Ja, som jag skrev sist så kommer jag inte att försöka bli mamma på egen hand. Jag orkar helt enkelt inte. Jag orkar inte gå igenom mer av det där på egen hand. Jag orkar inte med oron och besvikelsen. Jag orkar inte leva med att allt kretsar runt att räkna, hoppas och bli gruvligt besviken. Orkar inte med gråt som känns som att jag ska gå sönder. Orkar inte se mig själv försvinna i min längtan efter barn. Det har varit en lång resa att komma fram till det och det är inte utan sorg. Det känns orättvist så klart. Jag vet att jag skulle bli en bra mamma och det har känts som en naturlig del av livet. Självklart. Men som de flesta vet så blir inte livet alltid som man tänkt och önskat. Så är det. Det är för jävligt. Det är riktigt jävla för jävligt, men så är det. Jag ångrar inte resan jag gjorde. Det var fruktansvärt, men det var något jag behövde gå igenom. Annars hade jag garanterat blivit bitter. Jag kanske blir bitter ändå, men jag hoppas inte det. Jag tror inte det. Beslutet känns rätt nu och jag får tro på att beslutet är rätt. Träffar jag någon som vill ha barn så vill jag försöka. I annat fall så vill jag vara den bästa fastern och mostern som går att vara till mina underbara, älskade syskonbarn. Älskar dem oändligt mycket!

Inseminationerna, oron, hoppet, räknandet av dagar, planeringen, livet som stod stilla vid sidan om och besvikelsen gång på gång höll på att knäcka mig. Bokstavligt. Jag tog tjänstledigt hösten 2015, men allt det nya på den nya arbetsplatsen blev för mycket. Allt kom ikapp mig och jag mådde fruktansvärt dåligt. Det slutade med att jag avbröt tjänstledigheten och gick tillbaka till min gamla arbetsplats. Där har det blivit mycket bättre och jag trivs. Min chef har satt mig på olika projekt och jag känner att jag har utvecklats massor under det senaste året. Jag säger ifrån mer och står upp för mig själv mer än förut. Så heja mig. ;)

Jag flyttade till mitt älskade kustsamhälle och pendlar nu några timmar om dagen. Det är värt det. Älskar havet och lugnet. Folk är trevliga och hälsar i affären, på promenaden, ja var som helst. :) Litet, lugnt, blåsigt och rogivande!

Kärleken... det som varit tar vi i en kortversion. Det är för krångligt att förklara. Men känslorna för mitt span övergick istället till någon annan. Den personen satte fart på mina tankar och satte mina fördomar på prov. Lagom till min insikt bestämde sig denna person, som klivit in i mitt hjärta, för att bli en feg omogen skitstövel. Vi var vänner och det är vi inte längre och det känns väldigt sorgligt. Han är en skitstövel nu men jag saknar den han var. Jag saknar vår vänskap.

Det positiva med den upplevelsen var i alla fall att den fick mig att vara lite mindre feg. Våga lite mer. Tro på mig själv. Så jag tog kontakt med en kille som jag träffade i somras men som det aldrig blev något med då. När vi träffades var det som att det bara var vi i rummet trots att det var tokfullt. Vi såg bara varann. Jag vet inte varför det inte blev något. Det kändes lite trögt att få till något och jag vet inte... vi orkade väl inte? Jag hade dessutom fokus åt ett annat håll egentligen. I alla fall: nu har vi träffats en gång och vi har sms-kontakt om att träffas igen. Vi bor några mil ifrån varann och han jobbar knepiga skifttider så det är inte lätt att få till. Under jul och nyår har vi inte lyckats alls, men jag hoppas och tror att det kommer att hända någorlunda snart. Känslan av tröghet som fanns i somras finns kvar. Men jag tror inte att trögheten beror på ovilja eller ointresse så nu ger jag inte upp med en gång. Jag tror att det fanns en anledning till att vi träffades där och då. Han spenderar mycket tid i "min" by och har gjort det i många år, men ändå har vi aldrig träffat på varann här förut. Jag gillar honom och jag vill lära känna honom! :)

Uppdatering klar. :)

Jag har inte orkat byta blogg och jag tror att jag struntar i det. Om den personen som jag misstänkte har letat reda på/snubblat in här, verkligen har gjort det, så varsågod. Personen ifråga är väldigt nyfiken och verkar ha det som sitt största intresse att veta så mycket som möjligt om folk. Men jag inbillar mig kanske, jag är kanske inte "hittad". Hursomhelst så orkar jag inte bry mig.

Sen jag skrev sist så har det hänt så otroligt mycket... bl.a:

* IVF är inte längre ett alternativ. Överhuvudtaget har jag lagt ner det här med att försöka bli mamma på egen hand.
* jag gick tillbaka till mitt gamla jobb
* jag upptäckte att jag fallit för nån som jag inte trodde var möjligt. Det tog lång tid att inse och när jag väl insåg det var det nog för sent. Det hände lite mellan oss och sen sket det sig totalt.
* jag har flyttat till mitt älskade kustsamhälle!

