Idag på jobbet kom det ytterligare en liten blodskvätt. Jag lägger ingen som helst värdering i vad det betyder att kroppen inte beter sig som vanligt, men det gör den inte. Sen om det är Pergotime, kroppens hyss eller nåt annat, det kan jag inte svara på. Jag vet inte om jag ska se det positivt eller negativt att kroppen är annorlunda. Jag är mest förbryllad.

Jag har en fruktansvärd huvudvärk som verkligen eskalerade på eftermiddagen. När jag får huvudvärk kommer det från axlar och nacke. Det gör det inte nu. Den är jättejobbig, men jag föredrar ändå den framför den andra huvudvärken. Det har varit en väldigt strulig dag på jobbet, så det är väl inte så konstigt. Efter jobbet åkte jag och köpte diverse gott, bl.a choklad. Jag är en riktig godisgris, men har varit förhållandevis duktig de senaste dagarna. Men idag struntar jag i det. Huvudvärken behöver motas bort. Hade jag druckit kaffe så hade jag fixat en kopp på stört. Men jag är ju koffeinfri under försöksperioderna så det blir inget med det.

Jag skulle åka iväg för att passa mina tre brorsbarn, gick på toa och det var lugnt. Går ut från toan och känner att det är blött. En blodskvätt till helt plötsligt. Nu är det i stort sett ingenting. Jag vet inte om Pergotime kan ställa till med grejer? Orkar inte googla för det är så svårt att få fram nån vettig information. Det värker en del också. Ja, ja, det är inte kört förrän det är kört... Hur många gånger har jag sagt det nu?

Nu sitter jag i alla fall och ser på Bygglov medan tre av husets fyra katter turas om/tävlar om att bli klappade. Alla tre barnen sover, så vitt jag vet... ;)

Ingen mer blödning. Mina tankar kring det kommer jag att ta här när jag vet hur försöket gick. Jag försöker vara positiv, men tankarna far hit och dit. Det tog låååång tid innan jag somnade igår. Jag sprang på toa flera gånger för att kolla så att det verkligen hade slutat och jag kände mig jättestressad över det hela. Dels för att det känns alldeles för tidigt för att behöva förlora hoppet. För det är ju så att jag inte vill hoppas, men ändå hoppas. Jag vill inte få en chock på BIM-dagen och allt hopp raseras, samtidigt som jag inte heller vill att hoppet ska ta slut nästan en vecka för tidigt. Känslorna och tankarna åker som i en berg och dalbana. Hur som helst var det ju inte mensen som kom alldeles för tidigt igår. Men till helgen vet jag.

Jag har min skyddsängel i fickan hela tiden och hon har legat där sen jag var i Danmark. Pusselbitsörhängena har jag tagit på mig varje morgon lika länge. Träfiguren som föreställer mor och dotter och som jag har fått låna från en tjej på jobbet ber jag om hjälp då och då. Jag vill tro att de kan påverka. Jag tar vilken hjälp som helst bara jag får bli mamma.

Hmmm... det kom lite blod nyss. Bara lite och det verkar ha gått över nu. För tillfället i alla fall. Jag är väldigt nervös nu. Det känns jobbigt att behöva mista hoppet så här tidigt. Men som jag har sagt förut, det är inte kört förrän det är kört. Det molvärker dock en hel del nu så jag tror nog ändå att mensen är på väg.

Jag har lite mensvärk. Typ. Det känns inte som nåt bra tecken... Ja, det kan vara gravtecken också. Men jag försöker hålla mig negativ till såna tankar. Jag orkar inte få några förhoppningar. Jag lutar åt att det misslyckades och jag försöker hålla kvar den tanken. Då blir jag hellre positivt överraskad om det skulle visa sig att jag har fel. Men visst sjutton finns det en gnutta hopp. Men ju närmare BIM jag kommer desto mindre vågar jag hoppas. När jag precis har gjort en insemination är det lättare att känna hopp. Det kan jag ju göra då utan att riskera att bli besviken.

Idag efter jobbet var jag och fikade hos en kompis och lille sonen. Han är så söt... :) Det var skönt att få prata och att bli charmad av sonen. Tack! Behövde detta!!

  

På vägen hem åkte jag och köpte tulpaner. Jag blir glad av tulpaner!

