På tisdag är det dags att träffa gynekologen för att prata ev. fertilitetsutredning. Det blir en väldigt stressig dag... Först jobba några timmar, sen iväg till vårdcentralen som ligger i en annan stad ca 7 mil bort, sen hem till hunden som jag passar så att hon får mat och får komma ut en minisväng och sen tillbaka till jobbet. Jag hoppas att min chef inte frågar vad det är för läkarbesök som tar tre timmar... : S Senare på kvällen ska jag dessutom passa min brors tre barn, så jag kommer nog att vara lite trött när det väl är sovdags... ;)

Jag vet inte om jag behöver förbereda mig inför tisdagens besök?! Jag har ju inte varit med om det här förut så jag vet inte riktigt vilka frågor som kan komma upp. Jag funderar även på när jag ska göra nästa insemination. Den ev. utredningen kan nog ta sin tid så jag antar att jag kommer att göra nåt mer försök parallellt. Det är snart dags igen i så fall men jag har inte bestämt mig än och jag vet inte om det går att få ledigt från jobbet. Vi får se.

Officiellt kört.

Tack alla ni som stöttar mig via kommentarer, sms, samtal och "live". Kram!

Jag gick till jobbet imorse, men väl där så visste jag inte hur jag skulle klara av det. Jag satt med tårar i ögonen hela tiden och det är svårt att gråta i smyg när man sitter i kontorslandskap... Dessutom var jag yr och hade ont i magen och det var den versionen min chef fick. Den är sann, men beror förmodligen på hur jag mår psykiskt. Så jag är hemma och vet att jag på nåt sätt måste ta nya tag. Men inte nu.

Jag är bara så j-vla ledsen. Det är kanske inte jättemycket med sex misslyckade inseminationer. Det är ju mycket som ska klaffa för att det ska lyckas. Men det tär så på en... ALLT står på spel vid varje försök. Allt som jag vill ha och bryr mig om. Allt som betyder nåt. 

Så jag kollar på en film om en kille som sitter i dödscell och väntar på att bli avrättad för mord som han säger att han är oskyldig till. Så ja, han har det värre.

Men det är nog kört. Orkar f-n inte. Gråter så att det känns som att jag ska gå sönder. & jag känner mig så dum för att jag för några dagar sen trodde att det hade lyckats, trodde att jag kunde. Idag har inte ens mina små brorsbarn hjälpt som uppmuntran. Vill bara gräva ner mig och inte vakna förrän jag är gravid.

Igår kväll såg jag ett första tecken på att det kan ha misslyckats. Jag trodde inte det. Jag orkar inte! När jag fick veta härom dagen att en på jobbet är gravid så tänkte jag att det kanske jag också är. Men nu när jag inte verkar vara det så blir ju hennes graviditet så mycket jobbigare. :(

Min fina brorson ligger och sover bredvid mig. Jag är lite avundsjuk på att han sover så sorglöst, medan jag inte kunde sova igår kväll och har nu legat vaken länge på en sovmorgon. När han vaknar kommer han i alla fall att skingra mina tankar lite. <3

Runt onsdag bör jag veta om det lyckades. Sen i början på veckan har jag känt en del i kroppen. Det kan vara lite tidigt att känna nåt. Å ena sidan tror jag att det har lyckats, men å andra sidan är jag livrädd för att sätta ord på det. För om jag säger eller tänker (eller skriver...) det med ord känns det som att det skiter sig. & jag vågar inte tro att det har lyckats för den besvikelsen och sorgen som det kan föra med sig... orkar inte med den. Så jag pendlar fram och tillbaka. Jag vill inte ge upp hoppet samtidigt som jag inte vill hoppas för mycket.

Fortsätt hålla era tummar!

Härom dagen satt jag och pratade med min lillasyster som nyligen blev mamma. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om, men nåt om barn. Hon frågade mig hur jag känner att jag vill göra när det är min tur angående-vad-det-nu-var-som-hade-med-barn-att-göra. Inte OM jag får barn utan NÄR. Jag sa att det känns så skönt att höra hennes säga det och jag kommer inte ihåg exakt vad hon svarade, men andemeningen var att det är självklart att det kommer att lyckas.

Lite rörigt... hoppas att ni hängde med. :) Hur som helst så värmde det. Hon visste inte säkert vilken dag jag åkte till Danmark förrän efteråt, men i onsdags tänkte hon på mig hela dagen. Jag önskar att det ska betyda nåt positivt för min del.

Igår var jag på kalas med familjen igen. & ja, det var skitjobbigt. Jag behöver inte förklara mer än så. Idag fick jag ett sms av min syster (ja jag har en hel hög med systrar, men det här är den syster som fick barn i våras) där hon frågade om just gårdagen och att hon hade försökt hitta andra samtalsämnen. Det värmer också och betyder mycket.

Till alla som stöttar mig, peppar mig, tänker på mig:

Utan er hade jag aldrig orkat så här långt. Kram på er!

Efter att ha umgåtts med en syster och hennes charmige son några timmar på eftermiddagen så känns det nu lite bättre. Men jag vet att det krävs väldigt lite för att jag ska bli ledsen igen. Egentligen borde jag kolla på ET, Titanic eller nån annan riktigt sorglig film så att jag får böla av mig lite. ;)

I färjekön på väg hem i onsdags så tänkte jag på att det känns skönt att få ha lite hopp igen. De senaste månaderna när jag inte har gjort några inseminationer så har jag ju inte kunnat hoppas. Så det känns skönt att få känna lite hopp. Sen kan det hoppet bytas ut i besvikelse, men ändå... Just nu känns det bra att än så länge finns det hopp om att det här försöket slutar lyckligt!