Åh... dessa kommentarer... Om man ändå kunde filtrera dem. Idag fick jag kommentaren "& du är ju snart 40 också". Personen vet om mina försök. Kommentaren kom efter att vi hade pratat om att Pergotime var slut och jag hade berättat att jag fått kommentaren att det är ju bara en månad som jag eventuellt får stå över. Men det är inte så enkelt som att det "bara är en månad". Det finns inget "bara" med det här. Tiden tickar på och mina försök har nu pågått i ett år. En månad utan försök är en månad där ägg slösas bort. Graviditetschanser som slösas bort. Det var då jag fick kommentaren. Först och främst ska jag ju fylla 39 och vara det i ett år. Sen ska jag fylla 40. Personen ifråga menade inte att stressa mig, utan det var av medkänsla och förståelse för att jag känner tidspressen. Men den kommentaren har nu bitit sig fast och spelas om och om igen i mitt huvud. Jag känner mig ju redan pressad och behöver ingen påminnelse. Sen är det ju inte kört bara för att man har fyllt 40. Men att min 40-års dag närmar sig stressar mig helt klart.

Helgen har varit bra annars. Gårdagen var rätt slapp medan jag har haft fullt upp hela dagen idag. Imorgon är det dags att ställa klockan så där hutlöst tidigt igen och på tisdag är det ultraljudsdags igen. Det fanns en tid i mitt liv när jag naivt förknippade ultraljud endast med att titta på det lilla livet som växte där inne. Men så är det ju inte. Man kan ju göra det av andra anledningar. På tisdag gör jag mitt fjärde och hittills har det ju inte varit av den anledningen som jag vill att det ska vara. Men det ska bli spännande att se statusen på äggblåsorna. Det är lite komiskt hur fort jag har vant mig vid manliga gynekologer. Förr var det en sån där "det skulle jag aldrig, aldrig vilja vara med om". Nu är jag inte bekväm i situationen (det är jädrigt svårt att vara bekväm i den situationen överhuvudtaget), men det är heller inga större problem. Målet överskuggar de lite småjobbiga sakerna.

En person som står mig nära gick igenom väldigt jobbiga saker när hon och hennes man försökte få barn. Hon hade då en pepp/tröstlåt som hon lyssnade på. Under de senaste dagarna har jag lyssnat på den och texten hjälper mig faktiskt lite. Peppar mig lite. Det är refrängen i Try med Pink:

Where there is desire

there is gonna be a flame

Where there is a flame

someone's bound to get burned

But just because it burns

doesn't mean you're gonna die

You've gotta get up and try try try

Gotta get up and try try try

You gotta get up and try try try

Man får hitta sina sätt att blicka framåt.

Idag fick jag bita mig i tungan. En person gnällde väldigt mycket över i och för sig jobbiga saker som snuva och huvudvärk. Det blev dock lite väl mycket gnäll och jag höll på att kläcka ur mig "och jag är ofrivilligt barnlös. Vilket tycker du är värst?" Men det sa jag så klart inte. :) Jag gnäller också över småsaker så jag är inte bättre än nån annan. Min reaktion berodde ju på att jag inte mår bra. Men åh vilken lust jag hade att få tyst på gnället... ;)

Hoppas att ni har en skön fredagskväll! 

Idag ringde jag vårdcentralen igen för att kolla om de fått provsvaret på senaste TSH-provet. Medan hon tittade efter frågade hon om jag var med barn. Åh vad jag önskade att jag hade fått svara ja på den frågan... Provsvaret hade kommit och ett brev hade postats till mig igår. Hon kunde inte svara på vad provsvaret betydde. Väl hemma låg brevet i brevlådan och jag slet upp kuvertet. Nivån är bra!! Tack och lov! Jag ska nu fortsätta att ta samma dos. Det känns väldigt skönt.

Jag har fortfarande inte fått svar från Danmark. Men det spelar kanske inte så stor roll. Jag har ju redan bestämt mig för att göra ultraljudet på tisdag och låta det avgöra om jag ska åka eller inte.

Hela den här veckan har varit fruktansvärd. Jag har inte alls mått bra. Men en av stenarna på mina axlar föll i och med brevet idag. Så nu känns det bättre. Jag testade med äl-sticka imorse och än så länge ser det ut att vara flera dagar kvar till stegring. Jag kommer nog inte att testa imorgon utan vänta en dag eller två. Jag har inte så många test kvar så jag vill inte använda för många alltför tidigt.

Jag är otroligt glad över att det är fredag imorgon. Jobbet kan på sätt och vis vara en bra distraktion, men jag har liksom inte nog med energi för att orka koncentrera mig där. Så helgen är välkommen.

En annan sak... jag har lagt märke till att jag har många fler besökare på bloggen nu än tidigare. Det känns roligt och jag är glad och tacksam över att ni följer den!

Jag ringde vårdcentralen imorse och samma gulliga människa som tidigare svarade. Hon blev alldeles bestört över att Pergotime är slut överallt och att det kan göra att jag kanske inte kan göra inseminationen. Hon sa att det är ju ett jättestort projekt det här och så ska det falla på att tabletterna är slut. Hon var jättegullig och förstående. Hon visste tyvärr inte det här med den eventuella kvardröjande effekten, men ringde tillbaka senare när hon hade pratat med en läkare. Läkaren sa nej. Det finns ingen effekt kvar. Medan jag väntade på svaret hade jag även mailat Danmark för att få deras syn på det. Eftersom jag har läst en del om det på nätet ville jag ha mer än en åsikt. Jag har inte fått svar från Danmark än.

Efter lite funderande bestämde jag mig för att göra ultraljudet på tisdag och kolla läget. Skulle det vara två mogna äggblåsor så åker jag, är det en så funderar jag. Men sen hände nåt väldigt överraskande. Jag har fått ägglossningskänningar. På dag 5?!? Det har aldrig någonsin hänt förut och jag har kollat ägglossningen länge. Långt innan jag började med inseminationerna. Så jag säger helt klart ja, det finns effekt kvar. Jag läste om en tjej som också fick sin ägglossning mycket tidigare månaden efter Pergotimekuren. Jag har läst om tjejer som berättar att deras läkare sagt att medlet går ur kroppen långsamt och därför finns kvar månaden efter. Jag vet inte vem man ska tro på, men jag väljer att tro på min kropp. Jag ska testa med äl-sticka till morgonen. Som det känns nu så är ultraljudet på tisdag i farozonen eftersom ägglossningen kan komma innan dess. Så jag hade en plan och nu vet jag inte igen... Jag får avvakta och se.

Jag känner mig lite villrådig och när folk säger "det får ju du bestämma om du ska åka den här gången", så känner jag bara att jag vill inte. Jag vill inte ta beslut som jag inte har en aning om de är rätt. Jag vill VETA vad som är rätt. Jag vill veta vad som kommer att funka. Jag vill ha ett facit. Men så funkar det ju inte... Jag känner mig i alla fall inte panikslagen på samma sätt längre. Jag mår dåligt över situationen och känner mig pressad över alla beslut och att tiden tickar. Men just nu känner jag att jag kan ta ett litet steg i taget. Jag känner att jag gjorde precis allt jag kunde för att få tag på Pergotime och jag har nån sorts plan nu. Det är bara att vänta och se...

Pergotime är slut i hela landet. En stund hade jag en fundering om de så fanns 30 mil bort så skulle jag ta ledigt imorgon och köra hela dagen om det behövdes. Men med "slut i hela Sverige" så är det ju inte ett alternativ. Jag är så besviken, arg och frustrerad. En liten lätt medvind hade varit välkommen. Jag ska ringa vårdcentralen imorgon och höra vad de säger om den kvardröjande effekten av Pergotime så här månaden efter en kur.

Jag mår verkligen inte bra. Jag känner det i hela kroppen. En sak till som går fel och jag kommer att bryta ihop. Jag är så arg på mig själv för att jag väntade så här länge och istället väntade på Mr Right som aldrig kom. Ett sånt slöseri med dyrbar tid! Det tjänar ingenting att tänka så, men jag önskar verkligen att jag använt min tid annorlunda. Ikväll har jag bokat in "prat-tid" med mamma. Jag behöver få ordning på tankarna och jag klarar inte det själv just nu.

Jag skulle hämta ut Pergotime inför starten imorgon. Men de är slut överallt. Precis överallt som ligger nånstans inom köravstånd. T.o.m i Göteborg som har massor av apotek. Jag känner mig väldigt uppgiven. :( Som tidigast kommer de in på fredag, men det är ju för sent. F-n, f-n, f-n.

När ska jag lära mig? Man ska aldrig, aldrig, aldrig googla på saker man är orolig för precis innan man ska sova.

