Inlägg publicerade under kategorin Försök

Av jagblirvi - 22 februari 2015 14:54


Precis som förra gången på dag nio efter förmodad ägglossning så fick jag för ett par timmar sen en liten blodskvätt. Inget mer än så länge. Den i sig betyder vare sig det ena eller det andra. Men den fick mig att bryta ihop igen. Jag orkar inte misslyckas ännu en gång. Jag var hos mina föräldrar och mamma föreslog att jag skulle gå till min syster och prata. Hon har varit med om en lång och svår väg mot deras underbare lille pojk. Vi träffades en liten stund och pratade. Varken hon eller nån annan kan säga nåt som tröstar. Men det var ändå skönt att få prata lite. Hon har varit med om samma funderingar och oro. Hon vet hur det är att misslyckas gång efter gång och hur det känns att vara helt slut. Helt trasig. Jag berättade hur jag kände på kalaset igår och att jag skäms för det, men hon förstod.

Min lillasyster som vi firade igår pluggar på annan ort och är bara hemma över helgen. Jag bad henne om ursäkt förut för att jag är sån här. Hennes svar fick mig att gråta igen, men av tacksamhet. Hon sa till mig att inte ha dåligt samvete över det och att det är ok. Min brorson på snart fem år frågade varför jag var ledsen och kramade mig. Underbare pojk.

Jag är kvar hos mina föräldrar. På ett sätt vill jag gå hem, men jag vill inte vara ensam. Samtidigt orkar jag inte prata så jag sitter själv avsides från de andra. Jag slipper vara själv och jag slipper vara social. Perfekt.

Jag hoppas att det känns bättre imorgon när det är dags att jobba igen. Dels för att det kommer att bli jobbigt att jobba och vara så här och dels för att jag inte vill vara sån här. Jag vill vara glad! Samtidigt är det kanske bra att bryta ihop ibland och få ur sig all gråt.

Av jagblirvi - 22 februari 2015 08:32


Gårdagen var inte bra och kalaset gick inte bra alls. Jag kämpade mot tårarna hela tiden. Jag ville inte förstöra min lillasysters kalas (mer än jag redan gjorde genom att vara tyst och låg) så jag gick undan flera gånger. Det enda jag såg var massa barn (som jag älskar över allt annat) och lyckliga föräldrar. Jag kände mig så utanför och misslyckad. Jag är äldst av alla syskonen och är ändå så långt efter. Tick, tack, tick, tack... Efter en oskyldig kommentar från min underbare brorson brast det totalt och jag gick undan och bara grät och grät och grät.

Jag vet inte varför jag känner så här just nu. Kanske är det för att domen av senaste försöket närmar sig. Misslyckas det igen måste jag ta beslut som jag inte vill ta. Inte orkar ta. Igår var det ett år sen jag gjorde första inseminationen. Jag vet att många kämpar mycket längre... Men det hjälper inte mig. Det här tar kål på mig. Det blir mindre och mindre kvar av mig själsligt. Jag känner mig urholkad. Ledsen. Trött. Men alternativet att ge upp är så mycket värre. Otänkbart. Fruktansvärt.

Min mamma undrade igår om jag, trots att det var så tidigt, visste att det hade misslyckats eller om jag hade börjat med hormoner igen (som ju är slut, återkommer till det) eftersom jag var så ledsen. Jag tror att det är flera saker sammantaget. Snart resultatdags, ett år sen första inseminationen, fler och fler bebisar och att det här tär så på psyket. Det känns inte bättre idag men jag hoppas att mina små brorsbarn ska distrahera mig lite.

Ja, Pergotime... Senaste beskedet jag fick var ju att beräknat leveransdatum till leverantören var den 18:e. I fredags gick jag dig utan egentligen nån förhoppning. Helt rätt. Ingen Pergotime. Nytt (eventuellt) datum är den 24:e. De ska skicka ett sms till mig när leveransen kommit. Men det vågar jag inte lita på så jag kommer att gå dit igen om jag inte har hört nåt den 26:e. Om jag ska åka en gång till finns risken att det blir utan Pergotime igen.

Dags att ta tag i dagen!

Av jagblirvi - 21 februari 2015 11:08


Jag vet inte varför men jag känner mig så ledsen och uppgiven. Det är väl inte det att jag har gett upp hoppet egentligen. Det är för tidigt för det. Men jag vet inte... jag känner mig uppgiven. & jag känner mig missunnsam. Det är så många som blir gravida, får barn, barnen växer... Jag står fortfarande här barnlös och med en smärta som jag inte kan beskriva. Det gör så j***a ont. Jag har fruktansvärt svårt att vara glad för andras skull. En del av mig förstår att det är en jättelycka för dem, men en annan del av mig står inte ut med att se, lyssna, prata...

Idag ska vi ha familjekalas och kusinen med magen på instagram har precis fått en dotter. De ska inte vara med på kalaset. Men så klart kommer det att diskuteras. Så klart. Jag förstår ju det. Det största man kan få är barn och när det händer så ska det ju inte tystas ner. Min förnuftiga del vet det och tycker så. Min barnlösa del orkar bara inte med det. Jag försöker stålsätta mig. Jag känner mig missunnsam och har väldigt dåligt samvete över det. Jag vill bara att det här ska vara över. Jag vill att resan ska sluta lyckligt och det snart.

