Idag börjar mitt... vad ska vi kalla det? Hat-program känns så hårt. Men låt säga att jag ogillar det väldigt mycket. För mig är det programmet fruktansvärt jobbigt att se på. Så jag ser det inte. Men på jobbet ska det ju pratas, pratas och pratas om dessa familjer som har ploppat ut 10, 11, 12, 13 barn eller nåt... Dessa samtal på jobbet är svåra att komma undan. Det är jättekul att tjejerna som är med i programmet har lätt för att bli gravida. Jättekul. Men jag känner bara att jag är avundsjuk (inte på antalet barn, bara på att de har barn) och sorg över att jag inte tror att vart och ett av barnen får den uppmärksamhet de förtjänar. Jag är uppväxt med fyra syskon, vilket inte är nånting i jämförelse med famljerna i programmen. Men jag kan säga att det har varken varit eller är speciellt lätt att få uppmärksamhet alltid. För mig som kämpar och när jag tänker på att det finns så många som kämpar och kämpar så känns de här programmen nästan provocerande för mig.

Men visst, de får gärna ha många barn och visst, visa det på tv. Men jag vill inte höra om det på fikarasterna... Men hur säger man det utan att vara gnällig? 

Idag på en fikarast var vi fem st tjejer/kvinnor och det blev så tydligt igen att jag inte är med i "föräldragruppen". I ett samtalsämne blev det liksom taget förgivet att vi som satt där hade barn. Vilket VI inte har. DE har. Hon som sa det menade det inte så. Jag vet ju det. Jag är bara ledsen över att vara barnlös och jag är trött och ledsen över att inte vara med i "föräldragruppen". Det är ju den finaste gruppen som man kan vara med i. Jag vill också.