Jag låg i sängen, skulle precis släcka men kom på snilleblixten att läsa lite om priserna för IVF. För tre behandlingar kostar det 46-50 000 DKK. Då ingår inte allt utan det blir x antal tusenlappar till. Plus resorna. Vad det blir i svenska kronor vågade jag inte räkna på. Att det kostar runt det hade jag en liten aning om. Men på en av klinikernas sida läste jag att de gör IVF efter tre-sex misslyckade inseminationer. Jag har gjort sju och ska snart göra min åttonde. Borde jag sluta med inseminationerna nu och gå på IVF? Jag har ju tänkt på att det närmar sig slutet när det gäller inseminationer så varför paniken? Jo, det blev så tydligt att det närmar sig slutet på resan och jag är livrädd för att jag måste ge upp. Jag kan inte leva ett barnlöst liv! Jag klarar inte det och vill inte det. Insikten slog mig i huvudet som en hammare: blir jag inte gravid på en eller två inseminationer och tre behandlingar IVF så är det kört. Jag har inte råd med mer. För IVF måste jag ta ett banklån. För att ytterligare stressa mig lite så måste jag börja med IVF innan året är slut för när jag är 40 kostar det ännu mer.

Jag vet att jag tänker flera steg i förväg. Men det gör man lätt i den här världen. Man är hela tiden ett eller flera steg framåt i tiden. För att förbereda och skydda sig antar jag. Jag har knappt sovit alls. Jag känner mig jättestressad. Ska allt vara förgäves? Visst är det bättre att ha försökt och misslyckats än att inte försöka alls, men f-n... Jag måste ju lyckas. Ingen press alls... *ironisk*

Nu är det i alla fall hög tid att göra mig färdig för jobbet. Hoppas att paniken lägger sig lite under dagen. Jag måste hitta nåt sätt att få tillbaka nån form av lugn. Inget blir bättre av panik.

Idag när jag klev in på jobbet var jag lättad över att de värsta dagarna var gjorda. Det är jobbigt att försöka hålla skenet uppe när hela ens inre gråter. Jag vet att jag inte lyckas så bra och jag vet att jag var gladare förr. Men det har hänt mycket sedan dess. När jag är på jobbet vill jag bara få jobba och få vara ifred i det. Men vi har problem, dålig stämning och misstro. Det tar energi från mig som jag inte har. Jag blir också irriterad ibland, men för det mesta försöker jag stänga av och stänga ute det negativa. Men det är svårt. Problemen där känns på ett sätt så små. Pyttesmå i jämförelse med så mycket annat. Men det är vår vardag och där vi spenderar mest tid, så på det sättet är väl problemen inte så små. 

Ok, slut på gnäll från min sida. Jag fick tag på en ultraljudstid på tisdag i nästa vecka. Det är dag 11 i cykeln. Jag försökte få tid hos en annan läkare än sist gång. men dessvärre blev det samma igen. Den här gången är jag dock lite mer förberedd och vet vad jag ska fråga om slemhinnan. Återigen är jag så glad och tacksam för bemötandet av vårdcentralen. De är så trevliga och hjälpsamma. Hon som svarade ansträngde sig verkligen för att försöka pressa in mig hos den läkaren jag ville ha. Det gick ju inte, men jag är tacksam för att hon försökte så mycket som hon gjorde. Imorgon är det dags att hämta ut en ny kur med Pergotime som jag börjar med på onsdag, alltså dag 5. En fundering som kanske är en dum fundering, men likväl ändå är en fundering: effekten av Pergotime kan ligga kvar i kroppen i ett par månader efter senaste kuren. När jag nu börjar med en ny kur, finns det risk för överstimulering då? Gammal effekt + ny kur. Jag har ingen aning. Jag vet bara att jag absolut inte får bli överstimulerad. Två mogna äggblåsor max. Samtidigt vill jag ju gärna att det ska vara två och inte en. Men inte heller tre. Jag vill absolut att inseminationen ska bli av. Den positiva effekten som man kan få av äggledarspolning har man i ca tre månader, vilket innebär att detta bör vara sista gången. Jag vill ha allt positivt som går att få.

Nu försöker jag att se framåt. Alla misslyckade försök känns så klart. Mer än vad jag kan beskriva. Men just ikväll orkar jag inte tänka på dem. Nu vill jag sätta igång igen. Nytt försök, nytt hopp, en ny chans...