Av jagblirvi - 16 februari 2015 20:51


På hemvägen i fredags fick jag fruktansvärda kramper i magen. Jag tror att det berodde på att jag hade ätit dåligt under dagen så jag hade massa luft i magen. Det gjorde fruktansvärt ont och när jag körde hem visste jag knappt vart jag skulle ta vägen av smärta. Det jag tänkte var att det här inte var bra, det var ju meningen att jag skulle vara avslappnad! Men jag tog mig hem och när jag fick lägga mig ner släppte det lite. Tack och lov!

Efter alldeles för få timmars sömn vaknade jag tidigt på lördagen. Jag var ofantligt trött men det kändes skönt att ha gjort resan och att den gick så bra. :) Förutom hemvägen så var dagen väldigt smidig. Under lördagen och söndagen träffade jag och hjälpte till med passning av ett antal syskonbarn. Så det var en bra helg. Dock så känner jag att jag inte mår bra. Det krävs så lite för att jag ska känna att jag tippar över åt fel håll. Jag är väldigt stresskänslig och känslig överhuvudtaget. Därför försöker jag att ta det så lugnt det går på kvällarna. Måste slappna av!

Nu händer det ju inte så mycket. På sätt och vis är den här tiden rätt bra. Jag behöver inte vara rädd för tecken på att det har misslyckats och det är för tidigt för tecken som kan få mig att hoppas. Samtidigt är jag så klart lite otålig på att få veta. Men jag vill inte veta än. Jag orkar inte med mer besvikelse just nu. Jag vill få vara lyckligt ovetande några dagar till. Jag har en svag värk som säkert beror på ingreppet. Det är ju inte så konstigt att det känns.

Jag kommer nog inte att uppdatera så mycket de närmaste dagarna. Det är ju bara väntan nu. Vänta, vänta, vänta!

Av jagblirvi - 13 februari 2015 20:04

Inseminationen gick bra. Barnmorskan valde som vanligt en donator åt mig och det var mycket aktivitet enligt henne. Bra. :) Jag hade sen tre timmar att spendera så det blev en promenad och sen slappande i bilen. Jag åkte väldigt tidigt till färjan och var på plats i god tid. Nu sitter jag och väntar på att vi ska lämna kajen. Jag vill hem till min säng!!! 


Mitt ambition denna gången är att försöka vara positiv, men att försöka hålla hoppet nere om jag känner nåt. Vi får väl se hur det går med det... De här första dagarna är ju rätt ok. Det är om en vecka som oron börjar komma tillsammans med nedräkningen.


Pergotime är för övrigt slut i Danmark också. Jag är inte förvånad.


Nu åker vi. Full fart mot sängen!



Av jagblirvi - 13 februari 2015 09:01


Min vana trogen vaknade jag alldeles för tidigt, närmare bestämt vid tretiden. Stress i kroppen som så klart beror på resan men även på jobbet. Jag somnade inte om så nu är jag ofantligt trött. Men jag får försöka blunda lite när jag har varit på kliniken.

Resan till Göteborg gick bra. Väldigt mycket trafik, men jag åkte i god tid så jag var på plats långt innan jag behövde. Så nu sitter jag på Stena Danica, vilket är en stor färja som jag tycker om. Hem är det tyvärr Jutlantica. Det är mycket folk men tack vare att jag var här så tidigt har jag hittat mig en sittplats och det utan problem.

Förutom en känsloattack när jag skulle åka och tröttheten så känns det bra. Jag är någorlunda lugn. :)

Jag uppdaterar säkert lite senare.

Av jagblirvi - 12 februari 2015 18:38


Ja då bär det iväg imorgon igen. Insemination nr 8... Med tanke på hur stor betydelse tajmingen har och hur viktigt det är att man prickar ägglossningen så går verkligen försöken mot sitt slut. Möjligtvis att jag skulle kunna göra ett till. Men frågan är om det inte är bättre att gå över till IVF. Jag vill verkligen inte det av flera anledningar, men det är nog dags att på allvar börja överväga det.


Men innan jag ger upp inseminationerna så kanske jag ska göra ett försök till och inte ge upp det i förväg... ;) Kl 09.15 går färjan och jag kommer som vanligt hem vid 01 på natten. Jag ska vara på kliniken vid kl 14. Så ladda all positiv energi ni kan och skjutsa över den till mig imorgon. ;) 


Nu är det dags att packa ihop lite grejer för imorgon.


Åter igen: tack för stöd och tankar. Det är det som håller mig uppe och gör att jag orkar.


  


Av jagblirvi - 12 februari 2015 06:32


Precis som jag trodde igår kväll så är det dags att åka imorgon. Jag hade önskat att den hade kommit ikväll istället. Det hade känts bättre med tajmingen (som jag ändå inte vet nåt om...) Jag ska ringa kliniken nu på förmiddagen och hem och boka biljett på lunchen. :)

Presentation

Jag är en singeltjej vars högsta dröm är att bli mamma. Det är meningen med livet. År 2014 började mina försök att göra det till verklighet genom att åka till en klinik i Danmark. Här får ni följa min resa...

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards