Ja var ska jag börja... Igår fick jag ett meddelande från en vän som var orolig för mig. Grejen är att jag också är orolig för mig. Hennes ord om att vara i farozonen av känslomässig utbrändhet var precis så som mina tankar har gått. Snuddat vid, men inte riktigt vågat tänka hela vägen. Jag har hela tiden varit helt på det klara med att jag inte skulle hamna där igen. Så det här är skrämmande. 

Jag blev sjuk i söndags kväll, feber. Men jag tror att det är symtom på inre och yttre stress. Jag var hemma från jobbet igår. Låg och vilade. Helt slut. Imorse ställde jag klockan ifall att jag skulle kunna jobba. Jag tog mig upp, in i duschen och gick sen och la mig igen. Jag sov i flera timmar. När jag är vaken är jag helt matt. Inte alltid sovtrött, men matt.

Det som är skrämmande är att jag känner igen flera tecken. Utmattningen, gråtandet, reaktioner som är alldeles för stora i förhållande till händelsen, ord som tappas bort, glömska, ledvärken... 

Det senaste året har varit väldigt slitsamt, både med Danmarksresorna, känslomässig berg och dalbana och arbetsmässigt. Det är stressande att jag MÅSTE ta tag i saker för att komma vidare. Saker som jag inte orkar ta tag i nu. Jag har inte riktigt krafterna för IVF, men samtidigt så går tiden. Jag har inte tid att vänta på att mina krafter ska komma tillbaka. Ekvationen går inte riktigt ihop. & jag önskar så att jag hade haft en partner i det här. Nån som hade delat det här med mig, som hade varit med mig om besluten, som hade ringt banken åt mig, nån som hade gett mig en kram när jag kom hem från jobbet. Jag är så van att vara singel så jag vet knappt nåt annat och för det mesta är jag rätt ok med det, men just nu är det riktigt jobbigt. Jag saknar kramar.

Hur jobbigt det än är nu så är det inget alternativ att ge upp. Naturligtvis inte. Jag ska försöka jobba imorgon och sen är det snart några dagars påskledighet. Jag hoppas att mycket vila då ska göra att jag kan ladda om och ta mig ur det här innan alltför mycket ytterligare tid går.

Jag är tacksam för att ni är några som hänger kvar vid bloggen och jag hoppas att den snart återigen ska handla om det som det är meningen att den ska handla om.

Kram till er!