Idag har jag sökt två nya jobb. Vet inte om mina chanser är så där jättestora, men det känns verkligen jättebra att ha sökt dem och försökt göra nåt åt situationen. :)

Min tillfälliga chef blev min chef tills vidare. Jag hoppas dock att jag är därifrån snart. Jag skulle sakna många av de som jobbar där, men det är mycket som jag inte skulle sakna.

Varje dag försöker jag skaka av mig saker. Saker som har med barn att göra, som jag mår dåligt av. Kommentarer, bilder, inlägg på Facebook, reklam osv. Alltid med ett litet dåligt samvete över att jag "överreagerar" och förmodligen är rätt självömkande. Men det är svårt att reagera "rätt" när det handlar om att det fattas en så otroligt stor bit i ens liv.

Idag på fikan nämnde två tjejer som är födda i början på 90-talet att de kände lite stress över att folk i deras ålder skaffar barn och att de inte har det än. Jag kan förstå dem på ett sätt. Men ändå inte. Jag känner stress för att många jämnåriga nu har barn som är alltifrån lågstadieåldern till att ha gått ut gymnasiet. Jag ligger så långt efter. Vart tog mitt liv vägen?

En annan tjej som är ett par år äldre än dem hade berättat för några på jobbet att hon har en plan och i den ingår det att när hon är 29 ska hon ha barn. Hade jag hört det hade jag haft lust att säga "Lilla vän, allting sker inte alltid när man önskar eller planerar. Livet blir inte alltid som man har tänkt. Vänta inte på "rätt" tillfälle." Det var kanske tur att jag inte var där... ;) Jag har också varit ung och trott att saker varit självklara.

Ja, som ni vet så är min jobbsituation inte så bra. I februari-mars fick vi en ny chef som var den som jag berättade om IVF-planerna för och som jag känslomässigt utlämnade mig för. Nu har hon slutat och vi har en tillfällig chef i väntan på nästa... Just nu har vi vår fjärde chef sen i höstas... Kul lönesamtal till hösten. Vem ska kunna bedöma oss?! Många mår dåligt och vi har massor att göra.

Under några veckor fick vi jobba övertid och det gjorde jag. Anledningen var att få lite mer pengar i plånboken, men det var inte så smart. Jag började märka av att jag tappade saker igen, som energi, minnet och ord. I lördags började jag få rejält ont i lederna och nacken och de senaste dagarna har varit en pina. Nu börjar den akuta smärtan i nacke och bakhuvud att släppa tack och lov. Värk och knak i lederna är jag van vid och klarar av bättre. Det var otroligt dumt att jobba över så mycket när jag inte har mycket att ta av från början. Nu har jag i alla fall bestämt mig för att söka ett annat jobb. Mina chanser att få det är mycket små, men det är bättre att söka än att ångra sig när det är för sent!

Mors dag... En fin dag för att fira att man är mamma och/eller har en mamma. Jag var inte riktigt beredd på hur jobbig dagen skulle bli. Överallt påmindes jag om det jag inte har. Barn. En mamma har jag och hon är underbar. Men barn har jag ju inte.

Det känns som att jag står på ena sidan av en glasruta. På andra sidan finns mammor, pappor, barn... Familjer. Ensamstående. Olika konstellationer. Men de har en sak gemensamt: de har barn.

Glasrutan släpper igenom ljud och jag ser och hör allt som händer. Men de på andra sidan varken hör eller ser mig om de inte tittar eller lyssnar noga. En frostad ljuddämpad ruta. Ibland orkar jag inte se eller höra och då drar jag för min gardin. Lite ljud tränger igenom, men jag slipper se. Jag läser, ser på film och försöker stänga ute deras värld.

Men det enda jag egentligen vill är att slå sönder glasrutan och kliva ut i deras värld. Vara med. Finnas. Få vara med om det otroliga som det innebär att få barn.

Jag har bara mig själv att skylla för min urdåliga karaktär och x antal kg upp under en tid, men speciellt under det senaste året. Men fy f-n vad jag hatar bikinis och provrum. Igår provade jag min gamla bikini (= köpt förrförra året för 800-900 kr) som var lite för liten redan då (men köpte den i ren desperation eftersom inget passade). Nu passar den inte överhuvudtaget. No way. Inte ens i närheten. :(

Idag, mot bättre vetande, provade jag några bikinis på KappAhl. Katastrof. Inte nog med att jag kände mig misslyckad för att de inte passade. På mig idag har jag haft ett par brallor som jag gillar jättemycket och som jag känt mig fin i. I provrumsspegeln såg jag allt annat än fin ut. Blä. Så nu gillar jag varken bikinis eller min kropp överhuvudtaget.

Bikiniproblemet beror på att utbudet till stor byst är... så där... 90 % är halterneck vilket jag inte kan ha. Första prion är att hitta nån som passar. Passar den så vore det kul om den var någorlunda fin. När de två önskemålen är uppfyllda så hade jag varit glad om jag inte blev ruinerad. Stora kupor = oftast dyrt.

