Ja herregud så trött jag är. När jag kom hem efter bion igår kämpade jag för att hålla mig vaken men sov sen mellan halv åtta och halv tio. Hade jag lagt mig i sängen direkt så hade jag säkert sovit hela natten. Om en stund ska jag träffa två av mina systrar plus deras små gullungar så jag borde egentligen göra mig iordning nu. Ska snart... :)

Det här jag skrev om ägglossningssekretet... Att det bekymrade mig lite var för att utan ägglossningssekret: ingen bebis. Spermierna behöver det att simma i. Men för min del såg det tydligen bra ut så det känns väldigt skönt. 

Vid senaste ultraljudet fick jag ju veta att slemhinnan var 5 mm, vilket inte sa mig nåt. Men genom att googla lite har det blivit lite av ett orosmoln. Beroende på var man läser så behöver slemhinnan var runt 8 mm för att ägget ska fästa. Men framförallt måste den vara treskiktad. Slemhinnan växer under ägglossningen men jag vet inte hur mycket. Nån som vet??? Jag vet heller inte om min var treskiktad. Åh vad jag hatar när läkare inte kan PRATA. När han nu kollade slemhinnan kunde han väl förmedla om det såg bra eller dåligt ut?! Jag är jättetacksam för att vårdcentralen tar emot mig. Verkligen. Men det som jag är frustrerad över att det inte finns nån jag kan prata med. Det finns ingen uppföljning. Ingen som säger att om det ser ut så här så betyder det det här, om inte det här fungerar så kan du göra så här. Jag måste ta reda på allt själv och veta vilka frågor som jag måste ställa för att veta hur läget är med mig eller vad jag ska göra härnäst. Om jag inte blir gravid nu och då måste göra ultraljudet igen så vet jag i alla fall vad jag ska fråga angående slemhinnan.

Jag minns inte om jag under nån av de föregående försöken har fått stegring på kvällen och åkt dagen därpå. Jag orkar inte ta reda på det just nu. Men jag hoppas att jag åkte i rätt tid. Ägglossningen sker ju 1-3 dagar efter stegringen. Alltså kan jag ha ägglossat i lördags kväll när jag var i Danmark. Igår hade jag fortfarande värk runt äggstockarna, men på ett helt annat sätt än dagen innan då det gjorde väldigt ont. Jag bet mig själv i fingret ett par gånger för att det gjorde så ont. Idag är värken svagare. Min gissning är att ägglossningen skedde under lördagen. Ägget är befruktningsbart under ett dygn och spermierna lever också ett dygn. Ägglossade jag i lördags så borde väl tajmingen ha varit bra? Jag är så trött så hjärnan fungerar inte optimalt... När jag testade med ägglossningsstickan i fredags kväll så var första tanken att åka på söndagen, men jag kände bara att jag borde åka på lördagen. Det var en stark känsla som jag hoppas betyder nåt...

Barnmorskan trodde ju av nån anledning att jag skulle släppa två ägg. Två ägg = risk/chans för tvillingar. Men man kan ju också se det som att två ägg = större chans att nåt av dem blir befruktat. Det viktigaste för mig är att få barn. Sen om det blir ett eller två spelar ingen roll. Två barn skulle bli fruktansvärt jobbigt, men man klarar mer än man tror. Men ett steg i taget, först måste jag ju lyckas bli gravid överhuvudtaget.

Jag har absolut hopp denna gången. Fler ägg, spolade äggledare, lite lägre sköldkörtelhorminnivå och förhoppningsvis bra tajming på inseminationen. Men samtidigt så kan jag inte se varför jag skulle lyckas denna gången när det aldrig har lyckats tidigare... Den där jädra mensen kommer ju varenda månad och det är bara det jag känner till. Tiden som är nu är både fin och jobbig. Jag hoppas och är orolig på samma gång. BIM är runt den 31 januari.

Keep your fingers crossed!

Jag känner att jag måste förtydliga sista inlägget lite... Jag var jättetrött när jag skrev det.   