Nej, jag har ingen känsla för hur det gick. Jag vågar inte ha det. & när jag känner saker i kroppen försöker jag att slå bort det eftersom det är alldeles för tidigt för att känna nåt. Det som jag ev. känner beror på själva ingreppet och kanske hormonbehandlingen. Jag måste vänta några dagar till. BIM är som sagt på lördag. Nedräkningen har alltså börjat. & den är rätt fruktansvärd. Jag både vill räkna ner och inte. Så länge jag inte vet att det misslyckades har jag i alla fall en gnutta hopp. Jag vet att förutsättningarna är lite annorlunda den här gången, men jag har så oerhört svårt att se att jag ska lyckas. Jag kan inte se det där positiva resultatet på graviditetstestet framför mig och jag kan inte se en växande mage framför mig. Kanske kommer den dagen, men just nu har jag svårt att se det eller tro på det på riktigt. Det är kanske för att skydda mig själv. Jag vet inte... Jag vill verkligen inte göra IVF, men det kanske är dags att börja fundera på det på allvar?

På lördag ska jag träffa några glada tjejer och det kommer att bli mycket skratt. Misslyckas jag även denna gången så vet jag inte riktigt hur hårt jag kommer att ta det. Det kommer säkert att kännas jobbigt att åka iväg, men jag kommer garanterat att skratta mer än vad jag skulle gjort hemma. Skulle jag lyckas... ja, då är det ju ett perfekt sätt att tillbringa dagen på.

Jag googlar mer än vad jag borde på allt möjligt som har med graviditet att göra. Tyvärr råkade jag läsa statistik på niomanader.se. Det stod visserligen att den inte sa hela sanningen, men det som stod var att om man är 38 år och träffar ägglossningen så är chansen till graviditet 10 %. Jag önskar att jag inte hade läst det. Jag visste att chansen att lyckas inte är jättehög, men jag hade fått för mig att det var 15-20 % chans. Men visst, statistik behöver inte betyda så mycket och jag vet inte om deras uppgifter stämmer heller. Jag tänker dock inte googla mer för att hitta annan/samma statistik.. Ens chanser är ju individuella. Just sånt där ska jag inte läsa. Det bättrar ju inte på mitt hopp direkt.

Sorry för negativt inlägg. Jag vet att min blogg inte är den gladaste av bloggar.  Men bloggen är min ventil. Den måste få pysa ur så att jag orkar resten av tiden. Det är här jag får ur mig allt jobbigt och det är här jag kan älta. Jag är tacksam för att ni orkar hänga kvar! 

Oftast känns det lite bättre när ventilen har fått pysa lite och så även nu. 

På fredag är det förresten dags för nytt TSH-prov. Om nivån fortfarande ligger för högt hoppas jag att ytterligare höjd dos hjälper. Det i sin tur förbättrar mina chanser. Så misslyckas jag denna gången får jag försöka se framåt ändå. 

God natt på er!

... att det ska ta sig denna gången!!!!!!!

Jag surfade runt efter bloggar som handlar om att försöka bli gravid. Jag hittade det här öppna brevet:

http://fridagro.blogspot.se/2013/06/oppet-brev-till-dig-som-vill-bli-gravid.html

Fungerar inte länken får ni kopiera och klistra in. :) Den här tjejen var inte i samma situation som mig = inte ensamstående. Men mycket stämmer in på hur jag känner. Väldigt bra skrivet och det är ett brev som har lästs av många och som borde läsas av många fler.

Idag är det min sista lediga dag. Imorgon är det jobb igen. Jag la ju in ett gäng semesterdagar p.g.a Danmarksresan som dock visade sig bli på helgen när jag ändå är ledig. Jag bestämde mig för att vara ledig ändå. Jag har behövt tid för att återhämta mig från när jag var sjuk senast och dagarna efter Danmarksresan har jag mest gått omkring som i ett töcken. Jag har skrivit det förut, men det är ju inte bara själva resan som tär på krafterna utan allt runt omkring. Jag känner mig överhuvudtaget rätt slutkörd och trött efter det här året av försökande. Det tar mycket kraft. Jag längtar efter att det ska lyckas och jag längtar efter ett liv som inte är styrt av framtida resor till Danmark. När jag får frågan om bio, kalas, fika eller vad som helst så måste jag hela tiden räkna efter om det kan krocka med en eventuell Danmarksresa. En resa som jag inte vill ska bli av eftersom jag hela tiden hoppas att det senaste försöket ska ha lyckats. Om ett par månader är det t.ex namngivning för min yngsta systers dotter. En namngivning som jag inte vet om jag kan vara med på eftersom det KAN krocka med en eventuell Danmarksresa. Min syster förstår, men jag tycker att det känns väldigt tråkigt att kanske missa den.

Nyss fick jag en kraftig värk i höger äggstock. Med Pergotime känns allting i kroppen MYCKET tydligare och gör mycket ondare. Men det gör ingenting så länge det leder dit jag vill. Jag har fått veta att spottingsen kan utebli när man tar Pergotime och det är bra att veta. För om jag inte får dem om en vecka eller så skulle jag annars lätt kunna tro då att jag är gravid. Men så behöver det alltså inte vara. Jag vill inte få falska förhoppningar. Orkar inte med det.