Jag tittade lite tillbaka i min blogg igår. Det är två år sen jag gjorde ett försök att bli gravid... Det känns både som att det var nyss och väldigt längesen.

Det är svårt att läsa och minnas. Även om jag har beslutat mig för att inte göra något mer försök att få barn på egen hand så betyder det ju inte att barnlängtan inte finns kvar. Det gör den i allra högsta grad. Den är lika stor som tidigare. Men jag orkar inte mer. Försöken och allt som var under den tiden höll på att knäcka mig totalt. Någonstans måste jag nog inse att det inte är meningen att jag ska få barn. Vilket känns så märkligt... Jag vet att jag skulle bli en jättebra mamma. Men det hjälps liksom inte. Alla som skulle bli bra föräldrar blir inte föräldrar och alla som är föräldrar är inte bra föräldrar.

Vet ni vad en av de första tankarna jag får när jag träffar nån eller ser nån i ett program på tv? "Undrar om han/hon har barn." Det är liksom den största funderingen jag har, om en person "ser ut" att ha barn eller inte. När personen ifråga har barn (vilket från mitt håll verkar vara det absolut vanligaste) så känner jag mig alltid lite misslyckad. Dumt. Det hör jag ju. Men att inte få barn känns som ett stort misslyckande. Det poppar upp nya gravida hela tiden och hela tiden gör det ont. Jag måste hitta nåt sätt att hantera det för med största sannolikhet blir jag aldrig mamma och helt säkert är att jag kommer att stöta på fler gravida under min livstid. Hur får jag det att sluta göra så ont?!