Det här med de sju busslasterna: de fick alltså gå på färjan innan. Så när jag och de andra bilkörarna körde ombord var de redan där. Jag fick knö mig in till sittplatserna och där var det överfullt. Men tack vare att jag ändå var där i god tid hann jag knipa åt mig en plats. Stolarna står grupperade fyra och fyra med ett litet, litet runt bord emellan. Stolarna går inte att flytta på, bara snurra på. Min stolsgrupp delade jag med en dansk familj på fyra personer, så ja, de fick turas om att sitta där. Stolarna står väldigt tätt och för att inte känna att jag klampade in på deras familjegrej (trots att det var jag som satt där först) vred jag stolen utåt. Problemet var att där var det ju nästa fyrgrupp med långa tonårsben och armar som flaxade runt. Nej, det var ingen behaglig resa. Nu tycker jag väl att den var mest komisk, men faktum är ändå att jag betalade drygt 1 000 spänn för resandet. Jag fick en sittplats, men det fick som sagt inte alla. Det satt högar med folk överallt så när jag skulle till border shopen och på toa fick jag i stort sett sicksacka mig fram. Hade jag inte fått min stol hade jag kontaktat Stena Line för betalar man så mycket för att resa så ska man banne mig få sitta ner på en stol. Så det så.

För att fortsätta gnällandet: tonåringarna var alltså på gemensam skidresa. De skulle inte gå ner till bussarna på bildäck utan gå av som "gående" (hittar inte rätt ord) och gå på bussarna utanför sen. Då tycker jag att de vuxna som var med och ansvariga för dem borde tänka till lite. När vi närmade oss land borde de ha suttit kvar på sina platser så att vi som skulle till våra bilar kunde ta oss fram. Men nej, i god tid meddelade de ungdomarna att de skulle samlas. & var skulle de samlas? Jo i det utrymmet som är utanför sittplatserna, informationen, border shopen och......... trapporna ner till bildäck! Det är svårt att beskriva hur trångt det var. När jag skulle gå till bilen tänkte jag att här kommer jag aldrig igenom. Nu känner jag mig gammal och gnällig och jag har också varit tonåring, men OM de flyttade på sig så flyttade de sig ytterst motvilligt. Blickarna var liksom "vem är du att komma här och knö". Jag var helt slut när jag hade kommit igenom. Nere vid bilarna träffade jag en dansk familj som skulle åka till Hemsedal. De kände som jag. De hade tänkt att de och deras lilla dotter skulle fått slumra lite på färjan för att orka med resten av resan, men det gick ju inte... Summa summarum: alldeles för mycket passagerare på en liten färja.

Men för att inte bara klaga: det gick bra igår. Allt annat flöt på bra. Efter inseminationen gick jag på ett par längre promenader eftersom det blev alldeles för kallt för att sitta i bilen nån längre stund. När spermierna var tinade ropade barnmorskan Pernille att det såg väldigt bra ut, att de var väldigt snabba. Bra det! :) Hon sa också att nu tyckte hon verkligen att det var min tur och att jag har varit väldigt tålmodig. Jag har ju inget annat val... men tålmodig skulle jag nog ändå inte kalla mig. 

Jag berättade för barnmorskan att jag hade läst att Pergotime kan göra att ägglossningssekretet uteblir. Hon sa att det KAN bli så, men det är inte vanligt. Svarar man "normalt" på behandlingen för övrigt så brukar sekretet inte påverkas. Hon trodde också att den största blåsan (den som var på 21 mm) var vätskefylld, alltså inget ägg. För hade det varit en äggblåsa hade jag fått utslag på stegringen tidigare. Det stämde bra ihop kring mina funderingar. Hon trodde att det var den på 19 mm på vänster sida och den på 16 mm på höger sida, alternativt de på 13 och 16 mm på höger sida som har fått jobba denna gången. Hon trodde (grundat på vad vet jag inte) att det är två som släpper den här gången. Jag har haft väldigt ont på båda sidor så det kan vara så att det har släppt ägg från båda sidor, vilket jag inte trodde gick. Men det gör det och jag är sämre påläst än jag trodde...

Nej, nu måste jag ta tag i dagen. Jag måste lämna av lite saker som jag köpte på båten och lämna tillbaka den lånade bilen. & sen är det biodags!

Återkommer kanske senare...

Tack för allt stöd!

