Idag har jag sökt två nya jobb. Vet inte om mina chanser är så där jättestora, men det känns verkligen jättebra att ha sökt dem och försökt göra nåt åt situationen. :)

Min tillfälliga chef blev min chef tills vidare. Jag hoppas dock att jag är därifrån snart. Jag skulle sakna många av de som jobbar där, men det är mycket som jag inte skulle sakna.

Varje dag försöker jag skaka av mig saker. Saker som har med barn att göra, som jag mår dåligt av. Kommentarer, bilder, inlägg på Facebook, reklam osv. Alltid med ett litet dåligt samvete över att jag "överreagerar" och förmodligen är rätt självömkande. Men det är svårt att reagera "rätt" när det handlar om att det fattas en så otroligt stor bit i ens liv.

Idag på fikan nämnde två tjejer som är födda i början på 90-talet att de kände lite stress över att folk i deras ålder skaffar barn och att de inte har det än. Jag kan förstå dem på ett sätt. Men ändå inte. Jag känner stress för att många jämnåriga nu har barn som är alltifrån lågstadieåldern till att ha gått ut gymnasiet. Jag ligger så långt efter. Vart tog mitt liv vägen?

En annan tjej som är ett par år äldre än dem hade berättat för några på jobbet att hon har en plan och i den ingår det att när hon är 29 ska hon ha barn. Hade jag hört det hade jag haft lust att säga "Lilla vän, allting sker inte alltid när man önskar eller planerar. Livet blir inte alltid som man har tänkt. Vänta inte på "rätt" tillfälle." Det var kanske tur att jag inte var där... ;) Jag har också varit ung och trott att saker varit självklara.