Men mer om det en annan dag!

Hej på er!

Jag lever. :) Av olika skäl känner jag mig inte bekväm i att skriva här längre. Jag känner att jag inte är så anonym som jag trott. & då faller lite av idén med den här bloggen. Tyvärr! Jag kommer eventuellt att starta upp en annan som är låst. Jag återkommer om det när det är aktuellt. Ha det så fint så länge!

Puss & kram!

Igår kväll började jag känna mig dålig igen och i natt vaknade jag med feber. Idag på jobbet har jag gått på tabletter. Det här är tredje gången jag är sjuk på en månad. Immunförsvaret är inte på topp...

Jag kan verkligen inte vara borta från jobbet nu. Dels för att det redan är folk sjuka och vi har inte ens folk till alla arbetsuppgifter och dels för att jag gör min sista dag på fredag och jag vill vara på plats då. Å andra sidan vill jag verkligen inte vara sjuk på måndag när jag börjar mitt nya jobb! Men det blir till att gå på tabletter och vila i helgen. Jag passar mina föräldrars hund några dagar nu och bor i deras hus. Med andra ord borde jag få sova ifred i helgen och det ser jag fram emot.

Host host...

Ligger hemma i förkylning och feber och vill bara sova. Tyvärr har det blivit ett problem där jag bor. Jag ska egentligen inte säga att grannbarnen för ett himla liv för det är så barn är. Problemet är att det hörs så väl ner till mig. Det går liksom inte att stänga ute. I helgen flydde jag till familjens sommarstuga men det börjar bli för kallt att vara där. Men jag var tvungen att komma bort för jag kände att jag höll på att bli galen av stress och trötthet.

I lördags skulle jag ha åkt till kustsamhället och fikat med en kompis. Hon ställde tyvärr in men jag åkte ändå. Jag gick en sväng på bryggan och åkte sen och satte mig med min bok på en klippa. & bara andades och släppte in lugnet. I söndags passade jag mina tre brorsbarn som är helt underbara. Men jag är inte i fas och den yngste är så vild så efter några timmar med dem så var allt lugn borta och jag hade ont i magen igen.

Jag har så svårt att hitta lugnet just nu. I kustsamhället hittar jag det men det blir ju bara korta turer dit och väl hemma och på jobbet så är det borta. Jag byter ju snart jobb och jag hoppas att en del av stressen försvinner då.

Nu ska jag göra ett nytt försök att sova.

... hade varit bra att ha en... Men jag har ingen. :( Angående spanet alltså. Jag är i en återvändsgränd och väggarna runt mig känns väldigt höga. Mitt enda alternativ nu är att avvakta och se vad som händer. Men jag gillar inte det. Det kan ju ta flera månader innan vi ses/hörs igen. Men gör det det så var han väl inte så intresserad då. :( Som det är nu så kan jag bara vänta och se, vilket inte är så lätt när man saknar någon.

För några dagar sen skrev jag till spanet + bror att jag kanske skulle till deras samhälle till helgen och undrade om de ville ta en öl. Jag skrev till båda för att vi har så kul ihop och för att det inte skulle bli lika stort som om jag hade frågat bara spanet. Inget svar. Jag förstår inte varför. De tycker om mig, jag tycker om dem. Vi har kul. Men ok, de är killar och vi tänker inte likadant. Så visst, de kunde inte eller kände inte för det och svarade inte. Jag kan köpa det. Det kommer dock en sak till.

Jag vaknade inatt med bultande hjärta och kände mig väldigt stressad (hur jobbveckan varit orkar jag inte ens gå in på... Men mycket stressdrömmar). Jag låg vaken länge innan jag somnade om bara för att ett par timmar senare vakna av att grannbarnen sprang maraton ovanför mitt huvud. När jag låg vaken på natten bestämde jag mig för att åka till kustsamhället oavsett bröderna eller inte. Jag behövde andas. Så idag på eftermiddagen åkte jag. Jag köpte lite mat och tog med mig till en klippa vid havet. När jag suttit där ett tag kände att jag ville ha någon form av respons så jag skickade ett meddelande till brodern och undrade om det var lugnt ikväll. Inget svar. Han kan i och för sig vara rätt seg på att svara, men ändå. Att spanet inte gillar chatten vet jag, men brodern och jag har ju skrivit en hel del där. Det krävdes en del mod för att fråga dem så det känns ju rätt trist att inte få någon respons alls. Jag försökte ta för mig lite mer än jag brukar, men det gick ju inget vidare! Men bättre att våga lite än tvärtom.

Spanet, brodern och resten av deras familj är iväg på resa i helgen. Jag, spanet och brodern har en gemensam chattgrupp på fb. Igår kväll började brodern skriva i den och sen även spanet lite grann. Men även när inte han skrev så verkade han vara delaktig i det brodern skrev. De hade druckit en del öl så det var ju ingen seriös konversation direkt. ;) Hur som helst så känns det roligt att han/de tänkte lite på mig när de var iväg. :)