Byte av ämne: ni har kanske läst om att från april 2016 så kan det bli lagligt i Sverige för ensamstående med assisterad befruktning. Heja Sverige! Det var på tiden. Just nu vet jag inte hur jag ska göra till hösten med Danmark. Köra på och alltså behöva ta lån på ca 100 000 kr eller vänta in Sverige. Problemet är att jag inte vet när jag skulle få sätta igång här. Även om lagen träder i kraft i april så vet jag inte när det väl kör igång. Vilka köer kommer det att bli? När kan man sätta upp sig? Det är ju brist på donatorer så väntetid förutsätter jag att det blir. Om jag hade vetat att i april kan jag göra IVF i Sverige, då hade jag hoppat Danmark i höst. Men är väntetiden flera månader eller ännu längre, då kan och vill jag inte vänta. Men jag slipper gärna ett stort lån... Jag vet inte!?

För övrigt så känner jag en viss tillbakagång i mitt mående. Mycket jobb och övertid har tagit ut sin rätt och jag känner av det. Så nu gäller det att försöka lyssna på kroppen igen.

Om jag bortser från bikinidilemmat (svååårt) så ser jag fram emot sommaren och förhoppningsvis lite värme. Jag ser fram emot ljumma kvällar efter jobbet och jag ser fram emot besök på kusten ibland på helgerna. Längtar!! :)

I onsdags efter jobbet åkte jag och hämtade min lilla brorsdotter på tre år för att låna henne i nån dag eller två. Jättemysigt! :) Hon är underbar, allt är jättegott och hon tycker att allt är fint hos mig (vilket det inte är... ;) ).

Natt nr 2 blev väl däremot inte så mysig... Vaknade vid tolv av att hon spydde ner hela sängen. I med sängkläder, kudde och täcke i badkaret. När klockan blev åtta hade det inträffat tre gånger till. Innan hon blev hämtad blev det ytterligare några gånger. Hon och resten av familjen har varit förkylda en tid, men hon mådde bra när jag hämtade henne. Hennes mamma ringde vårdcentralen som trodde på magsjuka. Jag åkte och handlade Cola Cola till mig för jag var säker på att jag hade blivit smittad. Jag höll mig själv i karantän under resten av fredagen och lördagen. Idag mår jag fortfarande bra. Vilket är jätteskönt, men det känns lite tråkigt att ha ställt in saker i "onödan" om man nu kan säga så... Det var troligtvis inte magsjuka för då är jag säker på att jag hade fått det.

Så det var min långhelg det! :/ Men det har varit skönt att ta det lugnt så det var ok ändå.

Jag har tankar och funderingar kring IVF, men dem orkar jag inte riktigt skriva om nu...

Hoppas att ni har haft en fin helg! :)

Jag är förvånad och glad över att en jämn ström har kikat in på bloggen under min nästan månadslånga frånvaro... :)

Det är svårt att förklara hur den senaste tiden varit. Ett töcken antar jag. Jag har varit ledsen, utmattad, frånkopplad och väldigt låg. Situationen på jobbet har gått från att vara dålig till katastrofal. Folk mår dåligt. Chefen övervakar oss på ett sätt som inte är ok. En morgon för ett tag sen tog jag mig knappt till jobbet. Jag gick hem tidigare och var sen hemma i två dagar. Jag blev bjuden på lunch hos min syster som bor fem minuters promenad bort. Den promenaden tog alla mina krafter. Några hundra meter... Några dagar senare tog jag tre semesterdagar mitt i veckan. Det var fint väder och jag var ute och grejade från morgon till kväll. Det var där nånstans som jag tror att det sakta vände lite grann.

Jag är fortfarande otroligt trött många stunder och har dålig ork. Men jag känner mig gladare och orkar vara lite social. Idag har jag äntligen ställt mig på crosstrainern igen. Inte länge, men det känns så skönt att orka träna lite, lite grann igen. 

IVF-frågan har jag däremot ingen ork att tänka på nu. Tankarna snuddar ibland, men jag orkar inte. Naturligtvis finns det hela tiden i bakhuvudet, men jag orkar inte tänka aktivt på det eller ta några steg i den praktiska processen. Efter sommaren så hoppas jag att jag är redo.

Jag är rädd att jag aldrig kommer till IVF. Att jag inte kan ladda om eller att den ekonomiska aspekten sätter stopp. Jag är rädd att jag gör behandlingarna, men att det inte blir nåt barn. Jag är rädd för att jag förblir barnlös. Rädd!

