra ord använda mobilen igen. ;)

Vi är framme i Göteborg om drygt en timme och jag längtar hem till min säng!! Men det har varit en bra dag. Det har flutit på smidigt. Barnmorskan och jag gjorde ett avtal om att det ska funka denna gången. Så jag får väl se till att hålla det avtalet då! ;)

Om jag har förstått det rätt så får man normalt sett ett "strå" med spermier vid varje insemination. Jag fick två idag vilket innebär att 45 miljoner rörliga spermier har inseminerats idag. Bara ägget är bra kan man ju tycka att nån av dem borde hitta rätt! ;)

Åh vad jag önskar att det tar sig denna gången...

För övrigt så är det kallt på båten men jag är rutinerad:

Herregud vilka tjötiga tanter som sitter bredvid mig... Jag är egentligen jättetrött, men med deras ljudnivå och pladder är det ingen risk att jag somnar. Vet inte om jag ska vara tacksam eller inte... ;)

Jag gillar Göteborg, absolut. Men jag skulle inte vilja bo där. Jag sitter nu på färjan, men det var väldigt långa köer och jag är glad att jag som vanligt åkte i god tid. Med den trafiken som är här är det svårt att beräkna körtid. Dessutom är det ju fruktansvärt tråkigt att sitta i kö...

I alla fall. Sitter som sagt och väntar på att färjan ska gå. Jag vaknade halv fyra i morse och var superstressad. Jag försökte använda djupandning för att komma ner i varv men jag tror att jag somnade tio minuter innan klockan ringde. Men jag får försöka sova lite i bilen efter inseminationen. Det löser sig! :)

Jag skickade ett mail till kliniken och meddelade att nästa försök förmodligen kommer att dröja ett par månader p.g.a spolning av äggledarna och sköldkörtelprov. Jag frågade också om det här med hormoner. De svarade att det bästa är att försöka få tag på en gynekolog i Sverige som skriver ut hormonerna (Pergotime) och tipsade mig om Femmis (Frivilligt ensamstående mammor med insemination/IVF). Jag känner till dem sedan tidigare och var medlem för ett par år sedan, men har nu ansökt om nytt medlemskap. Där finns alltså tjejer som är eller har varit i samma situation som mig. Jag hoppas kunna få lite tips om vart jag kan vända mig angående hormonerna bland annat. Det kan även vara lite skönt att få stöttning över huvud taget. Jag kan säkert också bidra med lite kunskap.

För övrigt så är det en riktig tung period just nu. Visst känns det som att det finns lite hopp med hormoner, spolning och prov. Men jag vet inte... Jag känner mig totalt uppgiven ändå. Ledsen. Det krävs ytterst lite för att jag ska börja storgråta just nu. Så fort jag ser en gravidmage så känns det som att en kniv vrids om i hjärtat. Jag är livrädd för att jag inte kommer att få uppleva det. Jag orkar varken se gravidmagar, barnvagnar eller höra på barnprat. Orkar inte. Hela tiden försöker jag att inte visa nåt och låta andra ha sin lycka ifred. Men jag vet faktiskt inte hur länge till jag klarar det. Jag vill inte dra mig undan. I min familj är det mycket prat om graviditeter och barn och jag vill inte att det ska bli ett skäl till att jag drar mig undan dem. Vi har en väldigt nära relation och träffas mycket och jag vill inte att det ska ändras för då mår jag dåligt av andra skäl. Men som sagt, jag vet inte hur länge till jag klarar det här. Hela tiden så känner jag mig som den besvärliga som tycker att andra ska ta hänsyn till mig och min känslighet kring barnfrågan. Jag vill inte att de ska behöva ta hänsyn till mig och det är därför som jag inte säger nåt till dem. De vet i och för sig att jag tycker att det är jobbigt, men jag tror inte att de förstår vidden av det. Jag vill inte vara den besvärliga. Jag vill vara delaktig i deras erfarenheter, i deras livssituation med att ha ett eller flera barn eller ha barn på väg... Jag vill vara delaktig i deras lycka. Jag vill också!

Ni får förlåta... jag skriver inte ofta nu för tiden och när jag väl skriver är det mest gnäll. Ändå håller jag igen. Jag skulle kunna gnälla ännu mer. ;) 

Det blir säkert bra och ett, tu, tre så sitter jag kanske där med ett positivt graviditetstest. Det är bara det att just nu är det en tung period och målet känns oändligt långt bort. Men visst måste det väl komma närmare?

Det femte försöket lyckades inte. Jag har verkligen känt det på mig och har faktiskt knappt ens hoppats. Som jag har skrivit förut så har jag känt att hoppet dalat rejält om att jag kommer att lyckas alls. Jag är visserligen inom normalspannet fortfarande och det kan ta många försök innan man lyckas även om allt är som det ska. Men jag känner att jag måste kolla upp vissa saker innan jag gör ett sjätte försök. Det går åt mycket pengar varje gång förutom tid, energi, hopp och oro.

Innan nästa försök ska jag försöka få äggledarna spolade och få sköldkörteln kollad. Jag ska även fråga kliniken om det här med hormoner. På ett sätt känns det jobbigt att behöva göra de här sakerna. Ytterligare tid går och jag hoppas att det inte blir några problem med att få äggledarna spolade och sköldkörteln kollad och det inom rimlig tid. Det här med hormoner känns lite krångligt, men jag hoppas att det klarnar. Akupunktören jag var hos tyckte ju att min sköldkörtel var förstorad. Det kan vara bra att kolla det för att dels släppa den oron och dels eventuellt åtgärda det. Problem med sköldkörteln kan påverka fruktsamheten så jag tror att det är en bra idé att kolla upp den. Jag borde kanske ha gjort det tidigare... Mina prover för några år sen var bra men det kan ju ha ändrat sig sen dess så klart.

Förutom att det känns jobbigt att behöva skjuta upp nästa försök (som så lägligt hade blivit på semestern = inga problem med ledighet från jobbet), så känns det även lite positivt . Det finns ju kanske ett skäl till att det inte har fungerat hittills och jag kan förhoppningsvis göra nåt åt det. Tyvärr blir det nog inget försök förrän tidigast i september p.g.a det här och semestertider. Jag hoppas kunna göra ett försök i september, men vi får se.

Jag tror att min känsla har stämt denna gången i alla fall. Att det inte lyckades. Spottings idag. Allt är som vanligt!

... men det händer ju ingenting just nu. Det dröjer till nästa helg innan jag vet hur det gick. Men jag tror inte att det lyckades. Det känns inte så. Det kan vara så att den känslan kommer av att jag försöker skydda mig själv från besvikelse. Eller så stämmer känslan. :(

Min yngsta syster som är 15 år yngre än mig ska få barn om ett par månader. Jag får nästan panik när jag tänker på det. Jag försöker vara glad för hennes skull, men det är svårt. :( Med en nybliven mamma och en som snart blir det i vår syskonskara, är det väldigt mycket barnprat när vi träffas i familjen. Med all rätt så klart. Men jag vet inte hur mycket mer jag klarar om jag inte lyckas med försöken snart. Visste jag att jag kommer att lyckas hade det varit en annan sak, men det vet jag ju inte... Varför ska det vara så självklart med barn för vissa och en sån kamp och ovisshet för andra? Jag hatar det här. Ibland känner jag att jag inte orkar mer, jag skiter i det. Men det kan jag ju inte. Ger jag upp får jag inget barn. Måste kämpa vidare!...