Jag vet inte varför men jag känner mig så ledsen och uppgiven. Det är väl inte det att jag har gett upp hoppet egentligen. Det är för tidigt för det. Men jag vet inte... jag känner mig uppgiven. & jag känner mig missunnsam. Det är så många som blir gravida, får barn, barnen växer... Jag står fortfarande här barnlös och med en smärta som jag inte kan beskriva. Det gör så j***a ont. Jag har fruktansvärt svårt att vara glad för andras skull. En del av mig förstår att det är en jättelycka för dem, men en annan del av mig står inte ut med att se, lyssna, prata...

Idag ska vi ha familjekalas och kusinen med magen på instagram har precis fått en dotter. De ska inte vara med på kalaset. Men så klart kommer det att diskuteras. Så klart. Jag förstår ju det. Det största man kan få är barn och när det händer så ska det ju inte tystas ner. Min förnuftiga del vet det och tycker så. Min barnlösa del orkar bara inte med det. Jag försöker stålsätta mig. Jag känner mig missunnsam och har väldigt dåligt samvete över det. Jag vill bara att det här ska vara över. Jag vill att resan ska sluta lyckligt och det snart.