Åter till mitt jobb... Situationen och arbetsmiljön är väldigt dålig. Min chef har precis sagt upp sig, vilket innebär att vi kommer att få en fjärde chef på ett år. Att hon slutar och får en annan tjänst hos oss innebär att hon vet bra mycket mer om mig än jag känner mig bekväm med. Att hon visste det som chef var en sak, det här är en annan. Att vi får en annan chef innebär också att jag kommer att behöva utlämna mig själv igen. Angående ledighet med kort varsel så kommer jag att kräva att min f.d chefs godkännande gäller även i fortsättningen.

Det är många hos oss som vill därifrån och som letar nya jobb. Två av dem som jag umgås mest med där har fått nya arbeten och slutar om ett par månader. Jag är väldigt glad för deras skull och ledsen för min egen. Det är svårt att bli "lämnad kvar" på ett ställe som jag mår dåligt på. Även om det inte är den ultimata tiden att söka annat arbete har jag kommit fram till att jag måste göra det för att må bra. Nuvarande arbetsplatsen är ett sjunkande skepp.

Det här får räcka för nu. Förhoppningsvis blir det inte flera veckors uppehåll!

Igår var det verkligen ingen bra dag. Riktigt dålig faktiskt. Idag har det varit något lite bättre. Det är jobbigt, men inte konstigt, att se att det inte "bara" är att vända på allt och komma tillbaka. Idag har jag gjort lite mer än vad min kropp ville (för att ställa upp för min mamma) så jag hoppas att morgondagen blir ok. Jag skulle vilja orka ringa Göteborgs kvinnoklinik imorgon, men vi får se. När jag orkar det så gör jag det.

Jag är på ett sätt stressad över att tiden går och att det börjar bli orimligt att jag kör igång med IVF innan sommaren. Men jag är så trött att jag inte orkar bli stressad över det längre än nån minut. Stressen finns ändå där nånstans för imorse drömde jag en riktig stressdröm och vaknade med hög puls och en mycket stressad känsla i kroppen. Stressdrömmar är inte ovanligt för mig, men nu var det flera veckor sen sist vad jag vet.

En lite komisk sak som hände för en vecka sen eller nåt. Jag glömmer ju ord, vilket så klart är frustrerande. Den här gången gällde det i alla fall att jag fick Ted Gärdestads "Satellit" i huvudet helt plötsligt av nån konstig anledning. Men jag hörde inte ordet satellit utan där var det helt tomt. Jag hörde refrängen, men inte det ordet. Det spelade verkligen ingen roll, men det var irriterande att höra den i huvudet utan det ordet. Men när jag kämpade för att komma på ordet så dök istället "katolik" upp. Alltså "Katolik, katolik, ooooh..." & jag visste att det var fel, ändå fick jag bara upp det ordet hela tiden. :D Jag tänkte att jag var tvungen att googla det, men det glömde jag så klart av... ;)

Efter två bra dagar så var det inte lika bra idag. Jag kände när jag vaknade imorse att det inte var så bra och under dagen så ökade värken i lederna och även tröttheten. Jag släpade mig från bilen och hem där jag möttes av en överraskning som några fina vänner fixat. Jag skrev häromdagen om att mitt hems utsida behöver vårpiffas men att jag inte har nån ork. Men nu var piffningen gjord! :) Det var så fint och en så fin tanke så jag blev alldeles paff och väldigt glad. Jag har väldigt fina vänner.

Jag orkade inte ringa kvinnokliniken idag men jag har hopp om att kunna göra det på måndag. Det är nog inte så konstigt att det kom ett litet bakslag. Det känns ändå som att om jag bara försöker att ta det lugnt, lyssna på kroppen och inte gör mer än jag verkligen orkar så kan jag vända det här. Den där dvalan/dimman som jag har hasat runt i den senaste tiden känns som att den har skingrats lite och det känns skönt.

Nu är det sovdags! God natt!

Idag har det också känts förhållandevis bra så idag ringde jag vårdcentralen som har hjälpt mig med prover m.m Jag behövde dels få mer Levaxin utskrivet och så ville jag kolla det här med IVF-medicinerna. Levaxin fixade de men svaret på den andra frågan var nej. Det hade jag ju väntat mig. Kostnaden för de läkemedlen ryms inte i deras budget. Läkaren tipsade mig dock om att Göteborgs kvinnoklinik (där jag gjorde äggledarspolningen) eller reproduktionsenheten på Sahlgrenska kanske kan hjälpa mig. Nån som har erfarenhet av att ställa den frågan till dem? Planen är att försöka kontakta kvinnoklinken imorgon.

Jag har även kollat upp lite annat ikväll och nu är jag totalt helt slut. Det kan tyckas lite det jag har gjort idag, men det är det inte. Det kräver mer energi av mig nu än vad det hade gjort för några månader sen. Jag känner mig glad över att jag har orkat att ta tag i lite saker idag. Orkar jag inte imorgon så kontaktar jag kvinnokliniken på måndag istället. Jag tänker inte tvinga mig igenom nåt.

Nu ska jag vila lite innan det är sovdags. ;)