Efter mycket googlande igår och idag så har jag bestämt mig. Det blir ingen mer insemination. Det är verkligen inget lätt beslut! Jag är inte säker på att det är rätt och tanken finns ju att tänk om det hade tagit sig på nästa försök? Men det hade det kanske inte och då hade jag tänkt så om nästa försök också. Det känns rätt skönt att inte göra en sista insemination och veta att det verkligen är den sista. Det hade blivit en stor känslomässig press.

För många år sen på min tidigare arbetsplats blev jag sjukskriven för utmattningsdepression. Detta efter några års extrem stress, lång pendling till och från arbetet plus det faktum att jag ville vara "duktig" och arbetslojal. Jag har nu varit s.k frisk i nästan elva år. Men vad är frisk? Den tiden är den värsta i mitt liv. Det var totalt nattsvart. Jag storgrät för småsaker, tappade ord, klarade inte av för många intryck, fick "lyckopiller" och drabbades av svår ledvärk. Den lider jag i allra högsta grad av än idag. Ändå är jag tacksam för de lärdomar jag fick av detta. Mina varningsflaggor hissas tidigare nu och jag känner igen tecknen innan det förhoppningsvis har gått för långt. Men nu har varningsflaggorna hissats. Jobbsituationen spelar in, den tar mycket kraft. Men barnförsökandet har stor del i det också. Den känslomässiga berg och dalbanan, allt planerande, stressen och oron har tagit ut sin rätt. Idag på jobbet hade vi ett kort ståmöte. Jag kunde inte stå rakt upp och ner utan fick gå och luta mig mot några skåp. Jag har ett stillasittande jobb men idag har jag knappt ens orkat sitta upp på stolen. Jag glömde vad jag hade gjort en minut tidigare. Svårt att fokusera. Jag känner mig helt slut. Totalt. Det var den insikten som fick mig att bestämma mig. Ingen mer insemination. IVF:en kommer att kräva mer av mig och jag har mycket att läsa på och kolla upp och jag vill inte vara helt tom på krafter när jag sätter igång. I dagsläget har jag ingen aning om när det blir. Om två månader? Tre? Jag vet inte. Jag måste ta reda på mer först. Jag vill inte ha nån lång paus, men jag behöver en paus så att jag har lite nya krafter när det kör igång.

Googlat ännu mer nu och ett problem med IVF är att få det danska receptet omskrivet av en svensk läkare. Får man inte det så gäller inte högkostnadsskyddet och då blir det dyyyyyrt. Jag vet inte riktigt vilka siffror som stämmer men det jag har läst om är 20 000-30 000 kr. IVF-behandling på tre behandlingar blir runt 65 000 kr. Men då kan det tillkomma x antal tusen till för jag har inte riktigt förstått vad som ingår. Sen tillkommer resorna och ev. övernattningar. Så det hade ju varit himla bra att få medicinerna på högkostnadsskyddet... Synd att jag inte har en läkare i släkten!!

Nu har jag läst lite på olika danska klinikers sidor. Jag lutar åt Vitanova. De har en välkomnande sida och bra informationsmaterial. Jag har läst om några som tycker att de är bra och de verkar ligga nära tågstationen i Köpenhamn.

På Vitanovas sida står det att graviditetschansen vid IVF är 30-40 % per behandling men är starkt sammankopplad till kvinnans ålder. Vid insemination: 10 % och också beroende av åldern.

Jag måste bestämma mig snabbt. På tisdag är det ju dags för Pergotime om jag ska göra en insemination till. Att jag funderar på insemination beror på att jag på ett sätt skulle vilja göra ett försök till med Pergotime. Eventuellt... En annan anledning är att det kan kännas bra att göra nåt under tiden som går fram till IVF. Att jag (kanske) inte vill göra ett försök till beror på den dåliga historiken, att det inte tagit sig än och på att jag faktiskt inte vet om det är nån idé. Jag har kanske väldigt dåliga ägg och det kan jag först få veta vid IVF. När jag började med inseminationerna har jag för mig att jag läste att chansen var ca 15-20 %. 10 % känns så där... Fast statistik är inte hela sanningen. Ens chanser är ju individuella oavsett hur statistiken ser ut för andra i samma ålder.

Jag ska träffa min syster imorgon och försöka komma fram till ett beslut. Men är det nån här som har ett råd så är jag mycket tacksam!

Som det är nu så blir det en nionde insemination som också blir den sista. Skulle det inte lyckas då heller så går jag över till IVF. 

IVF har för mig alltid känts oerhört stort, skrämmande och dyrt. Stort och skrämmande för att jag inte har så mycket kunskap kring det och för att det är sista steget innan jag måste ge upp. Dyrt... ja det är ju dyrt. Jag måste ta ett banklån och om jag inte får barn kommer avbetalningarna som kommer att pågå i många år framöver att kännas väldigt tunga. Så ja, det här känns väldigt jobbigt och oroligt. Jag ska visserligen göra en insemination till, men ärligt talat har jag inte stora förhoppningar om att den ska lyckas. Har inte de åtta första lyckats så varför ska den nionde göra det? Trots allt finns det väl nån sorts hopp om att det KAN lyckas för annars vore det ju bättre att låta bli. Jag pendlar faktiskt i tankarna om jag ska göra ett försök till eller inte. Men ett sista Pergotime-försök får det bli.

Ett av hindren med IVF är ledighet från jobbet. Mina semesterdagar går åt i rask takt och jag måste räkna lite på hur mycket semester jag vågar ta i sommar. Samtidigt behöver jag vara ledig. Jag är helt slut både p.g.a mina försök och situationen på jobbet. Vi har fått en ny chef som jag inte känner tillräckligt väl för att veta hur hon skulle reagera om jag berättade för henne om mina försök att få barn. Det bästa hade varit om hon hade fått veta och om hon då hade varit ok med att jag är borta då och då. Men jag är väldigt tveksam till att hon skulle vara ok med det. Ska jag göra IVF kommer jag att vara ännu mer frånvarande än jag är nu. IVF kommer att vara det sista jag gör och jag kommer att satsa allt jag har på det. Det hade då varit skönt att slippa stressen med att försöka få ledigt och att inte veta om jag har tagit ledigt på rätt dag. Min kropp funkar som en klocka, men viss variation har det ju funnits i cyklerna. Så jag vill berätta för henne och jag vill att hon ska visa medkänsla och att hon stöttar mig genom att låta mig få ledigt. Men eftersom jag inte vet hur hon reagerar så vågar jag nog inte. Skulle hon vara helt emot det så blir det förmodligen ännu svårare att få ledigt i fortsättningen. Hon har inga barn (och är inte längre i fertil ålder) och jag vet inte varför. Jag vet inte om det är självvalt eller ofrivilligt och jag vet inte hur hon skulle ställa sig till mina planer.

Mycket tankar i huvudet!! Nästa steg är att läsa på om IVF på svenska för att förstå processen, på de danska klinikernas sidor för att få en uppfattning om vad priset kan bli med allt inräknat och att välja en klinik. Ett sort projekt som jag ska börja med så smått ikväll. Imorgon ska jag ringa vårdcentralen och boka in ett nytt ultraljud inför den nionde inseminationen som blir runt den 12 mars.

Det här blev ett långt inlägg... Tack för att ni hänger kvar här trots att jag inte är speciellt positiv. Det känns skönt att veta att ni läser bloggen och att jag på det sättet inte är ensam även om jag känner mig oändligt ensam på andra sätt. Tack!