Imorse åkte jag iväg för att ha en riktig tjejdag. Väl på plats kom mensen. Vi var precis uppe i en sak då så jag fick lägga sorgen lite åt sidan. Sen när jag fick tid för den var det väldigt skönt att ha vänner med mig. Jag vet inte hur jag skulle stått ut med dagen om jag hade varit ensam hemma med alla tankar.

Jag antar att alla saker jag kände och de konstiga blödningarna berodde på Pergotime. Jag hoppas att jag inte lurar mig själv till hopp fler gånger. Men jag vet att det inte går att tänka så. Det är klart att jag kommer att hoppas när jag känner saker i kroppen. Men nästa gång kanske jag är mer beredd även om jag var lite beredd nu med. De konstiga sakerna med hur kroppen har varit det senaste fortsätter dock. Jag har alltid kraftiga blödningar i två dagar. Nu hade jag det i bara några timmar. Varför blir det så? Är det också p.g.a hormonbehandlingen? Jag förstår inte.

Det är helg och jag har visserligen ställt alarmet på klockan, men jag kan sova flera timmar till. Men jag vaknade och började känna efter om mensen satt igång. Det är en speciell känsla då. Låg och funderade. Jag både ville gå och kolla och inte. Jag kom fram till att jag inte skulle kunna somna om ifall jag inte kollade. Ingen mens. Än. Jag tror att jag är beredd. Men när den väl kommer brukar jag inse att jag hade kvar lite hopp i alla fall. När det hoppet bokstavligen rinner bort så brukar det kännas väldigt, väldigt jobbigt. Så jobbigt att jag bara vill krypa ner under täcket och inte vakna förrän jag är gravid.

Jag ska göra ett försök att somna om nu.