Åh... dessa kommentarer... Om man ändå kunde filtrera dem. Idag fick jag kommentaren "& du är ju snart 40 också". Personen vet om mina försök. Kommentaren kom efter att vi hade pratat om att Pergotime var slut och jag hade berättat att jag fått kommentaren att det är ju bara en månad som jag eventuellt får stå över. Men det är inte så enkelt som att det "bara är en månad". Det finns inget "bara" med det här. Tiden tickar på och mina försök har nu pågått i ett år. En månad utan försök är en månad där ägg slösas bort. Graviditetschanser som slösas bort. Det var då jag fick kommentaren. Först och främst ska jag ju fylla 39 och vara det i ett år. Sen ska jag fylla 40. Personen ifråga menade inte att stressa mig, utan det var av medkänsla och förståelse för att jag känner tidspressen. Men den kommentaren har nu bitit sig fast och spelas om och om igen i mitt huvud. Jag känner mig ju redan pressad och behöver ingen påminnelse. Sen är det ju inte kört bara för att man har fyllt 40. Men att min 40-års dag närmar sig stressar mig helt klart.

Helgen har varit bra annars. Gårdagen var rätt slapp medan jag har haft fullt upp hela dagen idag. Imorgon är det dags att ställa klockan så där hutlöst tidigt igen och på tisdag är det ultraljudsdags igen. Det fanns en tid i mitt liv när jag naivt förknippade ultraljud endast med att titta på det lilla livet som växte där inne. Men så är det ju inte. Man kan ju göra det av andra anledningar. På tisdag gör jag mitt fjärde och hittills har det ju inte varit av den anledningen som jag vill att det ska vara. Men det ska bli spännande att se statusen på äggblåsorna. Det är lite komiskt hur fort jag har vant mig vid manliga gynekologer. Förr var det en sån där "det skulle jag aldrig, aldrig vilja vara med om". Nu är jag inte bekväm i situationen (det är jädrigt svårt att vara bekväm i den situationen överhuvudtaget), men det är heller inga större problem. Målet överskuggar de lite småjobbiga sakerna.