Snart är flytten över och det ska bli skönt. Jag ser fram emot att inreda den nya lägenheten och att allt lugnar ner sig lite. Att lämna kustsamhället känns däremot inte bra. Jag vet att jag på ett sätt säger lite hejdå till det i och med flytten. Inte bara p.g.a flytten, men jag tror inte att jag kommer att spendera speciellt mycket tid där framöver. Som jag har berättat förut så har jag i hela mitt liv varit där mycket. Men det ser inte ut att bli så framöver och det är mest det som känns så fruktansvärt jobbigt. Jag vet att flytten är rätt, men jag önskar verkligen att jag hade kunnat bo kvar.

Jag ångrar inte att jag flyttade dit även om jag mått sämre än på länge under en stor del av tiden som jag bott där. Det har inte påverkat mina känslor för samhället. Jag tror att flytten behövdes för att bryta allt jobbigt jag gick igenom under inseminationerna. Jag fick andra saker att fokusera på och att sitta på klipporna och titta ut över havet hjälpte mig med många jobbiga tankar. Tankar om att jag inte lyckats bli gravid och tankar som jag brottades med när jag insåg att jag hade känslor för J. Havet har hjälpt mig att reda ut oredan i mitt huvud.

För den som inte vet vad som hänt mellan mig och J så kan man inte ana att det har varit katastrofalt dåligt. Det går inte att se minsta spår av det som hänt. Ibland känns det som att jag har drömt... Vi är precis som vi var tidigare minus flirtandet. Han tycker om mig och jag tycker om honom och en dag ska jag fråga honom vad som hände. Varför han blev tyst. Men först flytten.