På ditresan blev jag förvarnad om att det skulle bli väldigt fullt på hemresan. Massa danskar som skulle åka skidor tydligen. Jag tänkte att de kommer med bil så jag var på plats i väääldigt god tid! Men de kom ju i sju bussar och det är tonåringar! Tänk er den ljudvolymen som är här nu.... Jag lär ju hålla mig vaken i alla fall... ;) Jag hade tur som fick en sittplats för det är det inte alla som får kan jag säga.

På hitresan satt jag precis vid en tv så jag fick sett ett avsnitt av min favvoserie Downton Abbey. Inte fel!! :) Väl i land var väglaget bedrövligt första biten men sen blev det bättre.

Inseminationen gick bra och nu är det bara att hålla tummarna för att det faktiskt tog sig den här gången.

Skriver mer imorgon!

Dagen började strax innan kl 4 när jag vaknade en halvtimme för tidigt. Jag hade svårt att sova igår kväll så det har inte blivit så många timmars sömn. Jag försökte med djupandning och att inte tänka på den här dagen. Det gick så där. ;) 5.45 åkte jag hemifrån och var vid färjan 40 minuter innan incheckning. Det gäller att vara ute i god tid... Jag har precis kommit på färjan och hittat en sittplats som jag håller hårt i. Både dit och hemvägen är det Stena Jutlantica. Jag gillar inte den. Den är liten med lite sittplatser vilket märks när det är mycket folk... Men jag har en och det är allt jag bryr mig om! :)

Nu är det frukostdags. :)

När jag testade imorse fanns det heller inte minsta antydan till stegring, men när jag testade 12 timmar senare så var det plötsligt stegring! Det känns skönt! Även om jag är medveten om att kroppen kan förändras med Pergotime så hann jag ändå bli lite orolig över att ägglossningen skulle utebli.

Så sen kl 19 när jag testade har jag hunnit boka biljett, ringa kliniken och prata med dem, ätit pizza, kramat mina brorsbarn, åkt och hämtat min systers bil som jag ska låna (min är på verkstad....), tankat, bokat in bioträff med en kompis och nu ska jag varva ner lite. Jag ska räkna ut när jag behöver åka imorgon och packa ihop mina maskotar. Färjan går kl 8 så det blir att gå upp tidigt. Inseminationen blir strax innan kl 13 och färjan hem går 20.15 Som vanligt är jag då hemma vid 01 på natten.

Tacksam för alla tummar och positiv energi som går att uppbåda imorgon!

Jag hämtade ut hormonerna i veckan och jag hade lust att börja knapra dem direkt. :) Men det måste ju göras lite saker innan dess...

Jag vet inte när jag kommer att få göra spolningen och innan den är gjord får jag ju inte börja med hormonerna. När man har gjort spolningen har man större chans till graviditet i tre månader. Spolningen görs runt dag tio och eftersom jag ska ta hormonerna dag fem-nio så kan jag alltså inte börja med dem förrän i cykeln efter spolningen. Om jag skulle få göra spolningen under den här månaden så kan jag alltså inte börja med hormonerna förrän i mitten på december. Det skulle då vara dags för insemination runt den 23-24 december. Inte helt optimalt... Jag kan ju inte tänka mig att kliniken har öppet på julafton. & skulle det bli dagen innan julafton så ställer det till det med ledigheten på jobbet. Vi har fyllt i önskemål om ledighet och jag har önskat att få ledigt mellan jul och nyår. Men om jag ska göra en insemination borde jag ju istället försöka få ledigt dagarna innan jul. Men det är ju högst osäkert att det blir en insemination då. & jag kan ju inte börja med hormonerna och sen inte kunna göra en insemination. F-n... Jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Det är ju inte säkert att jag får göra spolningen den här månaden. Det kanske dröjer en månad, eller två eller tre... Jag vet inte. Jag vet bara att "det brukar inte dröja så länge" enligt gynekologen. Tycker ni att det är rörigt? Ja, jag med...

