Jag skulle åka iväg för att passa mina tre brorsbarn, gick på toa och det var lugnt. Går ut från toan och känner att det är blött. En blodskvätt till helt plötsligt. Nu är det i stort sett ingenting. Jag vet inte om Pergotime kan ställa till med grejer? Orkar inte googla för det är så svårt att få fram nån vettig information. Det värker en del också. Ja, ja, det är inte kört förrän det är kört... Hur många gånger har jag sagt det nu?

Nu sitter jag i alla fall och ser på Bygglov medan tre av husets fyra katter turas om/tävlar om att bli klappade. Alla tre barnen sover, så vitt jag vet... ;)

Ingen mer blödning. Mina tankar kring det kommer jag att ta här när jag vet hur försöket gick. Jag försöker vara positiv, men tankarna far hit och dit. Det tog låååång tid innan jag somnade igår. Jag sprang på toa flera gånger för att kolla så att det verkligen hade slutat och jag kände mig jättestressad över det hela. Dels för att det känns alldeles för tidigt för att behöva förlora hoppet. För det är ju så att jag inte vill hoppas, men ändå hoppas. Jag vill inte få en chock på BIM-dagen och allt hopp raseras, samtidigt som jag inte heller vill att hoppet ska ta slut nästan en vecka för tidigt. Känslorna och tankarna åker som i en berg och dalbana. Hur som helst var det ju inte mensen som kom alldeles för tidigt igår. Men till helgen vet jag.

Jag har min skyddsängel i fickan hela tiden och hon har legat där sen jag var i Danmark. Pusselbitsörhängena har jag tagit på mig varje morgon lika länge. Träfiguren som föreställer mor och dotter och som jag har fått låna från en tjej på jobbet ber jag om hjälp då och då. Jag vill tro att de kan påverka. Jag tar vilken hjälp som helst bara jag får bli mamma.