För övrigt så känns det väl ok. Eller ja, det känns aldrig ok. Det är ju inte så att jag nånsin kan glömma att jag är barnlös. Det finns ju påminnelser om det överallt och påminnelserna kommer flera gånger varje dag. I affären, på tv, på radio, på jobbet, i familjen, i tidningar, på internet... Men jag mår inte lika dåligt som när jag fick veta att det hade misslyckats sist gång med. Det är ju så att det är några dagar som sorgen är som störst, sen avtar den lite och det går att se lite framåt. Men det blir också tyngre och tyngre för varje gång som försöken misslyckas. Jag tar det hårdare och faller lite längre för varje gång. Sist gång trodde jag att det hade lyckats och det bidrog också till att fallet blev desto djupare. Det hände även en annan sak som påminde mig om mitt misslyckande och tillsammans blev de här sakerna helt enkelt för mycket. När de första försöken misslyckades var det jobbigt. Men tanken fanns ju också att det är få som lyckas på första, andra och tredje försöket. Misslyckandet kändes inte lika mycket då. Dessutom så dränerar varje försök mig på energi. Energi som går åt till förberedelser inför resan, själva resan, hopp, oro och sorg när det misslyckas. Jag känner mig helt urlakad. Jag har fått lite hopp i och med att jag ska få göra spolningen och få hormoner. Men jag är TRÖTT. Lyckas jag nån gång i framtiden så kommer allt det här att vara värt det hundra gånger om. Men jag vill veta att det kommer att vara värt det!

Om en dryg vecka är det dags för blodprover och det ska bli spännande att se resultatet av dem. Låg hormonnivå eller inte?!

Sist vill jag be om ursäkt om jag är gnällig och negativ. Jag är medveten om det. Men det här är stället där jag avreagerar mig. Där jag får ut allt jag känner. När jag har fått det på pränt känns det ofta lite bättre. Det negativa bottnar i oro inför att jag inte ska få uppleva det som betyder mest för mig. I verkliga livet kan jag ju inte gå runt och vara ledsen hela tiden, men här får jag utlopp för de känslorna. Tack ni som orkar hänga kvar här!

& allra sist: jag är jätteglad att jag får hjälp av sjukvården och att det kanske finns en anledning till att det misslyckats hittills och att det förhoppningsvis går att göra nåt åt! Det är jag mycket tacksam för och det gör att jag har återfått en del av mitt hopp.

Besöket hos gynekologen gick bra. Men den där jädrans gps:en sa fel så jag fick stanna och fråga om vägen. Men det löste sig och jag kom i tid. :)

Remiss angående äggledarspolning skickas av vårdcentralen till Göteborgs kvinnoklinik. Spolningen måste göras innan ägglossning och görs runt dag 10. Jag har fått Pergotime (hormoner) utskrivet och dessa ska tas dag 5-9 och insemination sker då runt dag 15-16. Pergotime får jag inte börja med innan jag har gjort spolningen. Den 10 november ska jag ta blodprov för att kolla hormonnivåerna. Blodproven måste tas dag 21-23 i cykeln. Mycket att hålla reda på!!

De kommer att ta prov på sköldkörteln igen eftersom det värde som anses ok när man försöker bli gravid är mycket lägre än vad som annars anses vara normalt. Gynekologen sa att gränsen är väldigt lågt satt eftersom det påverkar fertiliteten väldigt mycket. Jag har en känsla av att mitt värde kommer att ligga för högt och att jag får Levaxin mot det. Akupunktören kanske inte var ute och cyklade i alla fall?! ;)

Han gjorde även ett ultraljud och såg då att på höger sida fanns det en ganska stor äggblåsa. På vänster endast en liten. Han tyckte att det borde varit fler och att det nog kan vara bra med hormoner. Det kanske finns en förklaring till att det inte har fungerat hittills? Förhoppningsvis visar spolningen inte att det är bomtätt i äggledarna. Med lite tur så kanske de här sakerna kan göra att jag faktiskt lyckas? Hoppas, hoppas, hoppas.

Ja, jag är lite nervös inför morgondagen. Jag vet inte riktigt om jag behöver vara förberedd på något sätt... & så är jag stressad över att jag kommer att ha lite knappt om tid och jag vet inte var vårdcentralen ligger.

Om jag ska göra en inseminering i den här cykeln och om det i så fall skulle bli på måndag, så är det kört. Det finns ingen möjlighet att få ledigt då. Så jag får hoppas att det blir under helgen. Men jag har inte bestämt mig än.